Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

När vuxna pratar...

Och de tror att barn inte hör.

Så gör de det ändå.

Och så lär de sig. Vem som är ett problem. För det är det synsättet som är. Och så berättar de om det för sina kompisar. Och då blir det någon som inte får vara med och viska eller prata i en klunga en bit bort. Och då kommer fröken. Och säger att så får man inte göra.

Fast att det var hon som började.

1000 regler och min motivation dör

Hårdstyrt. Kriterierna är många. Bestämt. Obligatorisk litteratur, ordet tröttar mig. Referenssystem. Hård struktur. Åtskruvat. Man pratar med det osagda i grunden.

Sedan säger man, var kreativ! Tänk fritt! 

Eh? 

Jag undrar, varför? Vilken kunskapssyn ligger i grunden? 

Missförstå mig inte, jag vill leda i mitt klassrum. Stå för ramarna och de regler vi har. Men när reglerna är ett eget syfte då ledsnar jag. 

Om jag lyfter det vidare? Hur blir det i ett klassrum om jag förhåller mig på samma sätt? Hur känns det att vara elev i mitt klassrum då? Vad gör motsägelserna med förtroendet?