Hon kan inte ens det enklaste

Kan inte. Inte lärt sig något. Inte följt med. Efter de andra. Inget fastnar. Hemma kan man inte heller.

Det har snart gått en termin och eleven har inte nått målen i engelska. Jag är satt att ”hjälpa”. Så där sitter vi och tragglar samma ord, fraser som eleven tragglat på samma sätt hela terminen. Fast det inte uppenbarligen inte var ett bra sätt för den eleven, mer av samma.

Och eleven ska få extra läxor. Fast man ”inte kan hemma heller”. Eleven är tålmodig och det beundrar jag.

Känsla av att vara dum, okunnig. Det sätter sig på självkänslan och självförtroendet.

Jag frågar, modersmålsundervisning? Hur stöttar man svenska som andra språk? Hur är svenskan? Det brukar ju hänga ihop, modersmålet och det nya språket. Man vet inte riktigt. Jag frågar, vad kan eleven?

Kan vi börja där, i kunskaperna? Och sedan går vi tillsammans vidare. Pedagogerna tar det övergripande ansvaret för hur hjälpa. Fråga eleven, vad vill du lära dig? Meningsfullt.

Jag kände mig dum i huvudet

Jag är mycket nervös. Det är obehagligt. Jag känner som att jag inte kan tänka när jag försöker göra den enkla manövern att sätta in mina skor i mitt fack. Det är trångt och marmorgolvet är blött av snöslask, snöslak jag inte vill trampa i.

Skorna måste stå i facket!! Uppfodrande. Två lärare i blus, knälånga kjolar och högklackat går runt bland oss barn och kontrollerar.

Jag är rädd fast jag ställt skorna på rätt plats. Tänker skynda dig nu om den fumliga klasskamraten jämte mig. Stannar där vi står och trängs. Armarna i kors, spänner blicken i den fumliga. Han hann inte fixa in skorna i facket. Åh nej, hinner jag tänka.

Då går vi ut och börjar om!!

Alla får ta på sig igen. Det är trångt och jag blir knuffad igen. Ut på skolgården, ställa upp och så in igen.  Denna gången hinner alla sätta in skorna i facken innan kontrollen och vi får gå upp till våra klassrum.

Vad gjorde det med oss och vår känsla av skolan? Var det bara jag som var rädd? Obehaget som jag kände där i den stora entrén gjorde att jag kände som att jag inte kunde tänka. Jag kände mig dum i huvudet.

Känn efter!

Måste jag ha jacka? Undrar ungen. 

Känn efter! Svarar pedagogen.

Samtalar, på riktigt, kring om man behöver jacka eller inte. Hur man kan göra. Hur man kan tänka olika. Varför tänker man olika.

Det gör mig glad.

Jag kommer inte att ändra mig

Jag kunde inte förstå varför mitt nej inte höll, tog.  Jag tittade i ögonen, hukade, la handen på, letande kontakt. Varför går det inte tänkte jag? Vad är det jag gör fel? Samma unge, olika situationer, flera år. Vad är det som jag saknar nu?

Jag iakttar en kollega jag beundrar. Ser från andra sidan rummet hur barnet närmar sig kollegan med samma fråga som jag fick nyss. Frågan kommer.

Kollegan säger med en varm vänlig röst, bestämt,

jag vet att du har frågat Sanna om detta och hon har sagt nej. Jag säger nej och jag kommer inte att ändra mig.

Där är det. Precis det. Jag kommer inte att ändra mig.
 

Tryggheten i att svaren blev fasta. Tydligheten. Oron för att den vuxna skulle ändra sig. Det var det jag inte såg. 

Jag säger med iver till kollegan, du sa, jag kommer inte ändra mig och det funkade. Hon ler, säger, ja för då vet dom.

Att veta. Vilken trygghet.

Respekt

Om du inte slutar nu så ringer jag hem. 

Säger man.

Om detta fortsätter får du gå till rektorn. 

Säger man.

Nu räcker det. 

Skriker man. Alla ögon vänds mot. Fniss.

Nu har du tre prickar. 

Hotar man.

Nu får du gå till rektorn. 

Skickar man.

Men nej inte så. 

Säger man.

Ordningsreglerna. Som du hela tiden bryter.

Om du inte blir klar nu får du göra klart hemma.

Varför, undrar jag.

Jag tänker att vi är i fel del. Fel del där vi hotar, tvingar, bestämmer över. Vi kan ju inte tvinga fram? Ofta är vi där. Ordningsproblemen, vad kommer de ur?

Jag masserar, taktil, några av eleverna i den klass jag får vara med i. Det verkar pirra så i kroppen och händerna går. Fötterna vibrerar. Blicken flackar och talet är snabbt. Svårt att fokusera på filmen.

Fokus blir lite bättre. Något ändras.

Alla vill ha taktilmassage nu.

Jag masserar.

Irriterad, frustrerad. Vaddå är du våran slav eller? Det är inte bra att du gör så, du får ingen respekt. Säger den som hotas och skälls på.

Jag viskar, vet du? Jag har ju sagt innan att alla behöver olika saker för att kunna koncentrera sig, minns du? Tystnad. Jag fortsätter, så jag gör gärna detta för er, dig ibland om det gör det lite bättre, lite lättare att fokusera. Tystnad. Tittar bort.

Tittar upp på mig, frågar, kan du göra på mig sen?

Om du kommer ny

till min, vår klass så vill jag…

Smygförbereda klassen, läsa skönlitterära böcker om hur det är att vara ny. Pirret rädslan tystheten. Parta om det vi läst. Har du varit ny någon gång? Samtala om pirret och rädslan innan det finns ett uttalat föremål för samtalen.

Sedan vill jag berätta, vet ni vad? Något bra ska hända! 

Fråga, hur får vi reda på något om den här personen som ska komma hit? Ringa? Skriva? Besöka? Tipsa om vår blogg där vi gör en film som berättar något om oss och som säger hej bara sådär? Hur ska vi välkomna? Ska vi planera i någon extra rolig aktivitet? Kanske kan vi få reda på vad personen gillar? Hur får vi någon att känna sig trygg med tillsammans med oss?

Jag vill erbjuda aktiviteter på rasterna som ni kan samlas kring. Något extra spännande och roligt som kommer ur era intressen. Nya leksaker? Någon serie? Nya rum att vara i? Jag finns där, med, om ni behöver mig.

Jag samlar er kring utmaningar. 

Jag samlar er kring era intressen. 

Jag vill locka fram den egna viljan att hjälpas åt, att bry sig om.

Och förväntningarna. Jag förväntar mig att ni kan. Jag sätter ramarna, strukturen och sedan hjälps vi åt.

Gips och betong

Först gipsa mitt ansikte, sedan låta stelna, gjut min ansiktsform.

En del vill jobba stort, andra smått. Samma område kan bearbetas med delvis individuella delar delvis gemensamma. Jag tänker att projektet är en grund med mål som är för alla, hur vi når dem varierar, allt enligt läroplanen.

Visst formas vi, utvecklas vi när vi får jobba på det sätt som passar oss, IDENTITETEN formas, man lär känna sig själv. Precis som genom utmaningar lär man känna sig själv.

REFLEKTION tror jag på, att få fundera över i, under, efter processen. Reflektion ska inte vara ett tomt ord, det ska vara ett stöd i lärandet, en inre kraft.

Jag tänker att gjutandet i betong skulle passa perfekt att köra åldersblandat, hjälpas åt, det är tungt, räkna ut hur mycket behövs? Hur stor ska vi bygga? Hur mäter man då? Vad ska den vara till? Ska vi måla sedan? Går det?