Hur jag inte räcker till

Vi har varit nära några dagar. Han vill ha min uppmärksamhet, att jag ska se honom, bekräfta honom. Han säger, vad gör du på torsdag klockan tre? Jag här här och jobbar, svarar jag, varför undrar du? Han drar på svaret, mumlar, säger sedan, du kanske vill se när jag är på Cirkusskolan? 

Och det är klart att jag vill. Så jag kommer på torsdagen kl 15. Trasslar av mig skorna och jackan och lägger ner den på det gröna golvet. Hälsar på ledarna och säger varför jag är där. Ungarna härjar och undrar, är du här? Någon syn på mig och ropar hej eller vinkar. Jag är fokuserad på honom. Han vet att jag är där för att han frågade. Han slänger då och då en blick mot mig, kollar om jag ser. Ser att han kan. Ser vad han kan. Ser honom. Det virvlar i mitt huvud av ljudnivån, ungar som frågar, visar upp, slår volter och jonglerar.

Kan du filma mig undrar han.

Jag filmar. 

Han kastar en blick på mig varje gång han har gjort ett försök. Jag hittar inga ord för det som jag känner då. Ingen kommer och tittar på honom. Aldrig. Och nu står jag här och filmar. Jag står här och ser. 

När jag tittar på filmerna i min telefon några dagar senare blir det så tydligt. Hur han visste precis vart jag stod, hur han sneglade, tittade om jag såg. Det gör så ont på något sätt. För hans gester är ofta små. Jag måste vara fokuserad för att se vad han vill när det är svårt för honom. Och nu, så naket.

Ögonen 2

Jag tittar på de vuxnas ansikten, deras ögon, när de är med barnen. 

När vi passerar dem på skolgården.

Ögonkontakten när stolen välts.

När skorna ligger slängda i kapprummet.

Första ögonkontakten på morgonen.

Blicken över klassrummet, jag har koll på dig, passa dig.

Det oseende.

Det arga i ögonen när en unge släpas genom klassrummet.

Ögonen när dagen är slut och frågorna kommer. Har jag varit duktig idag? Kommer du ringa hem?

Så arga ögon.

Tänk att bära den blicken varje dag. Tänk.

Och skulle ni tro mig om jag sa att jag tror att jag ser misstro? Gnistrande raseri. Missnöje. Något som påminner om förakt. 

Man måste vara rädd om barnen.

Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.

A l l a hjärtans dag?

Text lånad från gammal annons för utställningen Destination X  på Världskulturmuseet

Första klass, fönsterplats, kall Alsace.

Lastbilsflak, åsnebak. Kalla fötter, hutter.

Hunger i natten och smutigt vatten.

Skinnportfölj, bekväm fåtölj, Dagems Industri, kex och brie. Fri.

Sol, stol och swimmingpool. Arrivederci, see you soon. 

Helpension. Pass och pengar.

Förköpt vingar över ängar. Till egna sängar.

Stängda gränser, kontroller, ombytta roller. 

Hemlig främling, vilsen vagabond. Gömd.

Glömd. Dömd.

Sval terminal, människor med val. Pussas, slussas. Vidare. Utan vidare.

Landlös, lottlös. Iväg. Påväg. Till dem.

Välkommen hem.

Tänker på denna text ibland. Tänker på den idag. På Alla hjärtans dag. Alla hjärtans dag. Tänker att den kan användas i skolan. Sokratiska samtal. De fyra perspektiven. Man skulle kunna prata om mycket utifrån denna texten? Och tänk sedan att besöka utställningen? Staden som klassrum.

Utställningen Destination X på Världskulturmuseet.

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.

Det är låst

Praktik. Inga egna nycklar. Allt är låst för mig. Måste fråga om allt. Klassrummet. Toalettbesök. Materialskåpet. Kopieringsmaskinen. Matsalen. Lärarrummet.

Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.

Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.

Det är låst.

 

Vad säger en stängd dörr?

Känn dig själv

Rädsla, hur reagerar du när det blir helt mörkt?

Skrattspeglar, känslor smittar

JÄTTEstor vattendroppe

Drömmar

Känn dig själv, Världskulturmuseet

INTERAKTIVITETEN! Ta på, lägga sig på, springa, åka på, sitta i, krypa på. Kroppen är med. Händer, fötter, ögon, öron, armar, ben, mun, näsa. Hjärnan vaknar och spinner. Rummen är tillåtande och väcker känslor.

Inne i utställning möter min syster och jag en man, han står och läser informationen om just den del vi han befinner sig i och tittar bort i gången. Ett regelbundet klappande ljud hörs. Min syster och jag tittar på varandra, vad är det som låter? Efter en stund ser vi. Ett barn kommer krypande. Klättrar upp på den gigantiska vattendroppen,upp, jämte pappa. Ner igen, kryper vidare och kollar in oss. Och sedan upp på nästa vattendroppe. Smakar på den. Gungar lite. Upptäcker.

Alla åldrar.

Jag tänker att det är ett sätt att upptäcka sig själv. Minnas fundera känna. Kanske ickeverbalt?

Före besöket frågar jag, vad tror ni utställningen handlar om när den heter Känn dig själv? Kanske kollar vi på nätet, vad står det där? Får vi några ledtrådar?

Efter besöket, vad har du tagit med dig? Vad har berört dig? Berätta med ord – skriva eller prata, bilder, lera, måla…

Varför så fritt? Kanske får reda på vad som berört mina elever. Kanske kan jag få syn på något som jag inte skulle sett i andra situationer. Jag kan se hur de agerar när de får uppdraget att utforska fritt, vad är mest spännande? Delen om rädsla? Delen om tankar? Det kan ju vara en ingång till fortsatt arbete…