Sanna är en härlig tjej

Orden kommer tillbaka till mig. Lämnar mig inte ifred. Jag mumlar dem tyst för mig själv. 

Det är sista dagen på praktiken och handledaren ska skriva ett omdöme. Bedöma mig. MIG. Jag. Jag vet väl ungefär hur det kommer att vara. Men jag blir ändå sådär. Frustrerad. 

Sanna är en härlig tjej.

Jag vill skrika rakt ut.

Sanna är en härlig tjej.

Det är jag som person som blir bedömd. Jag som hämtat kaffe.  Jag som varit rastvakt istället för. Jag som burit lådor. Jag som vikarierat utan betalt. Jag som fått hårda ord i ansiktet inför alla, barnen, vuxna. Jag som kopierat och hämtat utskrifter. Och det handlar inte om pedagogisk kompetens. Inte om prestationer. Inte om kunskaper. Det där godtycket.

Sanna är en härlig tjej.

I januari är jag färdig med min utbildning. Tre och ett halvt år.

Sanna är en härlig tjej.

Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

Rymmas i bänkraderna

Snurrar in i klassrummet. Svävar fram. Slår till kompisen lätt i ryggen. Glider vidare. Jag möter upp vid lådan och frågar tyst, vet du vad du ska göra? Ungen är hela tiden i rörelse, rotar i lådan och pekar på tavlan. Där står instruktionen för jag har skrivit den där. Det står aldrig instruktioner där annars. Den ungen har alltid koll. Det är de ständiga rörelserna som gör att jag tror motsatsen. Men jag har fel.

Det är den otroliga kapaciteten som har svårt att rymmas i bänkraderna.

Knyt min sko

Knyt min sko. Mycket bestämt.
Jag säger prova själv först, börja lite så hjälper jag dig sen.
Knyyyt min skoooo!!!
Som jag sa, prova så hjälper jag dig sen.

Skriker. Slänger sig på golvet. Hulkar.  Fullständigt vansinnig. Kollegor kommer förbi scenen jag ställt till med och tittar på den arga ungen och på mig.

Sen, hulkande, börjar det pillas med skorna. Och då kommer jag och så hjälps vi åt. Skorna blir knutna och jag säger, att du kunde ju nästan helt själv!

Ungen är nöjd. Väldigt nöjd.

Och berättar stolt för mamma sen. Och jag berömmer. 

Jag tvekade inte, var inte orolig för att det skulle se "illa ut", jag tänkte inte alls så. Men vi tänker olika. "Det ser så illa ut".

För mig var det ett val, en tanke bakom. Att få göra själv. Att kunna göra själv.

Med vilka ögon ser de på dig?

Jag får följa en klass en dag. Går efter deras schema. Med dem. Lyssnar. Iakttar. Sitter i bänkraderna. Ser dem i olika situationer.

På en lektion lutar sig en elev mot mig viskar:

Kolla nu, först tjejerna, sen svenskarna, sen vi.

Hur menar du? 

Vi får de kassa böckerna, de som är slitna, paj.

Jag tittar.

Böckerna delas ut.
Och ja, denna gången stämmer det.

Läraren tipsar mig efter lektionen,

när jag delar ut böcker så är det ingen idé att ge till dem för de bara förstör böckerna ändå, är inte rädda om dem.