Sanna är en härlig tjej

Orden kommer tillbaka till mig. Lämnar mig inte ifred. Jag mumlar dem tyst för mig själv. 

Det är sista dagen på praktiken och handledaren ska skriva ett omdöme. Bedöma mig. MIG. Jag. Jag vet väl ungefär hur det kommer att vara. Men jag blir ändå sådär. Frustrerad. 

Sanna är en härlig tjej.

Jag vill skrika rakt ut.

Sanna är en härlig tjej.

Det är jag som person som blir bedömd. Jag som hämtat kaffe.  Jag som varit rastvakt istället för. Jag som burit lådor. Jag som vikarierat utan betalt. Jag som fått hårda ord i ansiktet inför alla, barnen, vuxna. Jag som kopierat och hämtat utskrifter. Och det handlar inte om pedagogisk kompetens. Inte om prestationer. Inte om kunskaper. Det där godtycket.

Sanna är en härlig tjej.

I januari är jag färdig med min utbildning. Tre och ett halvt år.

Sanna är en härlig tjej.

Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Nu. Nu är sista praktiken.

Och jag försöker inte ens. Hålen är förstora. Och något har jag ju lärt på lärarutbildningen. Så jag försöker inte ens.

Sex veckor. Du skulle hålla i en (vecka) va? Du tar väl min planering?

Man ska ju inte tro att man kan komma ut och förändra något. Hahaha näääeee så funkar det ju inte.Men jag skrattar inte. Jag tittar bort och önskar att jag var någon annanstans. Sex veckor. Långa veckor. Och så tänker jag, har du läst den senaste läroplanen? Jag ser inte en enda här i arbetsrummet. Inte en enda läroplan...

Handikappad. Zigenare. Din mamma. Primalskrik. Rasist. Jävla unge. Faaaan. Puttar. Slår. Skriker.

Sitt ner. Tyst nu. Ställ i ordning dina skor. Vilken röra det är i din låda. Begär ordet. Nu står jag här och vaktar dig. Men prata inte rakt ut. Tyst. Nu ringer jag snart din pappa.

Skrik. Fniss. Hån. Blickar. Suckar.

Nu skriver alla av dessa orden. Säg efter mig. Vart är din glosbok? Håll pennan riktigt. Sluta. Men nej. Sitt still.

Sparkar iväg en stol. Långa ramsor. Fniss. Blickar.

Gör det. Gå dit. Stå upp. Sitt ner. Vart har du varit? Jobba nu. Var tyst nu. Sluta. Nej. Sluta. Vart är din glosbok?

Din mamma. 

Och elevassistenten surfar Aftonbladet vid katedern och eleven frågar och frågar och frågar på andra sidan klassrummet. Men det hör ju ingen. För det är ett sånt liv. Och assistenten är ju upptagen med annat.

När ungarna går hem så tar det andra vid. Nu ska allt diskuteras noggrant. Vem har fredagsfikat? När går de jobbigaste eleverna iväg på någon form av diffust stöd? Hur skriver man ut på den här datorn? Ja men vem har fredagsfikat? Ska vi gå kl 11 eller kl 11.15 på utedagen? Vem ska vikariera när vi ska på möte?

Jag längtar efter pedagogiska diskussioner men har inte hört en enda under mina vfu-veckor här. Inte en enda. Kunskapssynen. Barnsynen. Viljan. Omtanken.

Hålen är förstora.

Och så kommer det fram

VFU. Har planerat och ska genomföra en estetisk lärprocess. Jag vill prova ”Hur är det att vara elev på din skola?” Har förberett en sida med läroplanutdrag för att visa vad jag har i ryggen, att jag har tyngd. Men det är ingen som tittar på den. Hur som helst.

Oj eh oo se vad mycket färg. Suck. Torka upp där. SCCCHHHHHHHH!!!!! Räcker 40 min? Ja jag städade på killarnas toalett innan för det var färg där... Oj vad klibbigt. Blickar. Sanna du-kan-gå-och-äta-när-du-städat-upp-detta-så-jag-går-jag-med-dem-nu. Torka där nej nej inte så. Gör det nu, där är färg. Hur tycker du att detta går då?

Känner mig fel och besvärlig. Okunnig och slarvig.

Men tänker jag. Jag påbörjade ju något. Jag ville att de skulle tänka själva. Fundera. Tänka. Ta ansvar. Jag ville prova det som jag tror på. Jag tror på att de kan. Jag tror på deras förmåga. Hur hanterar de ansvaret när man är van vid 1000 regler?

