Dagens

Nu tänker jag anmäla dig till likabehandlingsteamet!!

Sex veckor är ingenting

Vill mer, vill större. Sex veckor är ingenting. Sex veckor är frustration. Sex veckor är jag äger dig när du är här. Sex veckor är kramar och förtroenden. Sex veckor är leenden. Sex veckor är att vända bort blicken. Sex veckor är trötthet. Sex veckor är övning i att sänka ambitionerna för att orka. Sex veckor är utsatthet. Sex veckor är ingenting.

Om att bli bedömd och arga ögon

Det blev så svårt att jag blev tyst.

Får inte.
Ska inte.
Tro inte.

Jag hörde vad hon sa men jag förstod inte

Säger han nära mitt ansikte och håller fram matematikprovet. Jag förklarar igen, visar, frågar.

Den där viljan. Viljan att göra bra, viljan att kunna. Den ska vi vara rädd om tänker jag.

Sanna kan vi kolla på Boyz n the hood?

Du Sanna du sa ju att om man hade en idé kunde man säga till dig typ...

Jag nickar , lätt okoncentread för min handledare pratar med mig samtidigt.

....jaa och jag tänkte att vi kunde kolla på Boyz n the hood, tittar i golvet, trampar runt, pillar på kepsen.

Ehm...vad är det för film? Undrar jag lite tveksamt.

Typ att det är fel att vara med i gäng och så, att det aldrig är bra att var kriminell, att det alltid straffar sig...

Jag har inte sett den och vill se den innan jag bestämmer mig, har du den?

Nickar. Håller fram ett usb.

Jag tar usb:et och lovar att titta på den.

När jag kommer hem efter praktikdagen är jag trött. Väldigt trött. Och tittar inte på filmen. Skjuter upp det.

Så fort han ser mig på morgonen, har du kollat på filmen?

Inte än. Idag.

Sedan påminner han.

Boyz n the hood.

Jag tittar på filmen och tänker att jag väldigt väldigt gärna vill gå eleven tillmötes. Men alltså. Det går bara inte. Jag kan inte stå för det.

Och så tänker jag. Om hans lärare skulle veta att han tittar på sånt här. Oavsett om vi pratar om det i skolan eller inte.

Samma sak morgonen efter, söker upp mig direkt.

Har du tittat på filmen?

Jag ler, tittar i ögonen, säger jag kan inte visa den i skolan. Letar efter förståelse i hans blick.

Mäh! Och sedan ett litet leende.

Jag ville så gärna använda hans idé. Och visst stämde det han sa...men filmen innehöll mycket annat med...

Tanken var god.

Hjälpas åt

Spontant samarbete. Eget initiativ. Driv. Lösningsletande. Samtal kring matematiken. Provar själva.

Hon kan inte ens det enklaste

Kan inte. Inte lärt sig något. Inte följt med. Efter de andra. Inget fastnar. Hemma kan man inte heller.

Det har snart gått en termin och eleven har inte nått målen i engelska. Jag är satt att ”hjälpa”. Så där sitter vi och tragglar samma ord, fraser som eleven tragglat på samma sätt hela terminen. Fast det inte uppenbarligen inte var ett bra sätt för den eleven, mer av samma.

Och eleven ska få extra läxor. Fast man ”inte kan hemma heller”. Eleven är tålmodig och det beundrar jag.

Känsla av att vara dum, okunnig. Det sätter sig på självkänslan och självförtroendet.

Jag frågar, modersmålsundervisning? Hur stöttar man svenska som andra språk? Hur är svenskan? Det brukar ju hänga ihop, modersmålet och det nya språket. Man vet inte riktigt. Jag frågar, vad kan eleven?

Kan vi börja där, i kunskaperna? Och sedan går vi tillsammans vidare. Pedagogerna tar det övergripande ansvaret för hur hjälpa. Fråga eleven, vad vill du lära dig? Meningsfullt.

Afon