Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Utanför de osynliga ramarna (där vill man inte vara)

De har hört sina namn många gånger i dag. Argt. Irriterat. Inför alla. De blir bara tilltalade när de gör något fel. Och det gör de typ hela tiden.

Ta av dig mössan! Men lägg av!! Sätt dig ner!! Tyst!! Nej! Men sluta!! Gå och sätt dig! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig!! Vill du gå ut och skämmas?! Snart får du gå ut och skämmas!! Om du inte gör detta nu kommer du få skämmas i morgon. NU får det vara bra!! SLUTA! Gå till din plats!!

Jag tänker på det, att höra sitt namn så många gånger varje dag. I skarp ton. Det händer något med den ömsesidiga respekten. Något går sönder. Det som är svårast är hur gärna barnen vill vara till lags men inte får möjlighet att lyckas.

När slutar det vara göra fel och när blir det vara fel? Det går rätt fort va?

Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.