Problembarn

Orden.
Och visst märker barnen det, att du ser dem så.

Mäh ska han få säga?!

Vara bra på olika. Det där med att alla måste kunna samma saker lika bra. Förväntas göra på samma sätt. Gärna samtidigt. På samma tid. Det är svårt.

Begränsningarna i det. Möjligheterna i att låta vara olika. Hur det blir lättare att förstå varandra då. Hur det är fler som kan känna sig ok. Duga. Styrkan i olikheterna. Det fina att lyfta fram olika styrkor.

Det är så ledsamt när det alltid samma elever är de duktiga. De som gör rätt. Är rätt. Och det sätter sig så fort. Om man fastnar i fel del. I en roll som skaver?

Vi värderar. Det ingår och det är ett stort ansvar. Den egna förförståelsen.

Så går jag hem till mitt hem, tillrättalagt fint tryggt

Mamman med barnen, tätt mellan dem, många små. Trött mamma. Hon säger det, trött, tråkigt, hemma hemma. Hennes känslor kommer så nära mig, jag kan andas in dem. Jag passerar över gårdarna mellan huskomplexen. Den lilla filten. En stor påse med chips. Toviga hår. Orden som får mig häpna, du kan knappt prata men du kan orden. Rivaliteten. Vi mot er. Puttar, måttar en spark. Fina lilla barn.

Jag stannar och pratar. Känner mig liten. Maktlös. Så liten.

Och sen fortsätter jag, går vidare. Lättheten i det. Bara med mina steg så lämnar jag det fysiskt. Jag kan, har möjligheten. Det är svårt och tankarna är tunga.

Fulla, påtända vuxna i parken. Kraftfulla hundar. Kedjor om halsen. En stor man rycker i kedjan så den kraftiga hunden tjuter. Blicken mannen har. Skrämmande. Högljudda. De slåss. Fast inte på riktigt. Folk väljer, går omvägar. Kvinna med cigg i handen. Hundarna skäller. Tomma flaskor. Och så barnen, barnen jag känner. Vet din mamma att du är här tänker jag. Barnen som brukar cykla runt. Barnen som brukar bråka på gårdarna. Barnen som somnar i mina armar när jag stänger på fritids. Barnen.

Och så går jag hem. Jag går hem.

Kommer du imorgon?

Barnet fotade.

Tunga ögon. Ledsna. Liten människa i ny, stor miljö. Nya människor. Nallen ligger i väskan. Och längtas efter.

Jag vikarierar på hösten, när allt börjar precis. Förskoleklass. Nya ungar. Spännande.

Den lilla människan med de ledsna ögonen och de tunga vibrationerna söker trygghet i mig. Vill hålla min hand. Vara nära. Frågar, när ska jag gå hem? Är det långt kvar? Du ska gå hem fem tänker jag. Och det är långt kvar. Klockan är ett.

Efter mellanmålet och lite mer efter det...du hinner få en frukt med, svarar jag. När går du hem? Undrar barnet. Halv fem, lite före dig. Tystnad. Ska vi gå ut till de andra nu? Undrar jag.

Ute. Flera är de som söker, letar efter mig med blicken. Hittar, springer fram. Tar min hand. Tittar i backen.

Det gör fysiskt ont i mig. Jag kan inte förhålla mig. Jag tar in det. Lika öppen och utan perspektiv som de.

Eftermiddagen går. Min tur att ta en paus. Det behöver jag. Men en liten hand vill inte släppa. Jag övertygar, tillfälligt.

Inne sitter jag och äter lite, andas lite. I deras lokal för alla är ute. Efter en stund hör jag steg. Barnet kommer in och sätter sig jämte mig i soffan, utan ett ord. Tittar på mig. Du kan sitta här om du vill säger jag. Barnet sitter tyst. Säger sedan. Jag letade efter dig. Kom här säger jag och ungen kryper upp nära mig. Gråter tyst några stora tårar. Sedan pratar vi lite om husdjur, syskon och om vem som ska hämta.

Jag vill styra om barnets fokus. Lämnar min telefon i händerna på barnet, säger, fota lite om du vill? Barnet knallar iväg. Snart nära mig igen. Och sen kommer det in två till som vill vara nära.

Jag känner att jag behöver kunna förhålla mig, inte ta in det så. För mig är det inte bara inskolning-lägg-nallen-i-väskan. Jag ser andra saker i det. Tar oron på allvar. Därför tar det så i mig. Och jag vet att det kommer bli annorlunda, vana och rutiner kommer att ge trygghet, jag vet det. Men. För barnet är det stort just nu, just där. Stort med ny plats. Stor plats. Allt är nytt. Och dagarna långa.
Kommer du imorgon undrar barnet. Ja det gör jag svarar jag. Barnet kramar min hand.

En sak i taget. En dag i taget. Vi börjar där.

Om att säga hej

Jag sa hej till en kille varje dag i flera månader när jag vikarierade på fritids. Jag fick alltid en tyst blick till svar.

Men en dag när jag hastar fram över skolgården, sen till mitt pass, Hej Sanna.

Mitt namn. Och ett hej. Ett steg mot förtroende.

Om att fortsätta. Om att finnas. Om betydelsen av små stora gester.

En magisk upplevelse Borås museum

Ramnaparken Borås museum, jag har fotat. Skolklass och min grupp.

Historia. Fantasi. Kulturarv.

Och de nya orden! Älva vätte vidskeplighet sägen piga folktro gast dräng väsen bod.

Kyrka och byggnader från 1700,1800,1900. 

Jag tänker innan vi besöker Borås Museum ser vi en film. (kanske Emil? inte 1800 men ändå gammalt när man är 10) För att få en aning om, hur hade man det? Hur levde man? Hur tänkte barn då? Jag tänker att då kan vi möta några av orden innan vi hör dem på museet, förförståelse. Kanske kan vi till och med få tips om vi vilka ord som kommer användas och vad vi kommer göra ungefär? Jag tänker på dem som gillar den tryggheten, så de också får en chans att uppleva, upplevelsen, magin.

Jag vill ta med vilka likheter finns med andra länder religioner historia? Sverige svenskt svensk. Vi är ju många olika ju. Tycker att det perspektivet är viktigt. Att vi även besöker platser med annan historia. Lika naturligt som vi besöker denna platsen.

Efter besöket, vidare över i något annat. Spöken i läsande och skrivande. Kanske skriva ett manus till en film? Eller skriva till spännande spökbilder? Sokratiska samtal.