De som ligger på gränserna. De som behöver någon nära. De som inte vill försöka.
Det är tråkigt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Nej.
Liten bit i taget puttar vi fram dem. Hotar. Mutar. Genom svårigheter och motgångar. Och det blir så skört. Skört och tillsägelserna är många. Vad som händer med dem längre fram i skolsystemet? Ger de upp när motgångarna och stigmat blir för mycket? När allt växt utom självförtroende och självkänslan? Eller puttar de sig själva igenom? Om inte, vart hamnar de då?
Jag har en bild i huvudet som jag inte kan släppa. Han som trasslar fokuserade fullt. Tog ansvar för sin uppgift. Ville. Kunde. Rycktes inte med i virvlet. Det går alltså tänker jag.
Den inre motivationen och allvaret. Det vi gör här är viktigt för alla här inne. Vi är en del av helheten. Alla.
