Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

10 40 20 10 15 40 10 30 60 10 20

Och så bryter vi. Och så bryter vi. Frustrationen över att aldrig hinna klart övergår i ointresse. Skriva om ett experiment man gjorde för två veckor sedan. Och när 20 minuter har gått är det slöjd. 10 rader är uppdelat på flera tillfällen. Och nej. Alla hinner inte klart denna gången heller.

Ett rätt sätt

Rätt fel. Bra dåligt. 

Ett rätt sätt innebär att de andra är fel? Innebär det att alla måste göra på samma sätt då? Vad får det för konsekvenser? För eleverna? För undervisningen? Vad händer med helheten kring eleverna? Vad tar de med sig hem? Vad lär de sig? Vad händer i klassrummet när vi inte ser?

Plastögon och limpistol

Ett bra pyssel kännetecknas av att fröken väljer ut vad som är bra. Gör det mesta så resultatet blir snyggt. Något att visa upp. Det innehåller gärna detaljarbete så fröken får trassla med limpistolen och de små plastögonen samtidigt som några ungar pillar med limkladdiga fingrar i fjäderlådan. Det är viktigt att alla kycklingar ser likadana ut så att det blir rättvist, att alla fått lika mycket av allt material. Och just det, gärna alla barn samtidigt.

Jag gillar inte pyssel.

Med vilka ögon ser de på dig?

Jag får följa en klass en dag. Går efter deras schema. Med dem. Lyssnar. Iakttar. Sitter i bänkraderna. Ser dem i olika situationer.

På en lektion lutar sig en elev mot mig viskar:

Kolla nu, först tjejerna, sen svenskarna, sen vi.

Hur menar du? 

Vi får de kassa böckerna, de som är slitna, paj.

Jag tittar.

Böckerna delas ut.
Och ja, denna gången stämmer det.

Läraren tipsar mig efter lektionen,

när jag delar ut böcker så är det ingen idé att ge till dem för de bara förstör böckerna ändå, är inte rädda om dem.

De fina orden och den obligatoriska närvaron

Gällande arbetsplaner. Reflekterar kring rektorsområdets planer för demokrati. Styrdokument. Tar del av. Genomför. Kommunikation. Läraruppdraget. Vårdnadshavare. Samverka. Utvecklingsnivå. Främja. Kännetecknas. Utvärdera. Omsätta. Reflektera. Formulera. Nationella mål. Ämnesteoretiska. Ämnesdidaktiska. Tillämpa. Självständigt. Utvecklingsarbete. Observera. Bedöma och värdera. Lyhörd. Perspektiv. Tydlig ledare.

Och obligatorisk närvaro. Inte självklar närvaro.

Jag gillar orden, de högt ställda målen. Jag gillar tanken. Jag gillar inte obligatorisk närvaro. Jag undrar varför finns det? Vad säger orden om utbildningen, om oss? Vad lär vi oss av strukturen?

Vill. Ser värdet av. Tar ansvar för. Gör egna bedömningar. Gör sitt bästa. Förhåller sig till. Vill.

Glappet.

Glappet.

Glappet.

Det är låst

Praktik. Inga egna nycklar. Allt är låst för mig. Måste fråga om allt. Klassrummet. Toalettbesök. Materialskåpet. Kopieringsmaskinen. Matsalen. Lärarrummet.

Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.

Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.

Det är låst.

 

Vad säger en stängd dörr?

Ibland tänker jag, går det?

Motståndet. Nästan ingen vill prata om det på högskolan. Motståndet som jag möter. Traditioner. Rutiner. Okunskap?

För mig är saker ibland så enkla. Lite mer kärlek. Lite mer ”jag ser dig”.  Istället- nej, nu ringer jag hem, arga ord och ögon, oseende ögon, mer läxa.

Jag tänker bort med MÅSTE SKA TYST STILL. Någon annan förstår inte vad jag menar.

Jag säger VILJA MOD DRIVKRAFT MOTIVATION. Och den där arbetsron, kommer inte den med motivationen? Jag hör om allt det som inte funkar. Bristerna. Som är osynliga för mig. Jag lovar.

Hur går man sin egen väg? Blir man accepterad då? Är det ens relevant?

När man presenterar en lång lista av förbud inte keps inte svära inte lyssna på musik inte vara på internet måste uppföra sig i matsalen. Elevinflytande? Samtalen. Samtalen som behövs så innerligt. Vad betyder uppföra sig i matsalen? Finns det olika tankar om det?

Någon sa. Du skriver ettor med ett streck där nere och då kan eleverna tro att det är tvåor. Då vill jag säga OCH?! Jag fick hela din grupp engagerad. 28 åttaåringar som skriver. Du sa precis att den å den å den å den å den å den hade problem, var problem. Nu skriver dem. Säg mig, hur viktiga är de där ettorna som jag skriver så konstigt då? Kanske kan eleverna minnas att Sannas ettor ser ut så? Att det finns olika sätt att skriva på?

Om vi letar efter fel, nog hittar vi det. Men vi är där och ser konstiga ettor och störiga lekfröknar med dumma hundlekar, vad blir det då?

Jag är student, under utbildning. Men jag kan. Vill och kan. Tror att jag är någon. Mest vill jag lära mig mer. Prova.

Motståndet är tyst. Det samtalar inte om pedagogiska tankar. Det gör som de alltid gjort.

Säg mig hur hanterar man motståndet? Vad är motståndet mot?

Kära Navet Science Center

KONKRET.

Jag biter mig i tungan. Nej nej nej Sanna. Jag är så nära att säga för mycket när jag sitter på en miniatyrstol och försöker hjälpa med geometri. Det är så teoretiskt. Hur upptäcker man sambanden när man sitter still på en stol, med sin mattebok, sitt räknehäfte, tyst, själv, och suddar ut sneda linjer i marginalen för att de måste vara perfektsupermega raka? (Det var ju inte ens raka linjer man skulle lära sig…)

Navet, lärarstudenter, workshop.

Escher. Bild och matematik. Motiverad inspirerad Navet-pedagog leder.

Tesselering.

”Aahaaa” säger jag och tittar Navet-pedagogen i ögonen. Jag har precis förstått något som jag klarat en tenta på. När man faktiskt använder det som vi pratar om. Vart vi kan se det vi pratar om. För det är inte självklart för mig. (Varför? För jag har inte mött det under min skoltid och det är inget man använder när man läser ekonomi och det är inget man använder i vardagen i de sammanhang där jag rör mig. Därför.)

Vad jag menar är att min lärarroll blir finare om jag låter mina elever upptäcka, driva av egen kraft. Hur spännande är boken som du kämpat från pärm till pärm i olika utföranden sedan tvåan?

Navet = IRL* vända vrida prova prata fråga.

Min roll förändras. Vi kommer bort från att lärande handlar om kapitel och diagnoser. Lektioner och minuter. Då blir lärande något som händer, som man gör, är i, tänker, pratar.

När det blir konkret praktiskt något du kan ta i och inte stumt platt så händer det något. Den inre kraften och intresset vaknar.

Så, där i klassrummet, när jag bitit mig i tungan flera gånger ger jag upp. Här! Säger jag och plockar upp lite prylar ur min väska (obs mycket tråkiga prylar för en 10 – åring) Och vad händer? Ett leende! Testa, säger jag och ler tillbaka. Hur kan något så enkelt som en mobiltelefon, en burk russin och en klocka väcka lusten att ge sig på en krånglig uppgift igen? Varför varför sitter de då där utan prylar att använda i tänkandet?

* In real life