Ibland tänker jag, går det?

Motståndet. Nästan ingen vill prata om det på högskolan. Motståndet som jag möter. Traditioner. Rutiner. Okunskap?

För mig är saker ibland så enkla. Lite mer kärlek. Lite mer ”jag ser dig”.  Istället- nej, nu ringer jag hem, arga ord och ögon, oseende ögon, mer läxa.

Jag tänker bort med MÅSTE SKA TYST STILL. Någon annan förstår inte vad jag menar.

Jag säger VILJA MOD DRIVKRAFT MOTIVATION. Och den där arbetsron, kommer inte den med motivationen? Jag hör om allt det som inte funkar. Bristerna. Som är osynliga för mig. Jag lovar.

Hur går man sin egen väg? Blir man accepterad då? Är det ens relevant?

När man presenterar en lång lista av förbud inte keps inte svära inte lyssna på musik inte vara på internet måste uppföra sig i matsalen. Elevinflytande? Samtalen. Samtalen som behövs så innerligt. Vad betyder uppföra sig i matsalen? Finns det olika tankar om det?

Någon sa. Du skriver ettor med ett streck där nere och då kan eleverna tro att det är tvåor. Då vill jag säga OCH?! Jag fick hela din grupp engagerad. 28 åttaåringar som skriver. Du sa precis att den å den å den å den å den å den hade problem, var problem. Nu skriver dem. Säg mig, hur viktiga är de där ettorna som jag skriver så konstigt då? Kanske kan eleverna minnas att Sannas ettor ser ut så? Att det finns olika sätt att skriva på?

Om vi letar efter fel, nog hittar vi det. Men vi är där och ser konstiga ettor och störiga lekfröknar med dumma hundlekar, vad blir det då?

Jag är student, under utbildning. Men jag kan. Vill och kan. Tror att jag är någon. Mest vill jag lära mig mer. Prova.

Motståndet är tyst. Det samtalar inte om pedagogiska tankar. Det gör som de alltid gjort.

Säg mig hur hanterar man motståndet? Vad är motståndet mot?