Se mig

Bollen flyger över staketet. De samlas och tittar efter den. Efter en kort stund kommer han med bollen, överlämnar den till de som spelar. Hans kompis dyker upp bakom. De glider runt, blicken mot de som spelar.

Hej! Jag såg hur schysst du var med bollen innan!

Leendet jag får.

De är kvar, tittar mot de som spelar. Jag frågar vill ni kanske vara med? Nickar och ler osäkert. Kom, säger jag. De släpper in de två nya i spelet.

Han släpper inte in en enda boll. Han har känsla för det. Kan koordinera kroppen. Läser spelet.

Jag tjoar beröm. Han skiner upp. Stoltheten.

Om honom säger man han förstår ingenting. Han kan ingenting. Man ser förvånad ut när jag beskriver vad jag sett. Bristsynen.

Han vinkar när han ser mig på håll. Han vinkar.

Det måste lärasförståsgörastänkas

men...

kanske inte på samma sätt som det alltid gjorts?

Utvärdera hur:et.
Fundera kring varför.

För jag vill nå alla. Inte släppa igenom någon.

Skolan som utslagningsmekanism. Det funderar jag på. Ganska mycket efter att ha läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset för några år sedan.

Apropå det här med förebilder

Under första terminen på utbildningen gjorde vi någon form av "prova på veckor". Jag tjatar på min handledare så jag får vara med på lite allt möjligt. Just denna dag är en matematikgrupp jag ska få vara med i.

Gruppen som ska har matematik nu ska ha den som någon from av stödundervisning förstår jag. Det uppfattar jag, ordvalen, blickarna, förväntningarna. Läraren "förbereder mig".

Så.

Vad man har gjort är att man lyft ut de stökigasvagajobbigaokunnigadåliga eleverna och satt dem i en egen grupp där de kan vara just stökiga jobbiga och svaga tillsammans. Speglar sig i varandras blickar, i att inte kunna, tillhörigheten i att vara just där.

Lärarens trötta och uppgivna detäringenidé.

Har alla elever i gruppen samma behov? Nej. Har alla elever i gruppen samma förutsättningar? Nej. Har alla elever i gruppen samma mål? Nej. Vad är då gemensamt? De håller sig inte inom ramen för hur "bra" elever ska vara. De är inte ok. Så nu är de här.

De får går ut. De får gå dit. Dit går de som utmärker sig negativt på något sätt. Det är inte roligt att stå utanför och vänta vid det grupprummet när andra elever passerar. De vet.

Jag sitter och tittar på det som händer. Möter blicken. Elevens kinder blossade på den vanliga matten innan idag. Läraren sa med hög och tydlig stämma att såmycketefterkanduvälintevadumåsteskärpadignuvarförgörduinget.

Rollerna, jargongen, orden som används i rummet. Tänk om folk visste.

Mäh ska han få säga?!

Vara bra på olika. Det där med att alla måste kunna samma saker lika bra. Förväntas göra på samma sätt. Gärna samtidigt. På samma tid. Det är svårt.

Begränsningarna i det. Möjligheterna i att låta vara olika. Hur det blir lättare att förstå varandra då. Hur det är fler som kan känna sig ok. Duga. Styrkan i olikheterna. Det fina att lyfta fram olika styrkor.

Det är så ledsamt när det alltid samma elever är de duktiga. De som gör rätt. Är rätt. Och det sätter sig så fort. Om man fastnar i fel del. I en roll som skaver?

Vi värderar. Det ingår och det är ett stort ansvar. Den egna förförståelsen.

Jag går och pratar med din kompis nu och när jag kommer tillbaka då ska du ha börjat städa

Och så ser det ut så här när jag kommer tillbaka efter fem minuter.

Jag börjar skratta högt samtidgt som jag blir lite matt. Det är 30 andra ungar jag ska finnas till för, ha koll på, föräldrar att möta.

Näää säger jag gnälligt.
Förvånade ögon på mig.
Meen...säger jag. Du skulle ju städa.
Mhm svarar ungen.
Vad gör du nu då? undrar jag trött.
Blandar färg. Kort och tydligt svar.
Vill du göra det en stund nu då frågar jag och tittar för förödelsen på bordet, stolen och kläderna. Ångrar att jag lät dem måla på en annan plats en där de brukar få måla. Och hör hur det skriker någonstans runt mig, jag borde kolla upp det tänker jag.
Nää jag är klar nu säger ungen och fortsätter kladda.
Då städar vi nu då?
Jaa.
Jag går och hämtar papper och trasor så sitter du still tills jag kommer tillbaka ger jag order om. Det är liksom klibbig svårattfåbortfärg på allt.
Här, börjar du torka säger jag, och vänder mig mot det intensiva fnissandet som hörs, ska kolla vad som händer.

När jag är tillbaka två minuter senare är det svårattfåbortfärg utsmetat över hela bordet.

Nääääää tänker jag.
Kom, ställ dig upp ska jag hjälpa dig säger jag trött.
I en rörelse välter ungen ut färgburken med mörklila sörja i, tappar ner färgindränkta papperstussar på golvet, trampar i färgen, gör så små färgfotspår på golvet och kladdar ner hela sin högersida..
Ånej! utbrister ungen, jag har fått färg på strumporna.

Så vi trasslar av det färgkladdiga förklädet, korvar ur ungen ur kläderna. Och innan jag hinner blinka är ungen på språng.
Ta på dig något annat! ropar jag efter virvelvinden.

Och sen börjar jag torka svårattfåbortfärg från golv, skåp, väggar, stolar och bord. Och förbannar mig själv lite i hemlighet.

20 minuter och en lapp till städerskorna senare hittar jag ungen iklädd t-shirt, kalsonger och strumpor med ett par byxor i handen  och en tröja hängandes på huvudet pratandes med kompisar. Glad, oberörd och full av energi. Tur är väl det. För det är ju egentligen jag som ställt till det för mig. Och inte ungen.

Som finns där varje dag

Uppmuntrar. Förklarar. Stöttar. Hämtar in upp. Tröstar. Påminner.
Trygg punkt. Pålitlig. Rolig. Konsekvent. Tillåtande. Lyssnar.
Tillrättalägger. Ger förutsättningar. Samverkar.
Tålamod. Varje dag. Lyfter fram det bra.
Ser det fina. Försäkrar.
 

Som jag beundrar dig.

Höga krav

En textrad ur Lars Winnerbäcks Åt samma håll

Jag förväntar mig att du klarar det. Jag tror på dig. Jag lovar dig att vi ska hjälpas åt. Det är viktigt för mig att du klarar det. Jag bryr mig om dig. Jag förväntar mig att du klarar det.

Jag läste någonstans...