Innan dräkten - mittimellan

Tjugo minuter varje morgon innan dräkten åker på. Tittar på mig med stora ögon. Länge. Sömnigt. Naket. Jag ser barnet. Lugnet.

Tjugo minuter innan allt börjar.

Mittemellan

Han möter min blick med sänkt huvud när han passerar klungan med vuxna. Söker osäkert ett ok. När han möter min blick ler jag. Han ler inte tillbaka. Jag lyfter min blick och tittar på de vuxna i klungan jämte mig. Mitt leende känns genast fånigt. Det ansiktet som fått honom sänka blicken får mig att sluta le.

Mittemellan

Hon fotade...

Hon förklarar för mig vad hon ritar, hur hon tänker. Berättar för sina kompisar vem jag är eftersom att jag är ny för dem. Så blir vi avbrutna av en vuxen mitt i samtalet. Ungen fortsätter prata med mig, bestämt, hon var faktiskt mitt i ett samtal. Sedan ger hon upp. Väntar och tröttnar. Det tar för lång tid. Säger:

Sanna var det va?

Ja. Okoncentrerat, tittar knappt på henne när jag svarar.

Så blir hon tyst i några sekunder.

Kolla!! Uppfordrande.

Håller upp det lilla locket till sin pennask, visar insidan. 

Hon etablerade kontakten, visade att hon brydde sig om att jag var där. Krävde att jag skulle se henne tillbaka.

Och det höll jag på att missa.

Mittemellan

Det var du som lärde mig säga mitt namn på engelska säger han när vi sitter och äter mellanmål.

Jag nickar. Tänker, att han minns. Det var en trött, grå eftermiddag på fritids för tre år sedan och han var sex år. Jag var trött och han pratglad. Vi satt i soffan med en bok i mitt knä men han pratade mest om allt möjligt. Och frågade. Då kom vi in på det där med hans namn.

När mamma hämtar flera år senare och många timmar efter mellanmålet presenterar han mig som hon som lärde mig säga mitt namn på engelska. Mamma ler. Vi har ju träffats flera gånger tidigare. Han säger sitt namn på engelska och mamma nickar bekräftande och skrattar lite, säger vissa saker minns man hela livet.

Det där som händer i mittemellan. Jag gjorde avtryck när vi satt där. Han gjorde avtryck. Det var bara en trött eftermiddag på fritids.