Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

Mittemellan

Det var du som lärde mig säga mitt namn på engelska säger han när vi sitter och äter mellanmål.

Jag nickar. Tänker, att han minns. Det var en trött, grå eftermiddag på fritids för tre år sedan och han var sex år. Jag var trött och han pratglad. Vi satt i soffan med en bok i mitt knä men han pratade mest om allt möjligt. Och frågade. Då kom vi in på det där med hans namn.

När mamma hämtar flera år senare och många timmar efter mellanmålet presenterar han mig som hon som lärde mig säga mitt namn på engelska. Mamma ler. Vi har ju träffats flera gånger tidigare. Han säger sitt namn på engelska och mamma nickar bekräftande och skrattar lite, säger vissa saker minns man hela livet.

Det där som händer i mittemellan. Jag gjorde avtryck när vi satt där. Han gjorde avtryck. Det var bara en trött eftermiddag på fritids.

 

Sanna kan vi kolla på Boyz n the hood?

Du Sanna du sa ju att om man hade en idé kunde man säga till dig typ...

Jag nickar , lätt okoncentread för min handledare pratar med mig samtidigt.

....jaa och jag tänkte att vi kunde kolla på Boyz n the hood, tittar i golvet, trampar runt, pillar på kepsen.

Ehm...vad är det för film? Undrar jag lite tveksamt.

Typ att det är fel att vara med i gäng och så, att det aldrig är bra att var kriminell, att det alltid straffar sig...

Jag har inte sett den och vill se den innan jag bestämmer mig, har du den?

Nickar. Håller fram ett usb.

Jag tar usb:et och lovar att titta på den.

När jag kommer hem efter praktikdagen är jag trött. Väldigt trött. Och tittar inte på filmen. Skjuter upp det.

Så fort han ser mig på morgonen, har du kollat på filmen?

Inte än. Idag.

Sedan påminner han.

Boyz n the hood.

Jag tittar på filmen och tänker att jag väldigt väldigt gärna vill gå eleven tillmötes. Men alltså. Det går bara inte. Jag kan inte stå för det.

Och så tänker jag. Om hans lärare skulle veta att han tittar på sånt här. Oavsett om vi pratar om det i skolan eller inte.

Samma sak morgonen efter, söker upp mig direkt.

Har du tittat på filmen?

Jag ler, tittar i ögonen, säger jag kan inte visa den i skolan. Letar efter förståelse i hans blick.

Mäh! Och sedan ett litet leende.

Jag ville så gärna använda hans idé. Och visst stämde det han sa...men filmen innehöll mycket annat med...

Tanken var god.

Så går jag hem till mitt hem, tillrättalagt fint tryggt

Mamman med barnen, tätt mellan dem, många små. Trött mamma. Hon säger det, trött, tråkigt, hemma hemma. Hennes känslor kommer så nära mig, jag kan andas in dem. Jag passerar över gårdarna mellan huskomplexen. Den lilla filten. En stor påse med chips. Toviga hår. Orden som får mig häpna, du kan knappt prata men du kan orden. Rivaliteten. Vi mot er. Puttar, måttar en spark. Fina lilla barn.

Jag stannar och pratar. Känner mig liten. Maktlös. Så liten.

Och sen fortsätter jag, går vidare. Lättheten i det. Bara med mina steg så lämnar jag det fysiskt. Jag kan, har möjligheten. Det är svårt och tankarna är tunga.

Fulla, påtända vuxna i parken. Kraftfulla hundar. Kedjor om halsen. En stor man rycker i kedjan så den kraftiga hunden tjuter. Blicken mannen har. Skrämmande. Högljudda. De slåss. Fast inte på riktigt. Folk väljer, går omvägar. Kvinna med cigg i handen. Hundarna skäller. Tomma flaskor. Och så barnen, barnen jag känner. Vet din mamma att du är här tänker jag. Barnen som brukar cykla runt. Barnen som brukar bråka på gårdarna. Barnen som somnar i mina armar när jag stänger på fritids. Barnen.

