Lapparna

Jag skrev små meddelanden till de som ansträngt sig, som gjort en insats. Som kan men som inte kan fokusera, inte vill fokusera, som inte orkar bry sig. Jag ville visa att jag ser dig när du gör någonting positivt.

De små lapparna visades upp. För de som brukar skälla mest. Att, titta jag har gjort någonting bra, det står här. Osäkert, försiktigt och stolt. 

Shit tänkte jag. Nu kommer mina kollegor tycka att jag är obekväm. Igen. För de här barnen är ju problem.

Jaaa de var ju hemskt populära de där lapparna och de undrade om de kunde få på min lektion med men då sa jag att det räcker. Annars kommer det gå inflation i lapparna.

Skulle det vara något dåligt då tänker jag...

Alla har inte en egen cykel

Och så skickar man hem en lista med punkter med allt som ska köpas till och fixas med cykeln. 

Så får man inte göra.

Mittemellan

Hon fotade...

Hon förklarar för mig vad hon ritar, hur hon tänker. Berättar för sina kompisar vem jag är eftersom att jag är ny för dem. Så blir vi avbrutna av en vuxen mitt i samtalet. Ungen fortsätter prata med mig, bestämt, hon var faktiskt mitt i ett samtal. Sedan ger hon upp. Väntar och tröttnar. Det tar för lång tid. Säger:

Sanna var det va?

Ja. Okoncentrerat, tittar knappt på henne när jag svarar.

Så blir hon tyst i några sekunder.

Kolla!! Uppfordrande.

Håller upp det lilla locket till sin pennask, visar insidan. 

Hon etablerade kontakten, visade att hon brydde sig om att jag var där. Krävde att jag skulle se henne tillbaka.

Och det höll jag på att missa.

Sabba inte

Hela dagen. Visa att jag bryr mig. Jag tar dig på allvar. Jag vill dig väl. Du kan. Jag tror på dig.

Och sen på bussen hem.

Busschuffören. Vad GÖR han, tänker jag. VAD GÖR DU? Skriker det i mig.

Barnen kan inte nya språket så bra än. Själva på bussen. Syskon. Ansvar för den yngre. Hur funkar det med allt här på bussen? Hur gör man? Stora ögon. Som vill göra rätt.

Och busschauffören. MEN hjälp dem då! Han gör tvärtom. Hans ord och ton förvånar mig. Det starka ogillandet. Fast det är ingen nyhet för mig. Men ändå. Starkt ogillade. Och sen tänker jag. Sabba inte!

Jag är på väg fram i bussen men någon annan hinner före. Det är någon mer som har sett. Som hjälper dem tillrätta.

Det är viktigt att se.

Plåster och blött papper

Jag hukar, frågar vad som hände, vart gör det mest ont? Lyssnar. Säger att jag förstår. Kom så går in och sätter på ett plåster, fattar den lilla handen. Jag tvättar det lilla såret men mest tröstar jag den ledsna. Plåstrar om. Klappar om. Tar mig tid. Petar ut mikroskopiska flisor med en pincett, eller försöker i alla fall. Jag blöter papper att hålla på små små röda märken. Förmanar inte, ofta förstår man ju själv om det blev fel...

Ibland händer det att en kompis följer med och plåstrar om och då brukar jag berätta om den fina visade omtanken för den som hämtar sen.

Ibland händer det att någon kommer dagen efter och visar att det har läkt lite eller kanske vill ha mer hjälp med flisorna.

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.

Hej är det eran cykel?

Jag kommer gående och ser på håll hur några står runt en cykel. En bucklig cykel. Några avlägsnar sig. Jag stannar upp, tittar. Några är kvar och sparkar på cykeln. Mitt i bland butikerna som stängde för 15 minuter sedan. Fredag. Folk i rörelse. Folk som nu tar omvägar. Väjer.

Hej säger jag, är det eran cykel? Hjärnan spinner.
Tre ögonpar på mig. Tittar i ögonen. Jaaa! Drar ett bloss.

Men? Varför hoppar du på den? Undrar jag.

Sparkar till cykeln. Petar på den med foten. Tar några steg.

Ähh den är inte min den var såhär. Lite osäkert i undertonen.
Ok säger jag, jag köper det. Nickar. Vill fortsätta samtalet, vill visa att jag inte tänker gå på. Hela tiden ögon på mig. Kollar av mig. Känner in mig.

Vill du köpa cykeln?!
Vi skrattar. Nej nej hon menar att hon tror dig.
Aha säger jag och börjar förklara, jag köper det betyder att jag går med på det du säger, att jag tror dig, som han sa. Samtidigt som jag står och förklarar uttrycket flyttas cykeln och lutas mot väggen.

Jag möter deras blickar. Säger Sanna heter jag. Lägger handen på bröstet. Tittar i ögonen.

Hej Sanna svarar två i kör och en säger hej. Här någonstans växlar stämningen. De slappnar av lite.
Vad heter ni undrar jag. De presenterar sig.

