Ett rätt sätt

Rätt fel. Bra dåligt. 

Ett rätt sätt innebär att de andra är fel? Innebär det att alla måste göra på samma sätt då? Vad får det för konsekvenser? För eleverna? För undervisningen? Vad händer med helheten kring eleverna? Vad tar de med sig hem? Vad lär de sig? Vad händer i klassrummet när vi inte ser?

Plastögon och limpistol

Ett bra pyssel kännetecknas av att fröken väljer ut vad som är bra. Gör det mesta så resultatet blir snyggt. Något att visa upp. Det innehåller gärna detaljarbete så fröken får trassla med limpistolen och de små plastögonen samtidigt som några ungar pillar med limkladdiga fingrar i fjäderlådan. Det är viktigt att alla kycklingar ser likadana ut så att det blir rättvist, att alla fått lika mycket av allt material. Och just det, gärna alla barn samtidigt.

Jag gillar inte pyssel.

Pennaipadbokdatorpapper

Blanda?

Ja!

Hela läroplanen?

Jag vill prata om värdegrunden. Om uppdraget. Kursplanerna. Om perspektiven. Helheten.

Hela läroplanen.

Jag har frågor, tankar. Jag undrar.

Så jag frågar och frågar.

Och blir hänvisad. Pratar ni inte om det då och då?

Nää…

Ja... det är klart det är ju en viktig diskussion men den passar inte nu (heller).

Jag känner inte till det så mycket (VARFÖR inte?).

Sval?

Svenska för alla heter kursen som börjar idag. Vi ska läsa samtala skriva fundera kursplanen i svenska. Det är roligt. Det känns på riktigt. Skolnära. Jag vill prata mer läroplan. Orden. Begreppen. Kopplingen till verkligheten.

Det verkar ju bäst att lära sig en bokstav i taget

Bild lånad från ikea.se

Säger en förälder. 

Vilken bild har föräldrarna av skolan? Hur mycket vet de om hur vi jobbar? 

Sen tänker jag, vilket otroligt stort ansvar skolan har. Vilket förtroende jag får. Jag tänker att jag vill samla alla föräldrar vid skolstart. Med värme ödmjukt säga,

Jag är så glad för att var här
Jag kommer göra mitt yttersta för att alla barn, era barn, ska nå målen
Det här säger forskningen, såhär kommer vi arbeta, det här är mina utgångspunkter
Det kommer vara hårt arbete ibland, kräva ansträngning
Kom gärna hit och berätta om något, vi kan lära av dig, tillsammans
Vi kommer att utvärdera, fundera, reflektera
Vårt klassrum ser ut såhär för att jag tänker såhär
Era barn kommer lära sig mycket
Var inte oroliga, vi kommer lösa det tillsammans.
Vad tänker ni?

Skapa en helhet kring barnet. Vi hjälps åt.

Och det finns många sätt att lära sig läsa och skriva på…

Trycktekniker

 

Vad är tryck? Vad vet vi redan om? Vad vill vi veta?

Då. Nu. Framtid? Liten skala. Stor skala.

Studiebesök. Titta se uppleva. Dofter.

Miljöperspektiv.

Ska vi trycka något? Informationshäfte? En logga? En tidning om miljönågonting? Symboler? Hur funkar det att trycka ord bilder symboler? Upptäcka tillsammans. Kanske framtiden nyheter? Sånt som vi vill ska bli sanning, framtidens nyheter? Fundera över, hur vill vi att nyheterna ska se ut 2000någonting? Vad skulle vi vilja var annorlunda? Fundera på. Läsa tidningar, kolla tv, koppla till vad vi vet. Hur skriver man när man ska skriva i en tidning? Vad gör en journalist? Källkritik…

Studiebesök. Samtal. Öva på att läsa tidningar. Studera tidningens olika delar. Öva på att skriva artikel notis sätta rubrik brödtext ingress...

Trummor och någon som inte vill

Trummor på schemat. Och jag känner ueh. Egna upplevelser av påtvingat allaskadettaärkulallamåstegöra. Det tyckte jag inte om.

Jag tänker att dessa barn, som upplever det jag upplevde, finns i skolan idag. Någon som inte gillarvilldrarsigtilbaka när något visst står på schemat. Hur gör jag då? Om det låser sig? Måste man då? Om det låser sig ofta? Får man ropa säga tycka högt då?

Jag tänker att alla tycker inte om allt. Verkligen inte. Och man lär ju känna sig själv på det sättet också. Detta gillar jag inte. Men om det upprepas, att det ofta låser sig, då behöver jag ta reda på varför. Åtgärda. Vad kan jag som lärare göra bättre annorlunda? Vad kan kompisarna hjälpa med? Vad kan barnet tänka på? Uppmuntras till?

