Uppträdande

Känslan i magen. Det är fel tänker jag. Fel. Sen blir jag arg. Skitarg.

Det är uppträdande. Alla barnen sitter och tittar och lyssnar. Spännande. Men ”de onormala” får sitta lite vid sidan. Med men ändå inte med. Så otydligt och så tydligt.

På scenen uppträds det. Stola föräldrar i publiken. Stolta lärare. Stolta elever som uppträder. Stolt rektor. Stämningen är stolt.

Det sitter någon som pratar utan att vilja det. Högt. Samtidigt som de på scenen pratar. Det är inget diskret viskande. Och akustiken i lokalen är bra…

Huvuden vrids. Elever i publiken gör stora ögon. Andra fnissar. Det knuffas i sidan. Några vuxna skruvar på sig. Pratet fortsätter. Ibland paus.

Jag är så arg där jag sitter.

Tänk om. Om vi kunde möta de där behoven. Fixa det där förtroendet. De där relationerna. Och respekten. Respekten.

Jag tänker på Vilse i skolan. På Tänk om. På Vi är inte bra på barn som Oskar - hur kan vi bli det?. På Barn som märks. Och jag tänker på någon som sa att det finns ingen universallösning och ingen quick fix. Jag tänker att vi får hjälpas åt, alla vi på skolan. Förståelsen och respekten. Viljan.

I slutet av uppträdandet sitter någon med sänkt huvud. Nu ensam på sin stolsrad. Någons hjälpande hand gick sin väg när det blev för obekvämt med allt det höga pratandet.

Efteråt säger jag med min obehagliga känsla i kroppen, vi kanske ska nämna något om att vi är olika…då kanske de kanske kan få en annan bild… Sedan händer, onormala fel i hjärnan mycket att lära detbetyderinteattnifårpratabaraförattnågongördet. Och då blir min ilska till vatten. Jag blir matt. Det var det här med orden igen. Orden och förhållningssättet.

Paus i portfolion

Tar några djupa andetag och lite ledigt i några dagar.

God Jul!

Får man kan man

Kolla! Det blir olika färger i färgen var det en elev som sa.

Vad händer om man målar på plast med en viss typ av färg?

Hur blir det med akvarellfärg på guldfärgat papper?

 

Kan jag ta denna här på? Får jag ta ett papper? Kan man limma på denna? Får man blanda färgerna? Vilken pensel ska man ha? Ska man ha vatten? Kan man måla på leran? Torkar denna?

Lära känna olika material. Själv. Tillsammans. Upptäcka. Ta ansvar för. Minnas. Att inte ge svaren.

Material man använder kan använda på fritids. Kunna använda i leken. Förstärka. Det är ju skillnad på akrylfärg och på färgpennor. Kunna uttrycka sig med färger och material. Och hur lär man sig det?

Vad är min roll? Stötta, visa, berätta, tipsa. Inte ge alla svar.

Trummor och någon som inte vill

Trummor på schemat. Och jag känner ueh. Egna upplevelser av påtvingat allaskadettaärkulallamåstegöra. Det tyckte jag inte om.

Jag tänker att dessa barn, som upplever det jag upplevde, finns i skolan idag. Någon som inte gillarvilldrarsigtilbaka när något visst står på schemat. Hur gör jag då? Om det låser sig? Måste man då? Om det låser sig ofta? Får man ropa säga tycka högt då?

Jag tänker att alla tycker inte om allt. Verkligen inte. Och man lär ju känna sig själv på det sättet också. Detta gillar jag inte. Men om det upprepas, att det ofta låser sig, då behöver jag ta reda på varför. Åtgärda. Vad kan jag som lärare göra bättre annorlunda? Vad kan kompisarna hjälpa med? Vad kan barnet tänka på? Uppmuntras till?

Och det där med att tycka högt? Minskar det om vi letar efter orsakerna? Om vi har ett tillåtande klimat i klassrummet? Om man känner att man är ok?

För man vill ju egentligen vara med, lite iallafall. Prova åtminstone. Och ibland låser det sig av andra skäl än ointresse. För alla barn vill göra bra.

