Säg att…
Vi jobbar nu med momentet skalmodeller för att lära känna skala och 3D. Momentet är en del av vårt övergripande projekt som löper på till dess att vi känner att vi vill byta. Eleverna producerar varsin egen modell men samtalar och hjälper varandra. Uppgiften flyter från finn det du vill förminska eller förstora, skissa, skär ut, bygg ihop, ljussätt – hur faller ljuset? Linjer, raka och sneda. Vad händer om det är snett när man ska limma ihop det? Hur kan man få det rakt? Hur kan man fixa det sneda? Hur blir skuggorna om du sätter ljuset rakt ovan ifrån? Om du vinklar lite? Och hur ser faktiskt det du valt att arbete med ut? Proportioner? Uppskattningar. Hur lång är du, din hand, din underarm? Och det flyter vidare. Hur tänkte man när man byggde/konstruerade/gjorde ritningar för ditt objekt? Vilken teknik finns bakom? Hur såg det ut för 200 års sedan? Fanns det då?
Tänkandet i flera steg, kunna se sammanhang.
Men blir det inte rörigt då? Rörigt hur då menar du?
Min uppgift är att ge förutsättningar för eleverna att lyckas med det som jag sätter i händerna på dem. Alla har olika förutsättningar och jag tror att det är alla REGLER som finns som är det verkliga hindret för att ALLA ska få lyckas på olika sätt. Jag känner en kille som skulle skicka skiten rakt över hela klassrummet om jag sa ”nu ska alla göra en modell av denna, nu ska alla jobba enskilt, nu ska alla viska, nu ska alla göra försiktigt, nu ska alla klippa små kvadrater, pilla inte på det du har i handen”. Kanske ska det presenteras för honom och några till på ett annat sätt? Kanske enligt överenskommelsen som bara han och jag har? Eller kanske med hans ”några till”? Kanske ska han jobba i stort format? Kanske vill några haka på då och vara med…