Och det där med att tycka högt? Minskar det om vi letar efter orsakerna? Om vi har ett tillåtande klimat i klassrummet? Om man känner att man är ok?

För man vill ju egentligen vara med, lite iallafall. Prova åtminstone. Och ibland låser det sig av andra skäl än ointresse. För alla barn vill göra bra.

Och så kommer det fram

VFU. Har planerat och ska genomföra en estetisk lärprocess. Jag vill prova ”Hur är det att vara elev på din skola?” Har förberett en sida med läroplanutdrag för att visa vad jag har i ryggen, att jag har tyngd. Men det är ingen som tittar på den. Hur som helst.

Oj eh oo se vad mycket färg. Suck. Torka upp där. SCCCHHHHHHHH!!!!! Räcker 40 min? Ja jag städade på killarnas toalett innan för det var färg där... Oj vad klibbigt. Blickar. Sanna du-kan-gå-och-äta-när-du-städat-upp-detta-så-jag-går-jag-med-dem-nu. Torka där nej nej inte så. Gör det nu, där är färg. Hur tycker du att detta går då?

Känner mig fel och besvärlig. Okunnig och slarvig.

Men tänker jag. Jag påbörjade ju något. Jag ville att de skulle tänka själva. Fundera. Tänka. Ta ansvar. Jag ville prova det som jag tror på. Jag tror på att de kan. Jag tror på deras förmåga. Hur hanterar de ansvaret när man är van vid 1000 regler?

Och jag blir avbruten, mina uppmaningar till fundering tar för lååång tid. Det viktigaste är ju att det inte är färg på bänken och att alla blir klara samtidigt. Men varför la jag tid på att fråga, undra hur tjejen tänkte med bänken som var full med färg? Vad ville jag uppnå? Jo, man kladdar ner hela sin bänk för att man testar en grej, vill se hur färgerna blandas på en spegelbit, och det råkar rinna utanför. Då tänker jag att det ingår. Häller jag på såhär mycket färg här så rinner det över. Då får jag torka. Står jag och pratar med någon annan och kladdar ut färgen ännu mer blir det mer att torka. MEN. Om vi vuxna då kommer där och tar över och säger gör si gör så. Då blir ju det inte mitt ansvar att jag kladdar ner… Ordningen börjar här tror jag. Den där omtalade studieron.

När jag ger instruktioner så pratas det. Grejas med annat. Och jag pratade lite av den totala tiden. På två timmar hade jag ordet i 5 minuter. För det var så jag hade tänkt. Glada tillrop när de ser materialen, glada hej Sanna. Men ändå prat.

Till slut. Vet ni vad? Det känns jobbigt för mig att stå här och prata när ni pratar samtidigt som mig. Vi har denna tiden tillsammans idag (visar med händerna som man visar längden på en fisk) och av den tiden pratar jag såhär mycket (visar igen). Säger, det känns inte alls bra för mig. Något i blickarna sjunker. Stämningen andas ut. Det slutar snurra. Efter en stund igen, på väg upp, men något är annorlunda nu. Det tar tid att forma.

Trött och ledsen äter jag lunch själv eftersom jag fick städa upp min röra... Funderar… Ska jag ställa några frågor om hur eleverna tyckte att det gick? Orkar jag vara jobbig och be om tid igen?

Jag ställer frågor. Vad lärde du dig när vi gjorde detta? Vad är du nöjd med? Vad tycker du att du kan göra bättre? Skriv ner uppmanar jag. Sedan läser jag svaren.

”Vara tystare” …var det många av… 

”Vara en bra kompis” 

”Att man inte får kasta snö” 

”Att jag ska koncentrera mig bättre”

OJ tänker jag… Vuxnas ord. Innehållstomma. Inövatdetfrökenvillhöra.

SSSCCHHHH jaha då börjar vi igen uppmanar läraren. Säger, ja det var väl ett roligt avbrott och syftar på det jag genomfört tillsammans med klassen. Tittar på mig och ler. Och börjar gå igenom avstavning och särskrivning. Bockar betyder fel, skriv inte i marginalen, streck betyder… 

Då var stökiga lekfrökens roliga timme slut då.

Men jag ser det jag ser. Och tror på det som jag gör. För sen.

Kommer det fram, från annat håll. Han ville inte gå till skolan idag, han hade ont i magen men du vände hela hans dag. Det bränner tårar bakom ögonlocken på en annan som inte får vara med. Läraren frågar, är det något som varit bra idag? Viskar Sannas uppgift.

