Ögonen 2

Jag tittar på de vuxnas ansikten, deras ögon, när de är med barnen. 

När vi passerar dem på skolgården.

Ögonkontakten när stolen välts.

När skorna ligger slängda i kapprummet.

Första ögonkontakten på morgonen.

Blicken över klassrummet, jag har koll på dig, passa dig.

Det oseende.

Det arga i ögonen när en unge släpas genom klassrummet.

Ögonen när dagen är slut och frågorna kommer. Har jag varit duktig idag? Kommer du ringa hem?

Så arga ögon.

Tänk att bära den blicken varje dag. Tänk.

Och skulle ni tro mig om jag sa att jag tror att jag ser misstro? Gnistrande raseri. Missnöje. Något som påminner om förakt. 

Man måste vara rädd om barnen.

Frustrationen där inne i barnet

Frustrationen över att inte bli mött där man befinner sig.

Vad gör det med eleverna?
Vad gör de med frustrationen?

Och vad gör vi då?

Många ungar samtidigt och jag är en

Några vill gå undan, dit man egentligen inte brukar få. Men jag tänker att det är lite lite plats här… Tittar på de två ungarna framför mig. Säger, nu får ni ett förtroende av mig, vet ni vad det är? En nickar, en skakar på huvudet. Jag säger, det betyder att jag litar på er, tror på att ni kommer sköta leken på ett bra sätt. Tittar på ungarna. Stora ögon, lyssnar. Om, det är något som ni undrar eller om något händer, då kommer ni till mig. Förstår ni hur jag menar? Nickar. De förstår allvaret. 

Återkopplingen kommer när någon rycker mig lite försiktigt i tröjan och säger, vi är här igen nu och vi har plockat undan. Jag ler och säger att det tycker jag var bra gjort, frågar ni förstod? En nick till svar.
 

Träna på ansvar. Få veta innan hur ramarna ser, förväntningarna. Det är mycket lättare att leva upp till dem då.
 

Och jag tycker att det är insiktsfullt att säga till om man vill gå undan en stund. Det vill jag uppmuntra.

Hej är det eran cykel?

Jag kommer gående och ser på håll hur några står runt en cykel. En bucklig cykel. Några avlägsnar sig. Jag stannar upp, tittar. Några är kvar och sparkar på cykeln. Mitt i bland butikerna som stängde för 15 minuter sedan. Fredag. Folk i rörelse. Folk som nu tar omvägar. Väjer.

Hej säger jag, är det eran cykel? Hjärnan spinner.
Tre ögonpar på mig. Tittar i ögonen. Jaaa! Drar ett bloss.

Men? Varför hoppar du på den? Undrar jag.

Sparkar till cykeln. Petar på den med foten. Tar några steg.

Ähh den är inte min den var såhär. Lite osäkert i undertonen.
Ok säger jag, jag köper det. Nickar. Vill fortsätta samtalet, vill visa att jag inte tänker gå på. Hela tiden ögon på mig. Kollar av mig. Känner in mig.

Vill du köpa cykeln?!
Vi skrattar. Nej nej hon menar att hon tror dig.
Aha säger jag och börjar förklara, jag köper det betyder att jag går med på det du säger, att jag tror dig, som han sa. Samtidigt som jag står och förklarar uttrycket flyttas cykeln och lutas mot väggen.

Jag möter deras blickar. Säger Sanna heter jag. Lägger handen på bröstet. Tittar i ögonen.

Hej Sanna svarar två i kör och en säger hej. Här någonstans växlar stämningen. De slappnar av lite.
Vad heter ni undrar jag. De presenterar sig.

Trevligt att träffa er säger jag och ler, tittar i ögonen.
Det samma!
Nu ska jag säga en sak, säger jag, andra människor som ser er här blir rädda när ni hoppar på cykeln, de tittar åt andra hållet, går omvägar. Såhär, visar jag och vänder mig bort. De tycker att det är obehagligt fortsätter jag.
De tittar rakt på mig. Möter min blick. Någon trampar runt. Hela tiden möter de min blick.
Gör inte så. Ni är trevliga, intelligenta killar, snyggt klädda, kom igen ni vill inte att andra ska bli rädda? Inte uppfattas så? Hela tiden intensiva blickar på mig. Snälla blickar.
Det var det jag ville säga, säger jag. Ögonkontakt, en liten nick. Det var trevligt att träffa er! Tittar var och en av dem i ögonen. Hoppas att ni får en bra kväll säger jag och ler.
Det samma! Du med! Svarar de. Någon ler lite.
Hej då! Ler igen.

Jag vänder mig om och börjar gå, med puls, fortsätter dit jag skulle. En sista kick på cykel hör jag. När jag passerar samma plats igen några minuter senare står den tillknycklade cykeln fortfarande halvt lutad mot väggen.

Bry sig om.

Jag älskar kontakten, mötet. För det får mig att tro.