Och jag blir avbruten, mina uppmaningar till fundering tar för lååång tid. Det viktigaste är ju att det inte är färg på bänken och att alla blir klara samtidigt. Men varför la jag tid på att fråga, undra hur tjejen tänkte med bänken som var full med färg? Vad ville jag uppnå? Jo, man kladdar ner hela sin bänk för att man testar en grej, vill se hur färgerna blandas på en spegelbit, och det råkar rinna utanför. Då tänker jag att det ingår. Häller jag på såhär mycket färg här så rinner det över. Då får jag torka. Står jag och pratar med någon annan och kladdar ut färgen ännu mer blir det mer att torka. MEN. Om vi vuxna då kommer där och tar över och säger gör si gör så. Då blir ju det inte mitt ansvar att jag kladdar ner… Ordningen börjar här tror jag. Den där omtalade studieron.

När jag ger instruktioner så pratas det. Grejas med annat. Och jag pratade lite av den totala tiden. På två timmar hade jag ordet i 5 minuter. För det var så jag hade tänkt. Glada tillrop när de ser materialen, glada hej Sanna. Men ändå prat.

Till slut. Vet ni vad? Det känns jobbigt för mig att stå här och prata när ni pratar samtidigt som mig. Vi har denna tiden tillsammans idag (visar med händerna som man visar längden på en fisk) och av den tiden pratar jag såhär mycket (visar igen). Säger, det känns inte alls bra för mig. Något i blickarna sjunker. Stämningen andas ut. Det slutar snurra. Efter en stund igen, på väg upp, men något är annorlunda nu. Det tar tid att forma.

Trött och ledsen äter jag lunch själv eftersom jag fick städa upp min röra... Funderar… Ska jag ställa några frågor om hur eleverna tyckte att det gick? Orkar jag vara jobbig och be om tid igen?

Jag ställer frågor. Vad lärde du dig när vi gjorde detta? Vad är du nöjd med? Vad tycker du att du kan göra bättre? Skriv ner uppmanar jag. Sedan läser jag svaren.

”Vara tystare” …var det många av… 

”Vara en bra kompis” 

”Att man inte får kasta snö” 

”Att jag ska koncentrera mig bättre”

OJ tänker jag… Vuxnas ord. Innehållstomma. Inövatdetfrökenvillhöra.

SSSCCHHHH jaha då börjar vi igen uppmanar läraren. Säger, ja det var väl ett roligt avbrott och syftar på det jag genomfört tillsammans med klassen. Tittar på mig och ler. Och börjar gå igenom avstavning och särskrivning. Bockar betyder fel, skriv inte i marginalen, streck betyder… 

Då var stökiga lekfrökens roliga timme slut då.

Men jag ser det jag ser. Och tror på det som jag gör. För sen.

Kommer det fram, från annat håll. Han ville inte gå till skolan idag, han hade ont i magen men du vände hela hans dag. Det bränner tårar bakom ögonlocken på en annan som inte får vara med. Läraren frågar, är det något som varit bra idag? Viskar Sannas uppgift.

Så tänker jag. Tusen regler. Istället för att tänka själv. Det blir aldrig bra.

Kära Navet Science Center

KONKRET.

Jag biter mig i tungan. Nej nej nej Sanna. Jag är så nära att säga för mycket när jag sitter på en miniatyrstol och försöker hjälpa med geometri. Det är så teoretiskt. Hur upptäcker man sambanden när man sitter still på en stol, med sin mattebok, sitt räknehäfte, tyst, själv, och suddar ut sneda linjer i marginalen för att de måste vara perfektsupermega raka? (Det var ju inte ens raka linjer man skulle lära sig…)

Navet, lärarstudenter, workshop.

Escher. Bild och matematik. Motiverad inspirerad Navet-pedagog leder.

Tesselering.

”Aahaaa” säger jag och tittar Navet-pedagogen i ögonen. Jag har precis förstått något som jag klarat en tenta på. När man faktiskt använder det som vi pratar om. Vart vi kan se det vi pratar om. För det är inte självklart för mig. (Varför? För jag har inte mött det under min skoltid och det är inget man använder när man läser ekonomi och det är inget man använder i vardagen i de sammanhang där jag rör mig. Därför.)

Vad jag menar är att min lärarroll blir finare om jag låter mina elever upptäcka, driva av egen kraft. Hur spännande är boken som du kämpat från pärm till pärm i olika utföranden sedan tvåan?

Navet = IRL* vända vrida prova prata fråga.

Min roll förändras. Vi kommer bort från att lärande handlar om kapitel och diagnoser. Lektioner och minuter. Då blir lärande något som händer, som man gör, är i, tänker, pratar.

När det blir konkret praktiskt något du kan ta i och inte stumt platt så händer det något. Den inre kraften och intresset vaknar.

Så, där i klassrummet, när jag bitit mig i tungan flera gånger ger jag upp. Här! Säger jag och plockar upp lite prylar ur min väska (obs mycket tråkiga prylar för en 10 – åring) Och vad händer? Ett leende! Testa, säger jag och ler tillbaka. Hur kan något så enkelt som en mobiltelefon, en burk russin och en klocka väcka lusten att ge sig på en krånglig uppgift igen? Varför varför sitter de då där utan prylar att använda i tänkandet?

* In real life