Och så går jag hem. Jag går hem.

De fina orden och den obligatoriska närvaron

Gällande arbetsplaner. Reflekterar kring rektorsområdets planer för demokrati. Styrdokument. Tar del av. Genomför. Kommunikation. Läraruppdraget. Vårdnadshavare. Samverka. Utvecklingsnivå. Främja. Kännetecknas. Utvärdera. Omsätta. Reflektera. Formulera. Nationella mål. Ämnesteoretiska. Ämnesdidaktiska. Tillämpa. Självständigt. Utvecklingsarbete. Observera. Bedöma och värdera. Lyhörd. Perspektiv. Tydlig ledare.

Och obligatorisk närvaro. Inte självklar närvaro.

Jag gillar orden, de högt ställda målen. Jag gillar tanken. Jag gillar inte obligatorisk närvaro. Jag undrar varför finns det? Vad säger orden om utbildningen, om oss? Vad lär vi oss av strukturen?

Vill. Ser värdet av. Tar ansvar för. Gör egna bedömningar. Gör sitt bästa. Förhåller sig till. Vill.

Glappet.

Glappet.

Glappet.

Berättande

Såg detta klippet för något år sedan. Tänker på det ibland.
Fantasin. Språket. Bilderna som stöd. Berättandet växer ur bilderna.

Papier machie

I olika former. På olika sätt. Enligt en lång och tydlig instruktion. Många steg. Jag tänker att no, ma, bild och sv har omfattats av det vi jobbat med. Arbeta med händerna och att skapa "egna" material kräver ett tänkande som går i flera steg "om jag gör såhär nu hur blir det då?"

Att få testa och att själv få bära ansvaret för de beslut man tar i arbetsprocessen är en viktig erfarenhet och ett pedagogiskt tankesätt som jag vill använda när jag jobbar, mer övergripande. Lära sig att tänka själv, göra bedömningar är en viktig kompetens. Att bekanta sig med olika material är också en sinnerlig upplevelse, precis som att jobba med händerna och att se att det blir något ger något av en grundläggande tillfredsställelse. Även om jag inte anser att produkten är det viktigaste i alla sammanhang…här blir ju produkten något mer än de hundratals teckningar som produceras på fritids på vitt papper med dåliga tuschpennor.

Stegen visar på att projektet inte bara är en sak. Mångsidighet, möjligheter man förmedlar ett tänkande - "inte ett rätt svar". Uppgiften ger struktur och tydlighet men styr inte i detalj den enskilda skapande. Resultatet visar = vi är olika...det hävdar man i konflikt situationer, här syns det tydligt... När man sätter upp 24 likadana skelett, markerar mot den som har pirr i kroppen och är verbal inför gruppen, säger man en sak och gör en annan. Jag tänker att man inte ska underskatta barns förmåga att se igenom och bakom.

Läroplanen är överallt i detta, vilar på dess grunder. Jag tänker också att denna typ av uppgift lägger upp för överföring av kunskap från ett område till ett annat...att använda sina kunskaper i ett naturligt sammanhang.

När, rent konkret, skulle detta funka då? Som en del i ett projekt om miljö/naturen/konst i olika former, kanske år 1-3, ma/no/sv, lära känna volym, måttenheter informellt och formellt, former, bildtekniker, möta kulturutbud…

- Jämförelser och uppskattningar av matematiska storheter. 
- Mätning av längd, massa
- Volym och tid med vanliga nutida och äldre måttenheter.
- Olika proportionella samband, däribland dubbelt och hälften. 
- Matematisk formulering av frågeställningar utifrån enkla vardagliga situationer.
Utdrag ur Lgr 11, kursplanen för matematik

Välj ett fack, tack.

Detta måste man ju bara prata om med barnen. För det är ju överallt.

I grönsakshyllan också...