Till till till

Titta nog på området inom passpartoun. Vad ser du? Trolla med bilden. Från blyerts till tyg till akvarell till akryl till papper. Mönster. Statiska bilder. Dynamiska bilder. Förstora. Förminska. Gör flera. Skapa mönster.

Kanske i grupper. Prata om. Hjälpas åt. I tematiskt arbete DESIGN. Matematiken blir tydlig. Begrepp. Tänkandet. Asymmetri och symmetri. Skala.

Ögonen

"Du skriver på ett sätt som gör texten lätt att läsa. Jag ser att du ansträngt dig och det var roligt att läsa din text. Bra jobbat! :)"

De ögonen som mötte min blick när eleven läst klart. Leendet. Jag ler bara jag tänker på det.

Små saker. Bekräfta. Se. Lyfta det som är så bra.

Eller en kram från en elev som är stor nu, på högstadiet, som ger mig en kram. Modigt när man är cool kille i tonåren.

Ärlig fascination för ett stort åskoväder. " OJJ KOLLA!!!

Att vara med i leken. Klockan är lite efter åtta och det är försommar. Skugga, solen står fortfarande lågt. Fuktig asfalt. Fritids.  Jag tjoar nu tar jag dig!! Barnet tjuter av pirr-i-magen och glädje. Lockarna flyger runt barnets huvudet. Farten och det krispiga luften. Ögonkontakt. Kontakt. Lycka.

När jag ställer en fråga från min stol längst bak i klassrummet och huvuden vänds mot mig. Öppna blickar.

Förtroenden. Möjligheter. Kraft.

Jag tycker att skolan är en fantastisk arbetsplats.

Förstår du inte säger jag samma sak igen fast HÖGRE

Luciamorgon. Jag står utanför ingången till skolan och väntar på en elev som är sen. Klassen har redan gått till Luciafirandet. Tomt på den mörka skolgården. Jag fibblar med min telefon, ska få besked från klassläraren om eleven kommer eller inte. Hon ringer hem och jag väntar. Jag uppfattar en liten gestalt i ögonvrån. En lärare kommer ut från en annan byggnad, går förbi eleven, stannar två meter ifrån barnet och ropar till mig som står tio meter bort. Vem är det här? Jag börjar gå emot barnet. Läraren böjer sig lite framåt och frågar, i vilken klass går du? Inget svar. Höjer rösten. I VILKEN KLASS GÅR DU? Fortfarande tyst och backar upp i rabatten. VAD HETER DIN FRÖKEN?!! Tystnad. Läraren skakar på huvudet och går. Nu är jag nästan framme vid barnet som nu står halvt uppe i rabatten. Hej säger jag. Sätter mig på huk. Rädda ögon. Frågar försiktigt, vad heter din fröken, fröken, pekar på barnet? Jag får ett svar. Vilken klass går du i, håller upp handen och visar 1 2 eller 3 fingrar. Får ett svar. Nu har vi en kommunikation med få ord. Vad heter du undrar jag och pekar på barnet igen. Barnet säger sitt namn. Jag lägger min hand på bröstet och säger jag heter Sanna. Säger kom ska vi gå till din fröken. Räcker ut armen, barnet tar ett steg ur rabatten och följer med mig. Halvvägs till Luciafirandet möts vi av någon som ropar barnets namn. De letar nu. Vuxenpersonen sträcker fram en hand och vrider kroppen i den riktning de ska gå, från skolan, mot firandet. Barnet åt motsatt håll. Nejnej vi ska på Lucia.
 

Hur uppfattar barnet situationen? Hur känns det i magen när man är 8 år och inte kan det nya språket än? När någon skriker på en för att man inte förstår frågan? När stressen av att inte hitta de nya orden gör att man inte får fram något? När man är själv på skolgården och inte vet vart kompisarna är?
 

Man får inte göra så som vuxen. Man får inte det.
 

Är det bara jag som ser? Jag ser det för ofta. Jag är ledsen för att jag inte kan gå hem och tänka så vill jag jobba så vill jag bemöta så vill jag uppmuntra.
 

