Så du ska ha hand om snoriga ungar?

Säger han och skrattar åt sitt eget skämt.

Det är så mycket du inte vet tänker jag då. Jag har valt att bli lärare. Vill. Vilja. Det är något stort i att jobba med barn. Alla ser inte det. Storheten.

Jag ler ansträngt mot honom och säger att jag inte riktigt ser det så. Han skrattar fortfarande åt sitt skämt. Flinar.

Rymmas i bänkraderna

Snurrar in i klassrummet. Svävar fram. Slår till kompisen lätt i ryggen. Glider vidare. Jag möter upp vid lådan och frågar tyst, vet du vad du ska göra? Ungen är hela tiden i rörelse, rotar i lådan och pekar på tavlan. Där står instruktionen för jag har skrivit den där. Det står aldrig instruktioner där annars. Den ungen har alltid koll. Det är de ständiga rörelserna som gör att jag tror motsatsen. Men jag har fel.

Det är den otroliga kapaciteten som har svårt att rymmas i bänkraderna.

Placerad

När jag pluggade ekonomi fick vi ansöka om praktikplatser på olika företag, programansvarig hade kontakter och lämnade lista med förslag på företag. Många sökte sig till nya företag, ville fram, ville in. Det var liksom upp till oss. Vi förväntades lösa det, inget snack om saken. CV och personlig presentation, referenser. Intervju med min chef och min handledare. Presentation av ett projekt jag förväntades genomföra. Här är ditt skrivbord. Visad runt. Presenterad för alla vi möter. Jag var ju en potentiell kollega. Vi var eftertraktade vi som gick utbildningen. Första dagen på praktiken är jag väntad i receptionen, passerkort, dator, logg in, mailadress, telefon. Välkommen! Fråga om det är något.

Någonstans att hänga jackan. Förvara värdesaker. Lägga material. Tillgång till lokalerna med passerkortet. Ett logg in. Och så var jag väntad. Det var något positivt att jag kom och mina kollegor visste om det. Anseendet och pengarna. Vara en attraktiv arbetsgivare.

Nu blir jag placerad. Första terminen fick jag önska geografiskt område att göra praktik i. Det gäller än. Får låna handledarens nycklar. Får låna handledarens logg in. För att få en mailadress krävs det en massa saker som jag som student saknar. Visar mig själv runt. Dufårtaminlektionnuförjagmåstepåettmötedukanhaminmattegenomgång säger handledaren och rusar. Stressad rektor nickar till hälsning. Jag har inte längre initiativet och det är tunt med mailsvar från handledaren.

Skillnaderna.
Skillnaderna.

Mittemellan

Han möter min blick med sänkt huvud när han passerar klungan med vuxna. Söker osäkert ett ok. När han möter min blick ler jag. Han ler inte tillbaka. Jag lyfter min blick och tittar på de vuxna i klungan jämte mig. Mitt leende känns genast fånigt. Det ansiktet som fått honom sänka blicken får mig att sluta le.

När vuxna pratar...

Och de tror att barn inte hör.

Så gör de det ändå.

Och så lär de sig. Vem som är ett problem. För det är det synsättet som är. Och så berättar de om det för sina kompisar. Och då blir det någon som inte får vara med och viska eller prata i en klunga en bit bort. Och då kommer fröken. Och säger att så får man inte göra.

Fast att det var hon som började.

Vem är lappen för?

Man får inte göra det här fast det gör vi ändå

De sitter och spelar Nintendo DS. Tystnar när jag kommer. Mumlar till svar. Går undan.

Jag undrar, hur ska jag göra för att de ska vilja prata med mig? Varför vill de inte?

Knuffar mig ner i soffan jämte högen med ungar. Hänger över axeln. Börja fråga. Förvånad blick. Ärligt förvånad blick. Börjar berätta samtidigt som han spelar. Flera hänger på, fyller i , utvecklar, pekar. Jag tittar på den lilla skärmen. Är med en stund. Intresserar mig.

Nästa dag jag kommer hör jag några nya "Hej Sanna!"...

Är inte det fantastiskt? Hur ungarna vill vara en del av. Hur de vill göra "rätt, det vuxna tycker är "rätt". Viljan.

Plåster och blött papper

Jag hukar, frågar vad som hände, vart gör det mest ont? Lyssnar. Säger att jag förstår. Kom så går in och sätter på ett plåster, fattar den lilla handen. Jag tvättar det lilla såret men mest tröstar jag den ledsna. Plåstrar om. Klappar om. Tar mig tid. Petar ut mikroskopiska flisor med en pincett, eller försöker i alla fall. Jag blöter papper att hålla på små små röda märken. Förmanar inte, ofta förstår man ju själv om det blev fel...

Ibland händer det att en kompis följer med och plåstrar om och då brukar jag berätta om den fina visade omtanken för den som hämtar sen.

