Plastögon och limpistol

Ett bra pyssel kännetecknas av att fröken väljer ut vad som är bra. Gör det mesta så resultatet blir snyggt. Något att visa upp. Det innehåller gärna detaljarbete så fröken får trassla med limpistolen och de små plastögonen samtidigt som några ungar pillar med limkladdiga fingrar i fjäderlådan. Det är viktigt att alla kycklingar ser likadana ut så att det blir rättvist, att alla fått lika mycket av allt material. Och just det, gärna alla barn samtidigt.

Jag gillar inte pyssel.

Många ungar samtidigt och jag är en

Några vill gå undan, dit man egentligen inte brukar få. Men jag tänker att det är lite lite plats här… Tittar på de två ungarna framför mig. Säger, nu får ni ett förtroende av mig, vet ni vad det är? En nickar, en skakar på huvudet. Jag säger, det betyder att jag litar på er, tror på att ni kommer sköta leken på ett bra sätt. Tittar på ungarna. Stora ögon, lyssnar. Om, det är något som ni undrar eller om något händer, då kommer ni till mig. Förstår ni hur jag menar? Nickar. De förstår allvaret. 

Återkopplingen kommer när någon rycker mig lite försiktigt i tröjan och säger, vi är här igen nu och vi har plockat undan. Jag ler och säger att det tycker jag var bra gjort, frågar ni förstod? En nick till svar.
 

Träna på ansvar. Få veta innan hur ramarna ser, förväntningarna. Det är mycket lättare att leva upp till dem då.
 

Och jag tycker att det är insiktsfullt att säga till om man vill gå undan en stund. Det vill jag uppmuntra.

Hej är det eran cykel?

Jag kommer gående och ser på håll hur några står runt en cykel. En bucklig cykel. Några avlägsnar sig. Jag stannar upp, tittar. Några är kvar och sparkar på cykeln. Mitt i bland butikerna som stängde för 15 minuter sedan. Fredag. Folk i rörelse. Folk som nu tar omvägar. Väjer.

Hej säger jag, är det eran cykel? Hjärnan spinner.
Tre ögonpar på mig. Tittar i ögonen. Jaaa! Drar ett bloss.

Men? Varför hoppar du på den? Undrar jag.

Sparkar till cykeln. Petar på den med foten. Tar några steg.

Ähh den är inte min den var såhär. Lite osäkert i undertonen.
Ok säger jag, jag köper det. Nickar. Vill fortsätta samtalet, vill visa att jag inte tänker gå på. Hela tiden ögon på mig. Kollar av mig. Känner in mig.

Vill du köpa cykeln?!
Vi skrattar. Nej nej hon menar att hon tror dig.
Aha säger jag och börjar förklara, jag köper det betyder att jag går med på det du säger, att jag tror dig, som han sa. Samtidigt som jag står och förklarar uttrycket flyttas cykeln och lutas mot väggen.

Jag möter deras blickar. Säger Sanna heter jag. Lägger handen på bröstet. Tittar i ögonen.

Hej Sanna svarar två i kör och en säger hej. Här någonstans växlar stämningen. De slappnar av lite.
Vad heter ni undrar jag. De presenterar sig.

Trevligt att träffa er säger jag och ler, tittar i ögonen.
Det samma!
Nu ska jag säga en sak, säger jag, andra människor som ser er här blir rädda när ni hoppar på cykeln, de tittar åt andra hållet, går omvägar. Såhär, visar jag och vänder mig bort. De tycker att det är obehagligt fortsätter jag.
De tittar rakt på mig. Möter min blick. Någon trampar runt. Hela tiden möter de min blick.
Gör inte så. Ni är trevliga, intelligenta killar, snyggt klädda, kom igen ni vill inte att andra ska bli rädda? Inte uppfattas så? Hela tiden intensiva blickar på mig. Snälla blickar.
Det var det jag ville säga, säger jag. Ögonkontakt, en liten nick. Det var trevligt att träffa er! Tittar var och en av dem i ögonen. Hoppas att ni får en bra kväll säger jag och ler.
Det samma! Du med! Svarar de. Någon ler lite.
Hej då! Ler igen.

Jag vänder mig om och börjar gå, med puls, fortsätter dit jag skulle. En sista kick på cykel hör jag. När jag passerar samma plats igen några minuter senare står den tillknycklade cykeln fortfarande halvt lutad mot väggen.

Bry sig om.

Jag älskar kontakten, mötet. För det får mig att tro.

