Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.

Uppträdande

Känslan i magen. Det är fel tänker jag. Fel. Sen blir jag arg. Skitarg.

Det är uppträdande. Alla barnen sitter och tittar och lyssnar. Spännande. Men ”de onormala” får sitta lite vid sidan. Med men ändå inte med. Så otydligt och så tydligt.

På scenen uppträds det. Stola föräldrar i publiken. Stolta lärare. Stolta elever som uppträder. Stolt rektor. Stämningen är stolt.

Det sitter någon som pratar utan att vilja det. Högt. Samtidigt som de på scenen pratar. Det är inget diskret viskande. Och akustiken i lokalen är bra…

Huvuden vrids. Elever i publiken gör stora ögon. Andra fnissar. Det knuffas i sidan. Några vuxna skruvar på sig. Pratet fortsätter. Ibland paus.

Jag är så arg där jag sitter.

Tänk om. Om vi kunde möta de där behoven. Fixa det där förtroendet. De där relationerna. Och respekten. Respekten.

Jag tänker på Vilse i skolan. På Tänk om. På Vi är inte bra på barn som Oskar - hur kan vi bli det?. På Barn som märks. Och jag tänker på någon som sa att det finns ingen universallösning och ingen quick fix. Jag tänker att vi får hjälpas åt, alla vi på skolan. Förståelsen och respekten. Viljan.

I slutet av uppträdandet sitter någon med sänkt huvud. Nu ensam på sin stolsrad. Någons hjälpande hand gick sin väg när det blev för obekvämt med allt det höga pratandet.

Efteråt säger jag med min obehagliga känsla i kroppen, vi kanske ska nämna något om att vi är olika…då kanske de kanske kan få en annan bild… Sedan händer, onormala fel i hjärnan mycket att lära detbetyderinteattnifårpratabaraförattnågongördet. Och då blir min ilska till vatten. Jag blir matt. Det var det här med orden igen. Orden och förhållningssättet.