Vad vi väljer att se

Vi är tre som ska till lärarrummet. Möter ett barn i dörren på väg mot skolgården och vidare. Hon är själv. Alla de andra i hennes klass spelar fotboll. Alla andra.

Så bra att du har ordentligt med kläder på dig! Utbrister en av oss tre.

Gå och lek nu säger en annan.

Man orkar inte. Och ibland kan jag förstå det.
 

Så söker hon min blick. För hon vet att jag har sett. Det svider i mig. Blicken är intensiv.

Blicken letar efter mig i klassrummet, på bussen, på utflykten, i matsalen, på skolgården, i korridorerna. Söker tafatt min hand.

Sabba inte

Hela dagen. Visa att jag bryr mig. Jag tar dig på allvar. Jag vill dig väl. Du kan. Jag tror på dig.

Och sen på bussen hem.

Busschuffören. Vad GÖR han, tänker jag. VAD GÖR DU? Skriker det i mig.

Barnen kan inte nya språket så bra än. Själva på bussen. Syskon. Ansvar för den yngre. Hur funkar det med allt här på bussen? Hur gör man? Stora ögon. Som vill göra rätt.

Och busschauffören. MEN hjälp dem då! Han gör tvärtom. Hans ord och ton förvånar mig. Det starka ogillandet. Fast det är ingen nyhet för mig. Men ändå. Starkt ogillade. Och sen tänker jag. Sabba inte!

Jag är på väg fram i bussen men någon annan hinner före. Det är någon mer som har sett. Som hjälper dem tillrätta.

Det är viktigt att se.

Sanna kan vi kolla på Boyz n the hood?

Du Sanna du sa ju att om man hade en idé kunde man säga till dig typ...

Jag nickar , lätt okoncentread för min handledare pratar med mig samtidigt.

....jaa och jag tänkte att vi kunde kolla på Boyz n the hood, tittar i golvet, trampar runt, pillar på kepsen.

Ehm...vad är det för film? Undrar jag lite tveksamt.

Typ att det är fel att vara med i gäng och så, att det aldrig är bra att var kriminell, att det alltid straffar sig...

Jag har inte sett den och vill se den innan jag bestämmer mig, har du den?

Nickar. Håller fram ett usb.

Jag tar usb:et och lovar att titta på den.

När jag kommer hem efter praktikdagen är jag trött. Väldigt trött. Och tittar inte på filmen. Skjuter upp det.

Så fort han ser mig på morgonen, har du kollat på filmen?

Inte än. Idag.

Sedan påminner han.

Boyz n the hood.

Jag tittar på filmen och tänker att jag väldigt väldigt gärna vill gå eleven tillmötes. Men alltså. Det går bara inte. Jag kan inte stå för det.

Och så tänker jag. Om hans lärare skulle veta att han tittar på sånt här. Oavsett om vi pratar om det i skolan eller inte.

Samma sak morgonen efter, söker upp mig direkt.

Har du tittat på filmen?

Jag ler, tittar i ögonen, säger jag kan inte visa den i skolan. Letar efter förståelse i hans blick.

Mäh! Och sedan ett litet leende.

Jag ville så gärna använda hans idé. Och visst stämde det han sa...men filmen innehöll mycket annat med...

Tanken var god.

Så går jag hem till mitt hem, tillrättalagt fint tryggt

Mamman med barnen, tätt mellan dem, många små. Trött mamma. Hon säger det, trött, tråkigt, hemma hemma. Hennes känslor kommer så nära mig, jag kan andas in dem. Jag passerar över gårdarna mellan huskomplexen. Den lilla filten. En stor påse med chips. Toviga hår. Orden som får mig häpna, du kan knappt prata men du kan orden. Rivaliteten. Vi mot er. Puttar, måttar en spark. Fina lilla barn.

Jag stannar och pratar. Känner mig liten. Maktlös. Så liten.

Och sen fortsätter jag, går vidare. Lättheten i det. Bara med mina steg så lämnar jag det fysiskt. Jag kan, har möjligheten. Det är svårt och tankarna är tunga.

Fulla, påtända vuxna i parken. Kraftfulla hundar. Kedjor om halsen. En stor man rycker i kedjan så den kraftiga hunden tjuter. Blicken mannen har. Skrämmande. Högljudda. De slåss. Fast inte på riktigt. Folk väljer, går omvägar. Kvinna med cigg i handen. Hundarna skäller. Tomma flaskor. Och så barnen, barnen jag känner. Vet din mamma att du är här tänker jag. Barnen som brukar cykla runt. Barnen som brukar bråka på gårdarna. Barnen som somnar i mina armar när jag stänger på fritids. Barnen.

Och så går jag hem. Jag går hem.

Jag har sett dem i några dagar nu

Sida vid sida går de. Han vuxen och han liten. Ett barn.

Inte på väg hem från fritids. 

Inte med en skolväska. 

Inte hoppa in i bilen eller kom så går vi hem. 

Inte på väg hem från skolan.

Lager på lager. Kläderna är egentligen inte tillräckligt varma. Så han har många tröjor.

Jag ser dem först på håll, tänker, varför korsar han vägen där? Mitt i all trafik? Lyfter i något i vägrenen. Varför? Sen ser jag. De letar burkar.

Inte ett barn, tänker jag. Inte ett barn.

Och här går jag med min glada hund och mina varma kläder.

Jag kommer ikapp dem efter någon minut. Passerar dem i höjd med fina designmöbelbutiken. De söker inkomst i buskagen. Utanför. Kontrasterna. Fysiskreaktion på det.

Jag söker barnets blick när jag går upp jämte honom, kanske vill han klappa min glada hund? Jag ler försiktigt, vill visa, jag är vänlig.

Litet ansikte. Stora ögon. Ärr.

Han möter inte min blick. Inte hans vuxna heller. Deras blickar passerar mig. Efter burkar.

Säg inte till mig att någon väljer det. Säg inte det till mig.