Hur jag inte räcker till

Vi har varit nära några dagar. Han vill ha min uppmärksamhet, att jag ska se honom, bekräfta honom. Han säger, vad gör du på torsdag klockan tre? Jag här här och jobbar, svarar jag, varför undrar du? Han drar på svaret, mumlar, säger sedan, du kanske vill se när jag är på Cirkusskolan? 

Och det är klart att jag vill. Så jag kommer på torsdagen kl 15. Trasslar av mig skorna och jackan och lägger ner den på det gröna golvet. Hälsar på ledarna och säger varför jag är där. Ungarna härjar och undrar, är du här? Någon syn på mig och ropar hej eller vinkar. Jag är fokuserad på honom. Han vet att jag är där för att han frågade. Han slänger då och då en blick mot mig, kollar om jag ser. Ser att han kan. Ser vad han kan. Ser honom. Det virvlar i mitt huvud av ljudnivån, ungar som frågar, visar upp, slår volter och jonglerar.

Kan du filma mig undrar han.

Jag filmar. 

Han kastar en blick på mig varje gång han har gjort ett försök. Jag hittar inga ord för det som jag känner då. Ingen kommer och tittar på honom. Aldrig. Och nu står jag här och filmar. Jag står här och ser. 

När jag tittar på filmerna i min telefon några dagar senare blir det så tydligt. Hur han visste precis vart jag stod, hur han sneglade, tittade om jag såg. Det gör så ont på något sätt. För hans gester är ofta små. Jag måste vara fokuserad för att se vad han vill när det är svårt för honom. Och nu, så naket.

She is not sick, she is a dancer

Det här klippet tittar jag på då och då.

Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Dagens

Nu tänker jag anmäla dig till likabehandlingsteamet!!

Om att bli bedömd och arga ögon

Det blev så svårt att jag blev tyst.

Får inte.
Ska inte.
Tro inte.

Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Läxor gör man hemma!

Så är det bara! Ryter hon.

Ungarna gör läxor liggandes på utomhuspingisbordet. På rasten. I kapprummet. I en klunga i solen efter skoldagens slut. Parallellt med annat skolarbete. Fyller i lite hela dagen.

Men det får man bara inte.

Ögonen 2

Jag tittar på de vuxnas ansikten, deras ögon, när de är med barnen. 

När vi passerar dem på skolgården.

Ögonkontakten när stolen välts.

När skorna ligger slängda i kapprummet.

Första ögonkontakten på morgonen.

Blicken över klassrummet, jag har koll på dig, passa dig.

Det oseende.

Det arga i ögonen när en unge släpas genom klassrummet.

Ögonen när dagen är slut och frågorna kommer. Har jag varit duktig idag? Kommer du ringa hem?

Så arga ögon.

Tänk att bära den blicken varje dag. Tänk.

Och skulle ni tro mig om jag sa att jag tror att jag ser misstro? Gnistrande raseri. Missnöje. Något som påminner om förakt. 

Man måste vara rädd om barnen.

Lapparna

Jag skrev små meddelanden till de som ansträngt sig, som gjort en insats. Som kan men som inte kan fokusera, inte vill fokusera, som inte orkar bry sig. Jag ville visa att jag ser dig när du gör någonting positivt.

De små lapparna visades upp. För de som brukar skälla mest. Att, titta jag har gjort någonting bra, det står här. Osäkert, försiktigt och stolt. 

Shit tänkte jag. Nu kommer mina kollegor tycka att jag är obekväm. Igen. För de här barnen är ju problem.

Jaaa de var ju hemskt populära de där lapparna och de undrade om de kunde få på min lektion med men då sa jag att det räcker. Annars kommer det gå inflation i lapparna.

Skulle det vara något dåligt då tänker jag...

Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

Kan inte du ha klänning?

Läraren passerar.

Ungen,

-Du, kan inte du ha klänning? Lätt. Vasst.

Läraren, irriterat,

- Men snälla du det är ju alldels för kallt! Nääe!

Så tittar han mig i ögonen under tystnad. Kollar om jag förstår.

Relationen och förtroendet.

Vi kan ju inte förutsätta att de kommer misslyckas

Säger hon.

Konstig tystnad. Någon hummar.

