Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Lapparna

Jag skrev små meddelanden till de som ansträngt sig, som gjort en insats. Som kan men som inte kan fokusera, inte vill fokusera, som inte orkar bry sig. Jag ville visa att jag ser dig när du gör någonting positivt.

De små lapparna visades upp. För de som brukar skälla mest. Att, titta jag har gjort någonting bra, det står här. Osäkert, försiktigt och stolt. 

Shit tänkte jag. Nu kommer mina kollegor tycka att jag är obekväm. Igen. För de här barnen är ju problem.

Jaaa de var ju hemskt populära de där lapparna och de undrade om de kunde få på min lektion med men då sa jag att det räcker. Annars kommer det gå inflation i lapparna.

Skulle det vara något dåligt då tänker jag...

Helheten och flexibiliteten

Kan man läsa om här.

Jag tycker om hur man möter behoven.

Mitt namn hundra gånger

Det vore bra om de kunde fråga varandra tänker jag när jag hört mitt namn hundra gånger på en och en halv timma. Det där med ask three before me. Och så blir min roll mindre bestämmaren. Och det vi gör blir mer deras.

De vill ju bli bekräftade också, att jag ska se dem. Inte bara ha hjälp. Kanske mest bekräftade?

Det måste lärasförståsgörastänkas

men...

kanske inte på samma sätt som det alltid gjorts?

Utvärdera hur:et.
Fundera kring varför.

För jag vill nå alla. Inte släppa igenom någon.

Skolan som utslagningsmekanism. Det funderar jag på. Ganska mycket efter att ha läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset för några år sedan.

Apropå det här med förebilder

Under första terminen på utbildningen gjorde vi någon form av "prova på veckor". Jag tjatar på min handledare så jag får vara med på lite allt möjligt. Just denna dag är en matematikgrupp jag ska få vara med i.

Gruppen som ska har matematik nu ska ha den som någon from av stödundervisning förstår jag. Det uppfattar jag, ordvalen, blickarna, förväntningarna. Läraren "förbereder mig".

Så.

Vad man har gjort är att man lyft ut de stökigasvagajobbigaokunnigadåliga eleverna och satt dem i en egen grupp där de kan vara just stökiga jobbiga och svaga tillsammans. Speglar sig i varandras blickar, i att inte kunna, tillhörigheten i att vara just där.

Lärarens trötta och uppgivna detäringenidé.

Har alla elever i gruppen samma behov? Nej. Har alla elever i gruppen samma förutsättningar? Nej. Har alla elever i gruppen samma mål? Nej. Vad är då gemensamt? De håller sig inte inom ramen för hur "bra" elever ska vara. De är inte ok. Så nu är de här.

De får går ut. De får gå dit. Dit går de som utmärker sig negativt på något sätt. Det är inte roligt att stå utanför och vänta vid det grupprummet när andra elever passerar. De vet.

Jag sitter och tittar på det som händer. Möter blicken. Elevens kinder blossade på den vanliga matten innan idag. Läraren sa med hög och tydlig stämma att såmycketefterkanduvälintevadumåsteskärpadignuvarförgörduinget.

Rollerna, jargongen, orden som används i rummet. Tänk om folk visste.

Se och våga?

Jag minns boken Min blå soffa av Lise W Egholm. Den handlar om integration i skolan. Den är bra.

Vad är han bra på?

Sanna kan du vara med denna ungen nu på förmiddagen för det har varit så stökigt där?

Ehm ja jo.. (tänker du menar vakta)

Bra gå direkt när de börjar då.

Så jag är med, hela förmiddagen. Tillrättalägger. Lyssnar. Styr av styr in. Stöttar. Uppmuntrar. Jag tänker, vad var det jag skulle vakta? Tänker denna ungen är så otroligt kreativ, blir fylld av beundran. Någon klasskompis surar för jag öppnar upp för den kreativa ungen. Inte van vid det. Glänser. Kan. Verkar bli glad av sin egen insats.

Hur har det gått?

Verkligen bra. Fokuserad. Ansträngde sig. Valde bort provokationer. Kunde mer än flera andra...

Oj jaså ja vad bra då.

Och jag tänker på det. Massor. För jag hör om problemen. Alla orden som är så tunga. Utredning. Diagnos. Konflikter. Utbrott.

Det maler i mig, allt det negativa. Det är ju ett barn...

Så jag frågar, vad är han bra på?

Ehm jaaa det vet jag inte riktigt...