Ibland händer det att någon kommer dagen efter och visar att det har läkt lite eller kanske vill ha mer hjälp med flisorna.

Röhsska och modefoton av Carl Bengtsson

Röhsskas mäktiga port fotad med med darrig hand ur skev vinkel MEN apropå visuella kulturer och den tredje pedagogen... Vad säger porten oss?

En äldre grupp. Bild. Sv. Vi väljer ut några bilder att diskutera. Jag tänker Ann Philgrens Sokratiska samtal. Frågor jag vill ställa är, är mode/foto/modefoto ett tjejintresse? Vem bestämmer hur bilderna ska se ut? Vilka drivkrafter? Vad tror du fotografen vill förmedla? Vad är skillnaden mellan ett modefoto och en reportagebild som är en del i ett reportage om en person? Vilket uppdrag tror du att modellerna har? Lyssna. Berätta. Sedan tänker att jag gruppen skriver en reflekterande text, kring besöket, kring samtalet, kring sin egen insats, sina egna tankar.

Läroplanen är med lite här o var. I samtalen. I tänkandet. I skrivandet. Och återigen i REFLEKTIONEN som jag tycker är viktig.

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. VIKTIGT tycker jag.

Kursplanen i svenska säger (4-6), (7-9):

-Anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,

-Argumentera i olika samtalssituationer och beslutsprocesser.

-Ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter. 

-Ords och begrepps nyanser och värdeladdning.

Hund råtta björn marsvin ekorre bäver katt mus

Jag har så svårt att förhålla mig till dessa läromedel som jag ser används i skolorna. Jag blir liksom obekväm. Typen känner ni säkert igen, en taskigt ritad figur med en rad under där du ska skriva vad det är du ser. En elev, engelskaprogrammet på datorn ska användas. Sanna, vad är detta? Jag har provat med björn med det är fel. Det kan inte va bäver för det ordet jobbar vi inte med nu. Jag börjar gissa, hund? Katt? Marsvin? Råtta? Mus? Ekorre? Säker på att det inte är en björn? Dodooo piper programmet på tjockdatorn. Nä det är ingen björn. Det är ju helt klart? Vi kanske har stavat fel på ekorre? Googla eller kolla på tyda.se försöker jag. Får man det? Förvånat. Uhm ja? Svarar jag. Vaddå ska tjejen gå igenom hela klassrummet och hämta ett lexikon och sätta sig och bläddra? Mhm ja. Passar på att peta någon i huvudet på vägen, viska något till en annan. Precis vad vi vill uppnå ju.

I skolan lär man sig gå i skolan.

Prestationsångest

Många regler kan göra att man känner prestationsångest.

Inga regler kan göra att man inte vet vad man ska göra.

Ramar för det eleverna förväntas göra tänker jag behöver övervägas noggrant. Balansgången kring hur mycket jag som pedagog ska "rama" tror jag handlar om flexibilitet. Olika barn = olika behov av ramar. Jag tänker att grunden är syftet, vad du ska bekanta dig med, lära dig, känna till, förstå. Men varför ska jag anpassa? För att förhoppningsvis behålla intresset. Och allt blir ju så mycket enklare då. För eleven. För mig. För det är ju roligare när det är roligt. Och när man känner att skolan bryr sig om just mig. Jag tror att allt liksom hänger ihop...vilja, intresse, prestation, trygg på rasten, jag får stöd när jag behöver, skolan lyssnar på mig och jag är viktig här.

1000 regler

Sitta still. På gå rakt led. Sitta tyst. Inte springa. Inte prata. Man får bara vara fem på gungan. Inte cykla i vattenpölar. Inte plaska i badhuset. Man måste räcka upp handen. Man får bara göra rörelsematte om man gjort 20 sidor i boken. Inte ha vattenbanan ute på hösten. Fyra köttbullar. Alla måste gå ut nu. Man får inte fnissa i samlingen. Man får inte leka på kullen. Alla måste skriva en kärleksdikt. Nej, man får inte rita bilden före man skriver. Man måste vänta. Man måste sitta två och två. Man måste städa innan mellanmålet. Man får bara ta tre klistermärken. Nu får man inte vara i rörelserummet. Man måste vara med på samlingen även om det pirrar i kroppen. Alla måste nu. Väskan måste hänga på den kroken. Ligg inte ner. Stäng av mobilen. Lek inte med pennan. Man får inte ha keps. Ta av dig luvan. Alla ska skriva om sitt sommarlov. Man måste ha ordning i lådan. Nu jobbar vi med a. Man får inte använda småpärlorna. Man får inte säga emot. Man får inte använda stora papper. Alla måste vara med. Man får inte ta med sig egna leksaker. Man får inte ha något i handen på samlingen. Man får bara vara på biblioteket i fem minuter. Man får inte hänga i kapprummet. Man måste lyssna. 

Alla måste nu. Man får inte.

1000 regler typ.