Jag hör hur man säger att det praktiska tar så mycket tid, att det tar energi. Och man har mycket att göra. Många krav på sig.
Jag är ju ny. Naiv? På mig tar det andra. Min otillräcklighet. En otillräcklighet som förstärks av hur verksamhet är organiserad tror jag. Jag tror på att jag kan organisera min verksamhet, vår verksamhet, så att några av alla behov jag möter, tillfredsställs innan de knackar mig på axeln, eller gråter tysta tårar eller sparkar en kompis i ryggen.
Du sa, barnen, eleverna är mina arbetskompisar, mitt team, vi tillsammans skapar, hjälps åt för att ta hand om varandra. För att möta behoven. Det bär jag med mig. Det där med kompetensen, tron på barnens förmåga att vara en del av någonting bra. Just den barnsynen, just det förhållningssättet.
Släcka eldar gör jag, sa någon. Och det är precis det jag menar. Kan vi inte börja i andra änden? Liksom sprida hur jag tror på er?
Och så ledarrollen. Jag är direkt för jag ser ett glapp. Glappet finns i orden och i känslan i kontakten. Jag säger vad jag menar, väljer ord, vill prata med, inte till. Jag tror att jag blir tydlig då? Och ramarna, rutinerna, strukturen ger trygghet. Du är bestämd, säger barnen ibland.
Jag tror att det går.
