Led

Stå på led gör man fortfarande. Ofta. Trassel är det varje gång. Men ändå dessa led.

Rymmas i bänkraderna

Snurrar in i klassrummet. Svävar fram. Slår till kompisen lätt i ryggen. Glider vidare. Jag möter upp vid lådan och frågar tyst, vet du vad du ska göra? Ungen är hela tiden i rörelse, rotar i lådan och pekar på tavlan. Där står instruktionen för jag har skrivit den där. Det står aldrig instruktioner där annars. Den ungen har alltid koll. Det är de ständiga rörelserna som gör att jag tror motsatsen. Men jag har fel.

Det är den otroliga kapaciteten som har svårt att rymmas i bänkraderna.

Se mig

Bollen flyger över staketet. De samlas och tittar efter den. Efter en kort stund kommer han med bollen, överlämnar den till de som spelar. Hans kompis dyker upp bakom. De glider runt, blicken mot de som spelar.

Hej! Jag såg hur schysst du var med bollen innan!

Leendet jag får.

De är kvar, tittar mot de som spelar. Jag frågar vill ni kanske vara med? Nickar och ler osäkert. Kom, säger jag. De släpper in de två nya i spelet.

Han släpper inte in en enda boll. Han har känsla för det. Kan koordinera kroppen. Läser spelet.

Jag tjoar beröm. Han skiner upp. Stoltheten.

Om honom säger man han förstår ingenting. Han kan ingenting. Man ser förvånad ut när jag beskriver vad jag sett. Bristsynen.

Han vinkar när han ser mig på håll. Han vinkar.

Utanför de osynliga ramarna (där vill man inte vara)

De har hört sina namn många gånger i dag. Argt. Irriterat. Inför alla. De blir bara tilltalade när de gör något fel. Och det gör de typ hela tiden.

Ta av dig mössan! Men lägg av!! Sätt dig ner!! Tyst!! Nej! Men sluta!! Gå och sätt dig! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig!! Vill du gå ut och skämmas?! Snart får du gå ut och skämmas!! Om du inte gör detta nu kommer du få skämmas i morgon. NU får det vara bra!! SLUTA! Gå till din plats!!

Jag tänker på det, att höra sitt namn så många gånger varje dag. I skarp ton. Det händer något med den ömsesidiga respekten. Något går sönder. Det som är svårast är hur gärna barnen vill vara till lags men inte får möjlighet att lyckas.

När slutar det vara göra fel och när blir det vara fel? Det går rätt fort va?

Mäh ska han få säga?!

Vara bra på olika. Det där med att alla måste kunna samma saker lika bra. Förväntas göra på samma sätt. Gärna samtidigt. På samma tid. Det är svårt.

Begränsningarna i det. Möjligheterna i att låta vara olika. Hur det blir lättare att förstå varandra då. Hur det är fler som kan känna sig ok. Duga. Styrkan i olikheterna. Det fina att lyfta fram olika styrkor.

Det är så ledsamt när det alltid samma elever är de duktiga. De som gör rätt. Är rätt. Och det sätter sig så fort. Om man fastnar i fel del. I en roll som skaver?

Vi värderar. Det ingår och det är ett stort ansvar. Den egna förförståelsen.

Jag går och pratar med din kompis nu och när jag kommer tillbaka då ska du ha börjat städa

Och så ser det ut så här när jag kommer tillbaka efter fem minuter.

Jag börjar skratta högt samtidgt som jag blir lite matt. Det är 30 andra ungar jag ska finnas till för, ha koll på, föräldrar att möta.

Näää säger jag gnälligt.
Förvånade ögon på mig.
Meen...säger jag. Du skulle ju städa.
Mhm svarar ungen.
Vad gör du nu då? undrar jag trött.
Blandar färg. Kort och tydligt svar.
Vill du göra det en stund nu då frågar jag och tittar för förödelsen på bordet, stolen och kläderna. Ångrar att jag lät dem måla på en annan plats en där de brukar få måla. Och hör hur det skriker någonstans runt mig, jag borde kolla upp det tänker jag.
Nää jag är klar nu säger ungen och fortsätter kladda.
Då städar vi nu då?
Jaa.
Jag går och hämtar papper och trasor så sitter du still tills jag kommer tillbaka ger jag order om. Det är liksom klibbig svårattfåbortfärg på allt.
Här, börjar du torka säger jag, och vänder mig mot det intensiva fnissandet som hörs, ska kolla vad som händer.

När jag är tillbaka två minuter senare är det svårattfåbortfärg utsmetat över hela bordet.

Nääääää tänker jag.
Kom, ställ dig upp ska jag hjälpa dig säger jag trött.
I en rörelse välter ungen ut färgburken med mörklila sörja i, tappar ner färgindränkta papperstussar på golvet, trampar i färgen, gör så små färgfotspår på golvet och kladdar ner hela sin högersida..
Ånej! utbrister ungen, jag har fått färg på strumporna.

Så vi trasslar av det färgkladdiga förklädet, korvar ur ungen ur kläderna. Och innan jag hinner blinka är ungen på språng.
Ta på dig något annat! ropar jag efter virvelvinden.

Och sen börjar jag torka svårattfåbortfärg från golv, skåp, väggar, stolar och bord. Och förbannar mig själv lite i hemlighet.

20 minuter och en lapp till städerskorna senare hittar jag ungen iklädd t-shirt, kalsonger och strumpor med ett par byxor i handen  och en tröja hängandes på huvudet pratandes med kompisar. Glad, oberörd och full av energi. Tur är väl det. För det är ju egentligen jag som ställt till det för mig. Och inte ungen.

Uppträdande

Känslan i magen. Det är fel tänker jag. Fel. Sen blir jag arg. Skitarg.

Det är uppträdande. Alla barnen sitter och tittar och lyssnar. Spännande. Men ”de onormala” får sitta lite vid sidan. Med men ändå inte med. Så otydligt och så tydligt.

På scenen uppträds det. Stola föräldrar i publiken. Stolta lärare. Stolta elever som uppträder. Stolt rektor. Stämningen är stolt.

Det sitter någon som pratar utan att vilja det. Högt. Samtidigt som de på scenen pratar. Det är inget diskret viskande. Och akustiken i lokalen är bra…

Huvuden vrids. Elever i publiken gör stora ögon. Andra fnissar. Det knuffas i sidan. Några vuxna skruvar på sig. Pratet fortsätter. Ibland paus.

Jag är så arg där jag sitter.

Tänk om. Om vi kunde möta de där behoven. Fixa det där förtroendet. De där relationerna. Och respekten. Respekten.

Jag tänker på Vilse i skolan. På Tänk om. På Vi är inte bra på barn som Oskar - hur kan vi bli det?. På Barn som märks. Och jag tänker på någon som sa att det finns ingen universallösning och ingen quick fix. Jag tänker att vi får hjälpas åt, alla vi på skolan. Förståelsen och respekten. Viljan.

I slutet av uppträdandet sitter någon med sänkt huvud. Nu ensam på sin stolsrad. Någons hjälpande hand gick sin väg när det blev för obekvämt med allt det höga pratandet.

Efteråt säger jag med min obehagliga känsla i kroppen, vi kanske ska nämna något om att vi är olika…då kanske de kanske kan få en annan bild… Sedan händer, onormala fel i hjärnan mycket att lära detbetyderinteattnifårpratabaraförattnågongördet. Och då blir min ilska till vatten. Jag blir matt. Det var det här med orden igen. Orden och förhållningssättet.