Jag är tyst. Jag vet redan flera saker.

Så frågar igen, envist, en annan lärare.

Vad är han bra på?

Tystnad. Tittar på mig, förvånat. 

Obekvämt tyst nu.

Det är ju svårt...svarar läraren osäkert.

Tänk att inte vara bra på något i andras ögon.

Världens bästa utmaning

Jag sitter i publiken i ett stort rum. Vi applåderar. Föreställningen är slut och alla medverkande kommer in på scenen. Starka strålkastare. Någon på scenen börjar vinka, viskar till den i jämte som också börjar vinka. Åt mitt håll? Jag sneglar åt sidorna, ingen som vinkar tillbaka. Jag tittar snabbt bakåt. Ingen där heller. På scenen vinkas det fortfarande. Stora leenden. Stolta. Jag vinkar inte. Tror inte att det är mig de vinkar till, tänker att de minns nog inte mig.

Efteråt kommer de fram till mig, säger hej!! Är du här! Ler och strålar. Känner mig dum. Det var mig de vinkade till. Från scenen. Inför alla. Det är något rörande i det. Vi i skolan är så viktiga.

Kommer du imorgon?

Barnet fotade.

Tunga ögon. Ledsna. Liten människa i ny, stor miljö. Nya människor. Nallen ligger i väskan. Och längtas efter.

Jag vikarierar på hösten, när allt börjar precis. Förskoleklass. Nya ungar. Spännande.

Den lilla människan med de ledsna ögonen och de tunga vibrationerna söker trygghet i mig. Vill hålla min hand. Vara nära. Frågar, när ska jag gå hem? Är det långt kvar? Du ska gå hem fem tänker jag. Och det är långt kvar. Klockan är ett.

Efter mellanmålet och lite mer efter det...du hinner få en frukt med, svarar jag. När går du hem? Undrar barnet. Halv fem, lite före dig. Tystnad. Ska vi gå ut till de andra nu? Undrar jag.

Ute. Flera är de som söker, letar efter mig med blicken. Hittar, springer fram. Tar min hand. Tittar i backen.

Det gör fysiskt ont i mig. Jag kan inte förhålla mig. Jag tar in det. Lika öppen och utan perspektiv som de.

Eftermiddagen går. Min tur att ta en paus. Det behöver jag. Men en liten hand vill inte släppa. Jag övertygar, tillfälligt.

Inne sitter jag och äter lite, andas lite. I deras lokal för alla är ute. Efter en stund hör jag steg. Barnet kommer in och sätter sig jämte mig i soffan, utan ett ord. Tittar på mig. Du kan sitta här om du vill säger jag. Barnet sitter tyst. Säger sedan. Jag letade efter dig. Kom här säger jag och ungen kryper upp nära mig. Gråter tyst några stora tårar. Sedan pratar vi lite om husdjur, syskon och om vem som ska hämta.

Jag vill styra om barnets fokus. Lämnar min telefon i händerna på barnet, säger, fota lite om du vill? Barnet knallar iväg. Snart nära mig igen. Och sen kommer det in två till som vill vara nära.

Jag känner att jag behöver kunna förhålla mig, inte ta in det så. För mig är det inte bara inskolning-lägg-nallen-i-väskan. Jag ser andra saker i det. Tar oron på allvar. Därför tar det så i mig. Och jag vet att det kommer bli annorlunda, vana och rutiner kommer att ge trygghet, jag vet det. Men. För barnet är det stort just nu, just där. Stort med ny plats. Stor plats. Allt är nytt. Och dagarna långa.
Kommer du imorgon undrar barnet. Ja det gör jag svarar jag. Barnet kramar min hand.

En sak i taget. En dag i taget. Vi börjar där.

Hur gör vi nu då?

Tänka i flera steg. Mäta. Hur får man det rakt? Samarbete.

Hur passar det ihop? Liten eller stor bit här? Area. Begrepp. Förståelse för hur det hänger ihop.

Vilken känsla förmedlar den tapeten? Vad får den dig att tänka på?

Mönster. Vad är mönster? Hur kan mönster se ut? Hur kan du göra ett eget mönster?

Kanske kan man hjälpas åt? Blandade åldrar. Tillsammans. Hur gör vi när det krånglar? Hur hjälps man åt? Orka fortsätta när det tar emot. Våga anta utmaningen.

Prova med händerna. Sammanhanget. På en plats på skolan? På fritids? Forma göra skapa ta ansvar för vår gemensamma plats.