Barnen. Kraften. Det ser jag. Jag ser möjligheterna och det får mig längta ut i skolan. Möjligheter som det inte pratas om. Det pratas om brister. Vad man ska ta igen hemma. Vad som inte fungerar.
 

Vara rädd om. Värna. Hjälpa. Stötta. Uppmuntra. Finnas. Ge trygghet. För hur känns det att gå till skolan annars? Man får inte släppa ett barn. Får inte.
 

Sånt här behöver man prata om. Värdegrunden.

Och så kommer det fram

VFU. Har planerat och ska genomföra en estetisk lärprocess. Jag vill prova ”Hur är det att vara elev på din skola?” Har förberett en sida med läroplanutdrag för att visa vad jag har i ryggen, att jag har tyngd. Men det är ingen som tittar på den. Hur som helst.

Oj eh oo se vad mycket färg. Suck. Torka upp där. SCCCHHHHHHHH!!!!! Räcker 40 min? Ja jag städade på killarnas toalett innan för det var färg där... Oj vad klibbigt. Blickar. Sanna du-kan-gå-och-äta-när-du-städat-upp-detta-så-jag-går-jag-med-dem-nu. Torka där nej nej inte så. Gör det nu, där är färg. Hur tycker du att detta går då?

Känner mig fel och besvärlig. Okunnig och slarvig.

Men tänker jag. Jag påbörjade ju något. Jag ville att de skulle tänka själva. Fundera. Tänka. Ta ansvar. Jag ville prova det som jag tror på. Jag tror på att de kan. Jag tror på deras förmåga. Hur hanterar de ansvaret när man är van vid 1000 regler?

Och jag blir avbruten, mina uppmaningar till fundering tar för lååång tid. Det viktigaste är ju att det inte är färg på bänken och att alla blir klara samtidigt. Men varför la jag tid på att fråga, undra hur tjejen tänkte med bänken som var full med färg? Vad ville jag uppnå? Jo, man kladdar ner hela sin bänk för att man testar en grej, vill se hur färgerna blandas på en spegelbit, och det råkar rinna utanför. Då tänker jag att det ingår. Häller jag på såhär mycket färg här så rinner det över. Då får jag torka. Står jag och pratar med någon annan och kladdar ut färgen ännu mer blir det mer att torka. MEN. Om vi vuxna då kommer där och tar över och säger gör si gör så. Då blir ju det inte mitt ansvar att jag kladdar ner… Ordningen börjar här tror jag. Den där omtalade studieron.

När jag ger instruktioner så pratas det. Grejas med annat. Och jag pratade lite av den totala tiden. På två timmar hade jag ordet i 5 minuter. För det var så jag hade tänkt. Glada tillrop när de ser materialen, glada hej Sanna. Men ändå prat.

Till slut. Vet ni vad? Det känns jobbigt för mig att stå här och prata när ni pratar samtidigt som mig. Vi har denna tiden tillsammans idag (visar med händerna som man visar längden på en fisk) och av den tiden pratar jag såhär mycket (visar igen). Säger, det känns inte alls bra för mig. Något i blickarna sjunker. Stämningen andas ut. Det slutar snurra. Efter en stund igen, på väg upp, men något är annorlunda nu. Det tar tid att forma.

Trött och ledsen äter jag lunch själv eftersom jag fick städa upp min röra... Funderar… Ska jag ställa några frågor om hur eleverna tyckte att det gick? Orkar jag vara jobbig och be om tid igen?

Jag ställer frågor. Vad lärde du dig när vi gjorde detta? Vad är du nöjd med? Vad tycker du att du kan göra bättre? Skriv ner uppmanar jag. Sedan läser jag svaren.

”Vara tystare” …var det många av… 

”Vara en bra kompis” 

”Att man inte får kasta snö” 

”Att jag ska koncentrera mig bättre”

OJ tänker jag… Vuxnas ord. Innehållstomma. Inövatdetfrökenvillhöra.

SSSCCHHHH jaha då börjar vi igen uppmanar läraren. Säger, ja det var väl ett roligt avbrott och syftar på det jag genomfört tillsammans med klassen. Tittar på mig och ler. Och börjar gå igenom avstavning och särskrivning. Bockar betyder fel, skriv inte i marginalen, streck betyder… 

Då var stökiga lekfrökens roliga timme slut då.