Trevligt att träffa er säger jag och ler, tittar i ögonen.
Det samma!
Nu ska jag säga en sak, säger jag, andra människor som ser er här blir rädda när ni hoppar på cykeln, de tittar åt andra hållet, går omvägar. Såhär, visar jag och vänder mig bort. De tycker att det är obehagligt fortsätter jag.
De tittar rakt på mig. Möter min blick. Någon trampar runt. Hela tiden möter de min blick.
Gör inte så. Ni är trevliga, intelligenta killar, snyggt klädda, kom igen ni vill inte att andra ska bli rädda? Inte uppfattas så? Hela tiden intensiva blickar på mig. Snälla blickar.
Det var det jag ville säga, säger jag. Ögonkontakt, en liten nick. Det var trevligt att träffa er! Tittar var och en av dem i ögonen. Hoppas att ni får en bra kväll säger jag och ler.
Det samma! Du med! Svarar de. Någon ler lite.
Hej då! Ler igen.

Jag vänder mig om och börjar gå, med puls, fortsätter dit jag skulle. En sista kick på cykel hör jag. När jag passerar samma plats igen några minuter senare står den tillknycklade cykeln fortfarande halvt lutad mot väggen.

Bry sig om.

Jag älskar kontakten, mötet. För det får mig att tro.

Om du kommer ny

till min, vår klass så vill jag…

Smygförbereda klassen, läsa skönlitterära böcker om hur det är att vara ny. Pirret rädslan tystheten. Parta om det vi läst. Har du varit ny någon gång? Samtala om pirret och rädslan innan det finns ett uttalat föremål för samtalen.

Sedan vill jag berätta, vet ni vad? Något bra ska hända! 

Fråga, hur får vi reda på något om den här personen som ska komma hit? Ringa? Skriva? Besöka? Tipsa om vår blogg där vi gör en film som berättar något om oss och som säger hej bara sådär? Hur ska vi välkomna? Ska vi planera i någon extra rolig aktivitet? Kanske kan vi få reda på vad personen gillar? Hur får vi någon att känna sig trygg med tillsammans med oss?

Jag vill erbjuda aktiviteter på rasterna som ni kan samlas kring. Något extra spännande och roligt som kommer ur era intressen. Nya leksaker? Någon serie? Nya rum att vara i? Jag finns där, med, om ni behöver mig.

Jag samlar er kring utmaningar. 

Jag samlar er kring era intressen. 

Jag vill locka fram den egna viljan att hjälpas åt, att bry sig om.

Och förväntningarna. Jag förväntar mig att ni kan. Jag sätter ramarna, strukturen och sedan hjälps vi åt.

Förstår du inte säger jag samma sak igen fast HÖGRE

Luciamorgon. Jag står utanför ingången till skolan och väntar på en elev som är sen. Klassen har redan gått till Luciafirandet. Tomt på den mörka skolgården. Jag fibblar med min telefon, ska få besked från klassläraren om eleven kommer eller inte. Hon ringer hem och jag väntar. Jag uppfattar en liten gestalt i ögonvrån. En lärare kommer ut från en annan byggnad, går förbi eleven, stannar två meter ifrån barnet och ropar till mig som står tio meter bort. Vem är det här? Jag börjar gå emot barnet. Läraren böjer sig lite framåt och frågar, i vilken klass går du? Inget svar. Höjer rösten. I VILKEN KLASS GÅR DU? Fortfarande tyst och backar upp i rabatten. VAD HETER DIN FRÖKEN?!! Tystnad. Läraren skakar på huvudet och går. Nu är jag nästan framme vid barnet som nu står halvt uppe i rabatten. Hej säger jag. Sätter mig på huk. Rädda ögon. Frågar försiktigt, vad heter din fröken, fröken, pekar på barnet? Jag får ett svar. Vilken klass går du i, håller upp handen och visar 1 2 eller 3 fingrar. Får ett svar. Nu har vi en kommunikation med få ord. Vad heter du undrar jag och pekar på barnet igen. Barnet säger sitt namn. Jag lägger min hand på bröstet och säger jag heter Sanna. Säger kom ska vi gå till din fröken. Räcker ut armen, barnet tar ett steg ur rabatten och följer med mig. Halvvägs till Luciafirandet möts vi av någon som ropar barnets namn. De letar nu. Vuxenpersonen sträcker fram en hand och vrider kroppen i den riktning de ska gå, från skolan, mot firandet. Barnet åt motsatt håll. Nejnej vi ska på Lucia.
 

Hur uppfattar barnet situationen? Hur känns det i magen när man är 8 år och inte kan det nya språket än? När någon skriker på en för att man inte förstår frågan? När stressen av att inte hitta de nya orden gör att man inte får fram något? När man är själv på skolgården och inte vet vart kompisarna är?
 

Man får inte göra så som vuxen. Man får inte det.
 

Är det bara jag som ser? Jag ser det för ofta. Jag är ledsen för att jag inte kan gå hem och tänka så vill jag jobba så vill jag bemöta så vill jag uppmuntra.
 

Barnen. Kraften. Det ser jag. Jag ser möjligheterna och det får mig längta ut i skolan. Möjligheter som det inte pratas om. Det pratas om brister. Vad man ska ta igen hemma. Vad som inte fungerar.
 

Vara rädd om. Värna. Hjälpa. Stötta. Uppmuntra. Finnas. Ge trygghet. För hur känns det att gå till skolan annars? Man får inte släppa ett barn. Får inte.
 

Sånt här behöver man prata om. Värdegrunden.