Jag kommer inte att ändra mig

Jag kunde inte förstå varför mitt nej inte höll, tog.  Jag tittade i ögonen, hukade, la handen på, letande kontakt. Varför går det inte tänkte jag? Vad är det jag gör fel? Samma unge, olika situationer, flera år. Vad är det som jag saknar nu?

Jag iakttar en kollega jag beundrar. Ser från andra sidan rummet hur barnet närmar sig kollegan med samma fråga som jag fick nyss. Frågan kommer.

Kollegan säger med en varm vänlig röst, bestämt,

jag vet att du har frågat Sanna om detta och hon har sagt nej. Jag säger nej och jag kommer inte att ändra mig.

Där är det. Precis det. Jag kommer inte att ändra mig.
 

Tryggheten i att svaren blev fasta. Tydligheten. Oron för att den vuxna skulle ändra sig. Det var det jag inte såg. 

Jag säger med iver till kollegan, du sa, jag kommer inte ändra mig och det funkade. Hon ler, säger, ja för då vet dom.

Att veta. Vilken trygghet.

Jag tänker fy

Pepparkakor ihoplimmade. Meningsfullt.

TIDEN som läggs på att öva julspel till vuxen perfektion, sjunga sånger (psalmer), limma saker, lära sig verser utantill, stå stilla, göra som fröken säger.

Så i måndags. Julpyssel på schemat. Fy tänker jag.

Och sen undrar jag. Egentligen, hur tänker vi? Jag var på en julavslutning förra året med 4-6. Majoriteten av eleverna var muslimer. Men… tänkte jag. Här har vi ni övat på detta i över en månad. Mycket tid har lagts, mycket har lärts? Eller?

Jag frågar ”mina” elever, undrade, försiktigt, alltså vad tycker ni om att vara i kyrkan och hela denna grejen? Tre ögonpar på mig, tystnad. De höjer på ögonbrynen och skakar huvudet.

Läroplanen säger… ”Undervisningen i skolan ska vara icke -konfessionell”. Och Skolverket har riktlinjer.

Och hej å hå hela december är jul jul jul. Allsidigt och sakligt var det ja.

Hur var det nu med julpysslet då? Jo jag undrar, kan man bli en bra lärare även om man inte gillar julpyssel?