VFU. Har planerat och ska genomföra en estetisk lärprocess. Jag vill prova ”Hur är det att vara elev på din skola?” Har förberett en sida med läroplanutdrag för att visa vad jag har i ryggen, att jag har tyngd. Men det är ingen som tittar på den. Hur som helst.
Oj eh oo se vad mycket färg. Suck. Torka upp där. SCCCHHHHHHHH!!!!! Räcker 40 min? Ja jag städade på killarnas toalett innan för det var färg där... Oj vad klibbigt. Blickar. Sanna du-kan-gå-och-äta-när-du-städat-upp-detta-så-jag-går-jag-med-dem-nu. Torka där nej nej inte så. Gör det nu, där är färg. Hur tycker du att detta går då?
Känner mig fel och besvärlig. Okunnig och slarvig.
Men tänker jag. Jag påbörjade ju något. Jag ville att de skulle tänka själva. Fundera. Tänka. Ta ansvar. Jag ville prova det som jag tror på. Jag tror på att de kan. Jag tror på deras förmåga. Hur hanterar de ansvaret när man är van vid 1000 regler?
Och jag blir avbruten, mina uppmaningar till fundering tar för lååång tid. Det viktigaste är ju att det inte är färg på bänken och att alla blir klara samtidigt. Men varför la jag tid på att fråga, undra hur tjejen tänkte med bänken som var full med färg? Vad ville jag uppnå? Jo, man kladdar ner hela sin bänk för att man testar en grej, vill se hur färgerna blandas på en spegelbit, och det råkar rinna utanför. Då tänker jag att det ingår. Häller jag på såhär mycket färg här så rinner det över. Då får jag torka. Står jag och pratar med någon annan och kladdar ut färgen ännu mer blir det mer att torka. MEN. Om vi vuxna då kommer där och tar över och säger gör si gör så. Då blir ju det inte mitt ansvar att jag kladdar ner… Ordningen börjar här tror jag. Den där omtalade studieron.
När jag ger instruktioner så pratas det. Grejas med annat. Och jag pratade lite av den totala tiden. På två timmar hade jag ordet i 5 minuter. För det var så jag hade tänkt. Glada tillrop när de ser materialen, glada hej Sanna. Men ändå prat.
Till slut. Vet ni vad? Det känns jobbigt för mig att stå här och prata när ni pratar samtidigt som mig. Vi har denna tiden tillsammans idag (visar med händerna som man visar längden på en fisk) och av den tiden pratar jag såhär mycket (visar igen). Säger, det känns inte alls bra för mig. Något i blickarna sjunker. Stämningen andas ut. Det slutar snurra. Efter en stund igen, på väg upp, men något är annorlunda nu. Det tar tid att forma.
Trött och ledsen äter jag lunch själv eftersom jag fick städa upp min röra... Funderar… Ska jag ställa några frågor om hur eleverna tyckte att det gick? Orkar jag vara jobbig och be om tid igen?
Jag ställer frågor. Vad lärde du dig när vi gjorde detta? Vad är du nöjd med? Vad tycker du att du kan göra bättre? Skriv ner uppmanar jag. Sedan läser jag svaren.
”Vara tystare” …var det många av…
”Vara en bra kompis”
”Att man inte får kasta snö”
”Att jag ska koncentrera mig bättre”
OJ tänker jag… Vuxnas ord. Innehållstomma. Inövatdetfrökenvillhöra.
SSSCCHHHH jaha då börjar vi igen uppmanar läraren. Säger, ja det var väl ett roligt avbrott och syftar på det jag genomfört tillsammans med klassen. Tittar på mig och ler. Och börjar gå igenom avstavning och särskrivning. Bockar betyder fel, skriv inte i marginalen, streck betyder…
Då var stökiga lekfrökens roliga timme slut då.
Men jag ser det jag ser. Och tror på det som jag gör. För sen.
Kommer det fram, från annat håll. Han ville inte gå till skolan idag, han hade ont i magen men du vände hela hans dag. Det bränner tårar bakom ögonlocken på en annan som inte får vara med. Läraren frågar, är det något som varit bra idag? Viskar Sannas uppgift.
Så tänker jag. Tusen regler. Istället för att tänka själv. Det blir aldrig bra.
