Vem ser dig på Youtube?

Jag ser ett Youtube-klipp jag önskar att jag sluppit se. Ett barn som inte förstår internet. Ett barn som sätter mycket på spel. Själv på sitt rum med webcam och hela internet. Svordomar på engelska. Lååånga ramsor. Riktat hot, utförligt. En kniv.
 

Runt 180 000 visningar på den versionen av klippet… Flera hundra kommentarer. Någon vädjar i kommentarsfältet, sluta sprida detta klipp. Någon annan svarar ironiskt att, ja så fungerar ju internet, ber man folk att sluta sprida så gör de det…
 

Och det är ju sant, internet fungerar inte så.
 

Parodier, många versioner av klippet, spin offs.
 

Klimatet, jargongen, inspirationen från film och tv-spel, andra klipp.
 

Jag tänker på lek, hur barn i leken kan utforska gränser. Det sociala samspelet finns inte där på barnets rum, inga en eller två kompis som markerar så får du inte göra. Bakom skärmen finn många många människor och utsattheten är ett faktum. Det är inte tre kompisar på fritids som säger dumma saker. Det är 300 personer i alla åldrar som utan pardon talar om för dig och alla andra vad de tycker om dig, hela din person, dina föräldrar, din familj, din hemort, ditt land. Hårda hårda ord.
 

Måste måste undervisa om internet och verktygen för kommunikation. Måste måste prata om vad barnet ser, möter, vara där själva. Internet är inte snällt. Anonyma människor bakom en skärm är inte alltid snälla. Speciellt inte om du går över gränsen. Speciellt inte då.

Respekt

Om du inte slutar nu så ringer jag hem. 

Säger man.

Om detta fortsätter får du gå till rektorn. 

Säger man.

Nu räcker det. 

Skriker man. Alla ögon vänds mot. Fniss.

Nu har du tre prickar. 

Hotar man.

Nu får du gå till rektorn. 

Skickar man.

Men nej inte så. 

Säger man.

Ordningsreglerna. Som du hela tiden bryter.

Om du inte blir klar nu får du göra klart hemma.

Varför, undrar jag.

Jag tänker att vi är i fel del. Fel del där vi hotar, tvingar, bestämmer över. Vi kan ju inte tvinga fram? Ofta är vi där. Ordningsproblemen, vad kommer de ur?

Jag masserar, taktil, några av eleverna i den klass jag får vara med i. Det verkar pirra så i kroppen och händerna går. Fötterna vibrerar. Blicken flackar och talet är snabbt. Svårt att fokusera på filmen.

Fokus blir lite bättre. Något ändras.

Alla vill ha taktilmassage nu.

Jag masserar.

Irriterad, frustrerad. Vaddå är du våran slav eller? Det är inte bra att du gör så, du får ingen respekt. Säger den som hotas och skälls på.

Jag viskar, vet du? Jag har ju sagt innan att alla behöver olika saker för att kunna koncentrera sig, minns du? Tystnad. Jag fortsätter, så jag gör gärna detta för er, dig ibland om det gör det lite bättre, lite lättare att fokusera. Tystnad. Tittar bort.

Tittar upp på mig, frågar, kan du göra på mig sen?

Karin gör mig glad

Karin Olsson Lindström och Peter Kondrén från Textilmuseet/Borås Museum besökte oss i går. Berättande med glädje som smittar.
 

Karin visar inspirationsbilder och berättar om deras arbete tillsammans med barn. Hon beskriver en situation där nästan hela gruppen är engagerad och tycker att det är kul, utom en som brukar vara driven, hon gillar det inte alls. ”Då får man ju hitta på något annat” säger Karin med självklarhet. Precis så.
 

Handens kunnande. Miljöerna. Att få tänka själv. Att få göra själv, ingen vuxen som säger såhär ska det vara. Konsthantverk. Historia som blir levande i gamla gamla hus. Dramatiseringar. Många sinnen med i nuet. Lärandet stärks.
 

Karin sa, jag vill inte veta vem som ”kanske måste gå ut” för det funkar inte så. 

Jag tänker… uppmuntra bra saker, stöttning, tillrättalägga, finnas med när jag behövs - om så bara med ett bekräftande ögonkast. Jag tänker, ingen måste gå ut. Man kanske kan vilja behöva ta en paus. Men vem behöver inte det ibland? Barnsynen…
 

Tänk att ta med sig upplevelsen, erfarenheten in i klassrummet. Att göra det till ett oexotiskt inslag, till något som ingår i skolan, ett samarbete. Vi lär i samhället, utanför klassrummet väggar. Vi tar hjälp av andra som kan, vi lär tillsammans med och av.