Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

Lyssna på mig

Bilderna på bordet är material ur Ann Philgrens Våra bästa samtal.

Se mig.
Bekräfta mig.

När de kom ut till mig i grupprummet där jag fick vara med mitt innehåll så var det så tydligt. De ville att jag skulle se dem. Lyssna på vad de hade att säga.

Kan inte du ha klänning?

Läraren passerar.

Ungen,

-Du, kan inte du ha klänning? Lätt. Vasst.

Läraren, irriterat,

- Men snälla du det är ju alldels för kallt! Nääe!

Så tittar han mig i ögonen under tystnad. Kollar om jag förstår.

Relationen och förtroendet.

Duga

Det är inte bra att tejpa! Irriterat.

Men, men limmet fastnar inte... Osäkert.

Det är för att du gjort fel. Nu får du göra om. Det blir ju inte bra annars. Gör om. Fortfarande irriterat.

Ungen gör om. Tar isär. Börjar om.

Förutsättningarna. Fel lim till materialet. Svårjobbat material och ett litet utbud. Ungen problemlöser och tejpar. Men det är fel.

Skulle jag börjat om? Skulle min motivation hålla? Jag tror inte det.

Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.

Vad vi väljer att se

Vi är tre som ska till lärarrummet. Möter ett barn i dörren på väg mot skolgården och vidare. Hon är själv. Alla de andra i hennes klass spelar fotboll. Alla andra.

Så bra att du har ordentligt med kläder på dig! Utbrister en av oss tre.

Gå och lek nu säger en annan.

Man orkar inte. Och ibland kan jag förstå det.
 

Så söker hon min blick. För hon vet att jag har sett. Det svider i mig. Blicken är intensiv.

Blicken letar efter mig i klassrummet, på bussen, på utflykten, i matsalen, på skolgården, i korridorerna. Söker tafatt min hand.

Frustrationen där inne i barnet

Frustrationen över att inte bli mött där man befinner sig.

Vad gör det med eleverna?
Vad gör de med frustrationen?

Och vad gör vi då?

Dom måste få vinna lite

Sa en handledare när vi pratade om konflikthantering mitt i stormen.

Dom måste få vinna lite, det spelar ingen roll hur rätt du har eller hur fel dom har gjort, dom måste få vinna lite.

Det funderar jag på. Orden, värderingarna bakom. Komplexiteten.

Och så förtroendet.

1000 regler och min motivation dör

Hårdstyrt. Kriterierna är många. Bestämt. Obligatorisk litteratur, ordet tröttar mig. Referenssystem. Hård struktur. Åtskruvat. Man pratar med det osagda i grunden.

Sedan säger man, var kreativ! Tänk fritt! 

Eh? 

Jag undrar, varför? Vilken kunskapssyn ligger i grunden? 

Missförstå mig inte, jag vill leda i mitt klassrum. Stå för ramarna och de regler vi har. Men när reglerna är ett eget syfte då ledsnar jag. 

Om jag lyfter det vidare? Hur blir det i ett klassrum om jag förhåller mig på samma sätt? Hur känns det att vara elev i mitt klassrum då? Vad gör motsägelserna med förtroendet?

Jag kommer inte att ändra mig

Jag kunde inte förstå varför mitt nej inte höll, tog.  Jag tittade i ögonen, hukade, la handen på, letande kontakt. Varför går det inte tänkte jag? Vad är det jag gör fel? Samma unge, olika situationer, flera år. Vad är det som jag saknar nu?

Jag iakttar en kollega jag beundrar. Ser från andra sidan rummet hur barnet närmar sig kollegan med samma fråga som jag fick nyss. Frågan kommer.

Kollegan säger med en varm vänlig röst, bestämt,

jag vet att du har frågat Sanna om detta och hon har sagt nej. Jag säger nej och jag kommer inte att ändra mig.

Där är det. Precis det. Jag kommer inte att ändra mig.
 

Tryggheten i att svaren blev fasta. Tydligheten. Oron för att den vuxna skulle ändra sig. Det var det jag inte såg. 

Jag säger med iver till kollegan, du sa, jag kommer inte ändra mig och det funkade. Hon ler, säger, ja för då vet dom.

Att veta. Vilken trygghet.

Det är låst

Praktik. Inga egna nycklar. Allt är låst för mig. Måste fråga om allt. Klassrummet. Toalettbesök. Materialskåpet. Kopieringsmaskinen. Matsalen. Lärarrummet.

Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.

Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.

Det är låst.

 

Vad säger en stängd dörr?

Det extra

Om vi, pedagoger, inte är beredda att göra det extra, kan vi då få de barn vi möter att göra det? Att anta utmaningen? Kämpa när det tar emot. Är inte oviljan fasligt smittsam?

Följer med intresse ett samtal. Inte ”överarbeta”, vart ligger lägstanivån, varför anstränga sig och lära mer extra, om man inte behöver, sägs det.

Jag tänker på Karin som nämns i inlägget nedan. I paus under föreläsningen tar hon sig tid att prata med mig. Glad och engagerad. Lyssnar och berättar. Säger ni skulle kunna komma förbi imorgon på ett möte vi ska ha, det skulle vara roligt och bra att höra din, era, tankar där, i det sammanhanget. Så dagen efter när vi besöker museet fångar hon upp mig, kom och var med sen om du vill. Och det gör jag. Hon presenterar mig för de andra deltagarna. Jag får vara med fast att det inte är självklart. Hon gör det extra. Utan att behöva. Hon är inte intresserad av lägstanivån.

Så hur får jag då mina elever att vilja, att inte bara måste? Fast det är svårt just då? Hur får jag dem att försöka en gång till prova igen kämpa, göra det extra?

Förtroendet. Upplägget. Tryggheten. Bekräftelsen. Intresse som ger driv.

Återkommer om detta.