Men jag ser det jag ser. Och tror på det som jag gör. För sen.

Kommer det fram, från annat håll. Han ville inte gå till skolan idag, han hade ont i magen men du vände hela hans dag. Det bränner tårar bakom ögonlocken på en annan som inte får vara med. Läraren frågar, är det något som varit bra idag? Viskar Sannas uppgift.

Så tänker jag. Tusen regler. Istället för att tänka själv. Det blir aldrig bra.

Det var hemskt vad det var svårt att andas här inne

 

Jag besöker Borås konstmuseum. Hilma af Klint. Det sitter en dam och vaktar och äter pepparkakor.
 

Man får inte röra. Bara titta. Och jag kommer på mig själv med att viska. Jag står hukad och viskar när jag vill säga något. I lokalen står en stor blank flygel. Ingen text till målningarna. Du förväntas veta vad du tittar på. Sätter inte det ribban på något vis? 

Vilka som besökte utställningen en mer än jag? Ett pensionärspar.
 

Jag tänker. KOM IGEN.
 

Tänk. En interaktiv saga. Som ger målningarna ett sammanhang. Kanske en huvudperson som i sagan vandrar mellan målningarna i handlingen? Kanske dramatisera någon del? Och om lokalen vore dramatiskt ljussatt? Med spännande musik i bakgrunden?
 

Kanske kan barnen uppleva målningarna på ett annat sätt än vad vuxna gör? Liksom mer deras eget sätt? Det härliga i att bli berörd. Fast inte så som det kanske var tänkt?
 

TILLGÄNGLIGT.

Hasselblad Center

Hur känns det att gå här?

Svårt att låta bli...

Tänk om vi kunde bygga valvet? Matematik...

Walid Raad, The atlas group

”På ett nydanande sätt har Raad, med egna, upphittade eller i arkiv funna fotografier, skildrat hur extremt våldsamma skeenden påverkar tillvaron, upplevs och representeras.”

Krig. Död, splittrade länder, mörka livsöden, sönder slagna liv. Svält. Flykt. I krigets spår. Skotthål. 

Krigsspel. CS. Battlefield. Halo. Call of duty. Poäng.
Verklighet. Spel.

Utan att moralisera. Utan att förbjuda. Undersöka. Prata om. Krigsspelen är ju trots allt ett intresse hos flera av de barn vi möter. Här är jag inte så hemma, så jag tänker fråga. Hur kan vi tillsammans använda ditt intresse i skolan? För jag vill lära mig, jag vill veta vad som intresserar dig.

Läroplanen och perspektiven. Historiska, miljö, etiska, internationella. Vilka värderingar förmedlas i spelen? Vem står bakom? Vem skildras som stark? Vem som svag? Ur vems perspektiv? Människosyn?

Är det ens ok att jobba med det här området? Får jag det? Får man prata om krig? Ser känner tänker barn samma saker som vuxna? Jag vill inte säga att man blir våldsam av att leka våld. Jag vill ändå prata om det. Men är kopplingen mellan spel och verklighet fel? Det är ju två helt olika saker. Eller?

Jag sa, kom ut från buskarna så hjälper jag dig, de sticks och rivs. Han sa, det gör inget jag är sten inuti. Sekunden efteråt började han gråta när en kompis nöp honom i armen för att han plockade kompisens sparkcykel. Så mjukt.

Göteborgs konstmuseum

Frida Kahlo & Diego Rivera

HUR kan jag använda?

Jag tänker, att fördjupa sig inom ett område genom konsten. Läsa, se, uppleva, skriva om, skapa kring konstnärernas bakgrund, sociala förhållanden, politiska förhållanden.

Fråga, känner någon till Frida Kahlo & Diego Rivera? Vad vet vi redan? Utgå sedan från det. Beroende på ålder se filmen ”Frida” innan? Få en känsla av sammanhanget. Efter, diskutera, prata om. Besöket på Konstmuseet är en fortsättning. Känner du igen några målningar från filmen? Vem har målat, Frida eller Diego? Kan man se någon skillnad hur de målar? Får du någon känsla när du tittar på bilderna? Tänker du något?