Samtalet fortsätter.

Men! Vi kan ju inte förutsätta att de kommer misslyckas! Irriterat nu.

Den där tystnaden igen.

Hon ger sig inte och till slut,

jaa näe hur gör vi med matsalstiderna?

Utanför de osynliga ramarna (där vill man inte vara)

De har hört sina namn många gånger i dag. Argt. Irriterat. Inför alla. De blir bara tilltalade när de gör något fel. Och det gör de typ hela tiden.

Ta av dig mössan! Men lägg av!! Sätt dig ner!! Tyst!! Nej! Men sluta!! Gå och sätt dig! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig!! Vill du gå ut och skämmas?! Snart får du gå ut och skämmas!! Om du inte gör detta nu kommer du få skämmas i morgon. NU får det vara bra!! SLUTA! Gå till din plats!!

Jag tänker på det, att höra sitt namn så många gånger varje dag. I skarp ton. Det händer något med den ömsesidiga respekten. Något går sönder. Det som är svårast är hur gärna barnen vill vara till lags men inte får möjlighet att lyckas.

När slutar det vara göra fel och när blir det vara fel? Det går rätt fort va?

Duga

Det är inte bra att tejpa! Irriterat.

Men, men limmet fastnar inte... Osäkert.

Det är för att du gjort fel. Nu får du göra om. Det blir ju inte bra annars. Gör om. Fortfarande irriterat.

Ungen gör om. Tar isär. Börjar om.

Förutsättningarna. Fel lim till materialet. Svårjobbat material och ett litet utbud. Ungen problemlöser och tejpar. Men det är fel.

Skulle jag börjat om? Skulle min motivation hålla? Jag tror inte det.

Vad vi väljer att erbjuda

Diamanterna

Jag har en diamant i fickan. Allvarligt. Tittar mig i ögonen.

Åh har du!? Utbrister jag.

Ja! Vill du se?

Ja gärna, får jag det?

Han plockar upp en diamant. Jag ber att få hålla den. Andra barn blir nyfikna. Vad är det där? Han säger, jag har fler. Plockar upp fler ur fickan. De samlas runt diamanterna. Vill hålla.

Tänk om man skulle vara med och ge byggstenar till lek, som bygger på diamanterna? Några prylar som är spännande? Kanske kan vi skapa något? Läsa om diamanter, fakta, sagor? Film? Kan sagan inspirera till lek?

Hur det flyter ihop.

Pennaipadbokdatorpapper

Blanda?

Ja!

Vad letar vi efter?

De starka sidorna.

Apropå det här med förebilder

Under första terminen på utbildningen gjorde vi någon form av "prova på veckor". Jag tjatar på min handledare så jag får vara med på lite allt möjligt. Just denna dag är en matematikgrupp jag ska få vara med i.

Gruppen som ska har matematik nu ska ha den som någon from av stödundervisning förstår jag. Det uppfattar jag, ordvalen, blickarna, förväntningarna. Läraren "förbereder mig".

Så.

Vad man har gjort är att man lyft ut de stökigasvagajobbigaokunnigadåliga eleverna och satt dem i en egen grupp där de kan vara just stökiga jobbiga och svaga tillsammans. Speglar sig i varandras blickar, i att inte kunna, tillhörigheten i att vara just där.

Lärarens trötta och uppgivna detäringenidé.

Har alla elever i gruppen samma behov? Nej. Har alla elever i gruppen samma förutsättningar? Nej. Har alla elever i gruppen samma mål? Nej. Vad är då gemensamt? De håller sig inte inom ramen för hur "bra" elever ska vara. De är inte ok. Så nu är de här.

De får går ut. De får gå dit. Dit går de som utmärker sig negativt på något sätt. Det är inte roligt att stå utanför och vänta vid det grupprummet när andra elever passerar. De vet.

Jag sitter och tittar på det som händer. Möter blicken. Elevens kinder blossade på den vanliga matten innan idag. Läraren sa med hög och tydlig stämma att såmycketefterkanduvälintevadumåsteskärpadignuvarförgörduinget.

Rollerna, jargongen, orden som används i rummet. Tänk om folk visste.

Vi säger sluta

Men vad göra istället?