Lyssna på mig

Bilderna på bordet är material ur Ann Philgrens Våra bästa samtal.

Se mig.
Bekräfta mig.

När de kom ut till mig i grupprummet där jag fick vara med mitt innehåll så var det så tydligt. De ville att jag skulle se dem. Lyssna på vad de hade att säga.

Diamanterna

Jag har en diamant i fickan. Allvarligt. Tittar mig i ögonen.

Åh har du!? Utbrister jag.

Ja! Vill du se?

Ja gärna, får jag det?

Han plockar upp en diamant. Jag ber att få hålla den. Andra barn blir nyfikna. Vad är det där? Han säger, jag har fler. Plockar upp fler ur fickan. De samlas runt diamanterna. Vill hålla.

Tänk om man skulle vara med och ge byggstenar till lek, som bygger på diamanterna? Några prylar som är spännande? Kanske kan vi skapa något? Läsa om diamanter, fakta, sagor? Film? Kan sagan inspirera till lek?

Hur det flyter ihop.

Plåster och blött papper

Jag hukar, frågar vad som hände, vart gör det mest ont? Lyssnar. Säger att jag förstår. Kom så går in och sätter på ett plåster, fattar den lilla handen. Jag tvättar det lilla såret men mest tröstar jag den ledsna. Plåstrar om. Klappar om. Tar mig tid. Petar ut mikroskopiska flisor med en pincett, eller försöker i alla fall. Jag blöter papper att hålla på små små röda märken. Förmanar inte, ofta förstår man ju själv om det blev fel...

Ibland händer det att en kompis följer med och plåstrar om och då brukar jag berätta om den fina visade omtanken för den som hämtar sen.

Ibland händer det att någon kommer dagen efter och visar att det har läkt lite eller kanske vill ha mer hjälp med flisorna.

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.