Tillbaka i klassrummet, vad ska vi fortsätta fördjupa oss i? Revolutioner? Hur ser man på äktenskap i olika delar av världen? Hur var det att leva under slutet 1800 till mitten 1900?

Ska vi dramatisera? Göra målningar? Skriva om?

INTERAKTIVITET saknar jag på den här typen av utställningar. Att få vara med i utställningen. Ta på, det vill man ju, känna. Påverka. Fota, ta med sig. Titta på igen. Minnas med bilden. Kanske få testa materialen, färger och dukar papper canvas?

Känn dig själv

Rädsla, hur reagerar du när det blir helt mörkt?

Skrattspeglar, känslor smittar

JÄTTEstor vattendroppe

Drömmar

Känn dig själv, Världskulturmuseet

INTERAKTIVITETEN! Ta på, lägga sig på, springa, åka på, sitta i, krypa på. Kroppen är med. Händer, fötter, ögon, öron, armar, ben, mun, näsa. Hjärnan vaknar och spinner. Rummen är tillåtande och väcker känslor.

Inne i utställning möter min syster och jag en man, han står och läser informationen om just den del vi han befinner sig i och tittar bort i gången. Ett regelbundet klappande ljud hörs. Min syster och jag tittar på varandra, vad är det som låter? Efter en stund ser vi. Ett barn kommer krypande. Klättrar upp på den gigantiska vattendroppen,upp, jämte pappa. Ner igen, kryper vidare och kollar in oss. Och sedan upp på nästa vattendroppe. Smakar på den. Gungar lite. Upptäcker.

Alla åldrar.

Jag tänker att det är ett sätt att upptäcka sig själv. Minnas fundera känna. Kanske ickeverbalt?

Före besöket frågar jag, vad tror ni utställningen handlar om när den heter Känn dig själv? Kanske kollar vi på nätet, vad står det där? Får vi några ledtrådar?

Efter besöket, vad har du tagit med dig? Vad har berört dig? Berätta med ord – skriva eller prata, bilder, lera, måla…

Varför så fritt? Kanske får reda på vad som berört mina elever. Kanske kan jag få syn på något som jag inte skulle sett i andra situationer. Jag kan se hur de agerar när de får uppdraget att utforska fritt, vad är mest spännande? Delen om rädsla? Delen om tankar? Det kan ju vara en ingång till fortsatt arbete…

Om att säga hej

Jag sa hej till en kille varje dag i flera månader när jag vikarierade på fritids. Jag fick alltid en tyst blick till svar.

Men en dag när jag hastar fram över skolgården, sen till mitt pass, Hej Sanna.

Mitt namn. Och ett hej. Ett steg mot förtroende.

Om att fortsätta. Om att finnas. Om betydelsen av små stora gester.

En magisk upplevelse Borås museum

Ramnaparken Borås museum, jag har fotat. Skolklass och min grupp.

Historia. Fantasi. Kulturarv.

Och de nya orden! Älva vätte vidskeplighet sägen piga folktro gast dräng väsen bod.

Kyrka och byggnader från 1700,1800,1900. 

Jag tänker innan vi besöker Borås Museum ser vi en film. (kanske Emil? inte 1800 men ändå gammalt när man är 10) För att få en aning om, hur hade man det? Hur levde man? Hur tänkte barn då? Jag tänker att då kan vi möta några av orden innan vi hör dem på museet, förförståelse. Kanske kan vi till och med få tips om vi vilka ord som kommer användas och vad vi kommer göra ungefär? Jag tänker på dem som gillar den tryggheten, så de också får en chans att uppleva, upplevelsen, magin.

Jag vill ta med vilka likheter finns med andra länder religioner historia? Sverige svenskt svensk. Vi är ju många olika ju. Tycker att det perspektivet är viktigt. Att vi även besöker platser med annan historia. Lika naturligt som vi besöker denna platsen.

Efter besöket, vidare över i något annat. Spöken i läsande och skrivande. Kanske skriva ett manus till en film? Eller skriva till spännande spökbilder? Sokratiska samtal.

Afon