Så du ska ha hand om snoriga ungar?

Säger han och skrattar åt sitt eget skämt.

Det är så mycket du inte vet tänker jag då. Jag har valt att bli lärare. Vill. Vilja. Det är något stort i att jobba med barn. Alla ser inte det. Storheten.

Jag ler ansträngt mot honom och säger att jag inte riktigt ser det så. Han skrattar fortfarande åt sitt skämt. Flinar.

Se mig

Bollen flyger över staketet. De samlas och tittar efter den. Efter en kort stund kommer han med bollen, överlämnar den till de som spelar. Hans kompis dyker upp bakom. De glider runt, blicken mot de som spelar.

Hej! Jag såg hur schysst du var med bollen innan!

Leendet jag får.

De är kvar, tittar mot de som spelar. Jag frågar vill ni kanske vara med? Nickar och ler osäkert. Kom, säger jag. De släpper in de två nya i spelet.

Han släpper inte in en enda boll. Han har känsla för det. Kan koordinera kroppen. Läser spelet.

Jag tjoar beröm. Han skiner upp. Stoltheten.

Om honom säger man han förstår ingenting. Han kan ingenting. Man ser förvånad ut när jag beskriver vad jag sett. Bristsynen.

Han vinkar när han ser mig på håll. Han vinkar.

Diamanterna

Jag har en diamant i fickan. Allvarligt. Tittar mig i ögonen.

Åh har du!? Utbrister jag.

Ja! Vill du se?

Ja gärna, får jag det?

Han plockar upp en diamant. Jag ber att få hålla den. Andra barn blir nyfikna. Vad är det där? Han säger, jag har fler. Plockar upp fler ur fickan. De samlas runt diamanterna. Vill hålla.

Tänk om man skulle vara med och ge byggstenar till lek, som bygger på diamanterna? Några prylar som är spännande? Kanske kan vi skapa något? Läsa om diamanter, fakta, sagor? Film? Kan sagan inspirera till lek?

Hur det flyter ihop.

Vi säger sluta

Men vad göra istället?

Gips och betong

Först gipsa mitt ansikte, sedan låta stelna, gjut min ansiktsform.

En del vill jobba stort, andra smått. Samma område kan bearbetas med delvis individuella delar delvis gemensamma. Jag tänker att projektet är en grund med mål som är för alla, hur vi når dem varierar, allt enligt läroplanen.

Visst formas vi, utvecklas vi när vi får jobba på det sätt som passar oss, IDENTITETEN formas, man lär känna sig själv. Precis som genom utmaningar lär man känna sig själv.

REFLEKTION tror jag på, att få fundera över i, under, efter processen. Reflektion ska inte vara ett tomt ord, det ska vara ett stöd i lärandet, en inre kraft.

Jag tänker att gjutandet i betong skulle passa perfekt att köra åldersblandat, hjälpas åt, det är tungt, räkna ut hur mycket behövs? Hur stor ska vi bygga? Hur mäter man då? Vad ska den vara till? Ska vi måla sedan? Går det?