Om du kommer ny

till min, vår klass så vill jag…

Smygförbereda klassen, läsa skönlitterära böcker om hur det är att vara ny. Pirret rädslan tystheten. Parta om det vi läst. Har du varit ny någon gång? Samtala om pirret och rädslan innan det finns ett uttalat föremål för samtalen.

Sedan vill jag berätta, vet ni vad? Något bra ska hända! 

Fråga, hur får vi reda på något om den här personen som ska komma hit? Ringa? Skriva? Besöka? Tipsa om vår blogg där vi gör en film som berättar något om oss och som säger hej bara sådär? Hur ska vi välkomna? Ska vi planera i någon extra rolig aktivitet? Kanske kan vi få reda på vad personen gillar? Hur får vi någon att känna sig trygg med tillsammans med oss?

Jag vill erbjuda aktiviteter på rasterna som ni kan samlas kring. Något extra spännande och roligt som kommer ur era intressen. Nya leksaker? Någon serie? Nya rum att vara i? Jag finns där, med, om ni behöver mig.

Jag samlar er kring utmaningar. 

Jag samlar er kring era intressen. 

Jag vill locka fram den egna viljan att hjälpas åt, att bry sig om.

Och förväntningarna. Jag förväntar mig att ni kan. Jag sätter ramarna, strukturen och sedan hjälps vi åt.

Höga krav

En textrad ur Lars Winnerbäcks Åt samma håll

Jag förväntar mig att du klarar det. Jag tror på dig. Jag lovar dig att vi ska hjälpas åt. Det är viktigt för mig att du klarar det. Jag bryr mig om dig. Jag förväntar mig att du klarar det.

Det verkar ju bäst att lära sig en bokstav i taget

Bild lånad från ikea.se

Säger en förälder. 

Vilken bild har föräldrarna av skolan? Hur mycket vet de om hur vi jobbar? 

Sen tänker jag, vilket otroligt stort ansvar skolan har. Vilket förtroende jag får. Jag tänker att jag vill samla alla föräldrar vid skolstart. Med värme ödmjukt säga,

Jag är så glad för att var här
Jag kommer göra mitt yttersta för att alla barn, era barn, ska nå målen
Det här säger forskningen, såhär kommer vi arbeta, det här är mina utgångspunkter
Det kommer vara hårt arbete ibland, kräva ansträngning
Kom gärna hit och berätta om något, vi kan lära av dig, tillsammans
Vi kommer att utvärdera, fundera, reflektera
Vårt klassrum ser ut såhär för att jag tänker såhär
Era barn kommer lära sig mycket
Var inte oroliga, vi kommer lösa det tillsammans.
Vad tänker ni?

Skapa en helhet kring barnet. Vi hjälps åt.

Och det finns många sätt att lära sig läsa och skriva på…

Louisiana

Känn dig själv

Rädsla, hur reagerar du när det blir helt mörkt?

Skrattspeglar, känslor smittar

JÄTTEstor vattendroppe

Drömmar

Känn dig själv, Världskulturmuseet

INTERAKTIVITETEN! Ta på, lägga sig på, springa, åka på, sitta i, krypa på. Kroppen är med. Händer, fötter, ögon, öron, armar, ben, mun, näsa. Hjärnan vaknar och spinner. Rummen är tillåtande och väcker känslor.

Inne i utställning möter min syster och jag en man, han står och läser informationen om just den del vi han befinner sig i och tittar bort i gången. Ett regelbundet klappande ljud hörs. Min syster och jag tittar på varandra, vad är det som låter? Efter en stund ser vi. Ett barn kommer krypande. Klättrar upp på den gigantiska vattendroppen,upp, jämte pappa. Ner igen, kryper vidare och kollar in oss. Och sedan upp på nästa vattendroppe. Smakar på den. Gungar lite. Upptäcker.

Alla åldrar.

Jag tänker att det är ett sätt att upptäcka sig själv. Minnas fundera känna. Kanske ickeverbalt?

Före besöket frågar jag, vad tror ni utställningen handlar om när den heter Känn dig själv? Kanske kollar vi på nätet, vad står det där? Får vi några ledtrådar?

Efter besöket, vad har du tagit med dig? Vad har berört dig? Berätta med ord – skriva eller prata, bilder, lera, måla…

Varför så fritt? Kanske får reda på vad som berört mina elever. Kanske kan jag få syn på något som jag inte skulle sett i andra situationer. Jag kan se hur de agerar när de får uppdraget att utforska fritt, vad är mest spännande? Delen om rädsla? Delen om tankar? Det kan ju vara en ingång till fortsatt arbete…