Så tänker jag. Tusen regler. Istället för att tänka själv. Det blir aldrig bra.

Mats Larsnäs inspirerar

Jag och min iPad. Varje dag. Skriver. Läser. Kalender. Mailen. iMessage. Tyda.se. Google. Fotar. Filmar. Fb. Bloggar. Gör enkla bilder. Tänker med orden. Minns med orden.

Kan jag använda detta i min verksamhet? Jag vill ska använda detta i min verksamhet.

Interaktivitet.

Wikipedia i skolan! Det vi gör här är viktigt och intresserar andra. Vi jag bidrar. Internet tar skolan ut i världen, vilka möjligheter.

Återkoppling feedback bekräftelse kan kompisar föräldrar rektor simlärare farmor lärare ge via bloggen. Jag , min klass, min skola är en del av samhället världen.

Den inneboende trögheten i skolans organisation. IT-lösningar anpassade för en hel kommuns verksamhet, äldreomsorg, vård, socialtjänst, upphandling. Har dessa verksamheter samma behov? Jag frågade, när tror du skolan kommer ligga i linje med företagen när det gäller IT? Nog aldrig riktigt i framkant. Då tänker jag att det borde den. Inte hopplöst efter.

Jag tänker fy

Pepparkakor ihoplimmade. Meningsfullt.

TIDEN som läggs på att öva julspel till vuxen perfektion, sjunga sånger (psalmer), limma saker, lära sig verser utantill, stå stilla, göra som fröken säger.

Så i måndags. Julpyssel på schemat. Fy tänker jag.

Och sen undrar jag. Egentligen, hur tänker vi? Jag var på en julavslutning förra året med 4-6. Majoriteten av eleverna var muslimer. Men… tänkte jag. Här har vi ni övat på detta i över en månad. Mycket tid har lagts, mycket har lärts? Eller?

Jag frågar ”mina” elever, undrade, försiktigt, alltså vad tycker ni om att vara i kyrkan och hela denna grejen? Tre ögonpar på mig, tystnad. De höjer på ögonbrynen och skakar huvudet.

Läroplanen säger… ”Undervisningen i skolan ska vara icke -konfessionell”. Och Skolverket har riktlinjer.

Och hej å hå hela december är jul jul jul. Allsidigt och sakligt var det ja.

Hur var det nu med julpysslet då? Jo jag undrar, kan man bli en bra lärare även om man inte gillar julpyssel?

Röhsska och modefoton av Carl Bengtsson

Röhsskas mäktiga port fotad med med darrig hand ur skev vinkel MEN apropå visuella kulturer och den tredje pedagogen... Vad säger porten oss?

En äldre grupp. Bild. Sv. Vi väljer ut några bilder att diskutera. Jag tänker Ann Philgrens Sokratiska samtal. Frågor jag vill ställa är, är mode/foto/modefoto ett tjejintresse? Vem bestämmer hur bilderna ska se ut? Vilka drivkrafter? Vad tror du fotografen vill förmedla? Vad är skillnaden mellan ett modefoto och en reportagebild som är en del i ett reportage om en person? Vilket uppdrag tror du att modellerna har? Lyssna. Berätta. Sedan tänker att jag gruppen skriver en reflekterande text, kring besöket, kring samtalet, kring sin egen insats, sina egna tankar.

Läroplanen är med lite här o var. I samtalen. I tänkandet. I skrivandet. Och återigen i REFLEKTIONEN som jag tycker är viktig.

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. VIKTIGT tycker jag.

Kursplanen i svenska säger (4-6), (7-9):

-Anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,

-Argumentera i olika samtalssituationer och beslutsprocesser.

-Ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter. 

-Ords och begrepps nyanser och värdeladdning.

Prestationsångest

Många regler kan göra att man känner prestationsångest.

Inga regler kan göra att man inte vet vad man ska göra.

Ramar för det eleverna förväntas göra tänker jag behöver övervägas noggrant. Balansgången kring hur mycket jag som pedagog ska "rama" tror jag handlar om flexibilitet. Olika barn = olika behov av ramar. Jag tänker att grunden är syftet, vad du ska bekanta dig med, lära dig, känna till, förstå. Men varför ska jag anpassa? För att förhoppningsvis behålla intresset. Och allt blir ju så mycket enklare då. För eleven. För mig. För det är ju roligare när det är roligt. Och när man känner att skolan bryr sig om just mig. Jag tror att allt liksom hänger ihop...vilja, intresse, prestation, trygg på rasten, jag får stöd när jag behöver, skolan lyssnar på mig och jag är viktig här.