Tur för skolan att den är obligatorisk

Jag arbetar med mitt examensarbete och smälter intrycken från praktiken.

I examensarbetet ska jag få prova en av mina idéer tillsammans med engagerade och kunniga  människor utanför högskolans väggar och det är spännande. Arbetet är även en del av KLIV 2.0. 

Just läser jag Tur för skolan att den är obligatorisk skriven av Anders Härdevik.

She is not sick, she is a dancer

Det här klippet tittar jag på då och då.

Sanna är en härlig tjej

Orden kommer tillbaka till mig. Lämnar mig inte ifred. Jag mumlar dem tyst för mig själv. 

Det är sista dagen på praktiken och handledaren ska skriva ett omdöme. Bedöma mig. MIG. Jag. Jag vet väl ungefär hur det kommer att vara. Men jag blir ändå sådär. Frustrerad. 

Sanna är en härlig tjej.

Jag vill skrika rakt ut.

Sanna är en härlig tjej.

Det är jag som person som blir bedömd. Jag som hämtat kaffe.  Jag som varit rastvakt istället för. Jag som burit lådor. Jag som vikarierat utan betalt. Jag som fått hårda ord i ansiktet inför alla, barnen, vuxna. Jag som kopierat och hämtat utskrifter. Och det handlar inte om pedagogisk kompetens. Inte om prestationer. Inte om kunskaper. Det där godtycket.

Sanna är en härlig tjej.

I januari är jag färdig med min utbildning. Tre och ett halvt år.

Sanna är en härlig tjej.

Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Hur han ler när han möter små barn.

De ser problem. Hur han stökar och bråkar. Fel och brister. Förutsätter misslyckanden.

Jag ser kreativiteten. Glittret i ögonen och hur han kramar sin bror.

Dagens

Nu tänker jag anmäla dig till likabehandlingsteamet!!

Sex veckor är ingenting

Vill mer, vill större. Sex veckor är ingenting. Sex veckor är frustration. Sex veckor är jag äger dig när du är här. Sex veckor är kramar och förtroenden. Sex veckor är leenden. Sex veckor är att vända bort blicken. Sex veckor är trötthet. Sex veckor är övning i att sänka ambitionerna för att orka. Sex veckor är utsatthet. Sex veckor är ingenting.

Om att bli bedömd och arga ögon

Det blev så svårt att jag blev tyst.

Får inte.
Ska inte.
Tro inte.

Bara inte jag

På praktiken läser vikarien högt ur klassens högläsningsbok, stakar sig, läser utan att förstå innehållet. Plötsligt minns jag hur det kändes där i klassrummet med parketten när jag skulle läsa högt.  Hur frökens blick vandrade, vem skulle hon välja nu?

Skräcken. Bara inte jag. Inför hela klassen och frökens blick. Bara inte jag.

Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Hänger vid dörrposten efter lektionens slut

Säger, Sanna och tittar på mig. Jag förstår att jag ska komma närmare. Hon ler.

Sanna, du borde vara glad över din lektion för alla gillade den.

Hon ler stort. Och jag besvarar hennes leende. Säger att jag är glad att ni tycker att det är roligt.

Jag är snurrig av två och en halv timmas projektuppstart. Snurrig och upprymd. Tar med mig hennes ord och det faktum att hon tagit mitt perspektiv, tänkt på att jag är ny för dem och att jag försökte möta dem.

Det blir ett vi, ett tillsammans.

Läxor gör man hemma!

Så är det bara! Ryter hon.

Ungarna gör läxor liggandes på utomhuspingisbordet. På rasten. I kapprummet. I en klunga i solen efter skoldagens slut. Parallellt med annat skolarbete. Fyller i lite hela dagen.

Men det får man bara inte.

Ögonen 2

Jag tittar på de vuxnas ansikten, deras ögon, när de är med barnen. 

När vi passerar dem på skolgården.

Ögonkontakten när stolen välts.

När skorna ligger slängda i kapprummet.

Första ögonkontakten på morgonen.

Blicken över klassrummet, jag har koll på dig, passa dig.

Det oseende.

Det arga i ögonen när en unge släpas genom klassrummet.

Ögonen när dagen är slut och frågorna kommer. Har jag varit duktig idag? Kommer du ringa hem?

Så arga ögon.

Tänk att bära den blicken varje dag. Tänk.

Och skulle ni tro mig om jag sa att jag tror att jag ser misstro? Gnistrande raseri. Missnöje. Något som påminner om förakt. 

Man måste vara rädd om barnen.

Bubblan

Sätt dig här säger ungarna, pekar på en stol, ta den. Och det gör jag. Läraren drar igång dagens sista lektion och det flammar upp precis som vanligt. Sitt ner. Tyst. Sätt dig. Gå och sätt. SCCHHH. Sluta flamsa. Sitt ner. Gå till din plats. Skriker. Ögonen är så arga.

Men vi märker inte det för vi är så koncentrerade på det vi gör, vi arbetar med uppgiften. Jag kan se flera möjligheter att förbättra uppgiften rent pedagogiskt och det är väl därför det samlas fler och fler barn runt oss. Vi provar. Diskuterar. Funderar. Provar igen. Hjälps åt. Tillsammans. Och hela tiden. Gå och sätt dig. Varför står ni här? Hög röst. Irriterat. Gång på gång. Men det kommer inte in för vi har flow.

Jag svävar hem.

Lapparna

Jag skrev små meddelanden till de som ansträngt sig, som gjort en insats. Som kan men som inte kan fokusera, inte vill fokusera, som inte orkar bry sig. Jag ville visa att jag ser dig när du gör någonting positivt.

De små lapparna visades upp. För de som brukar skälla mest. Att, titta jag har gjort någonting bra, det står här. Osäkert, försiktigt och stolt. 

Shit tänkte jag. Nu kommer mina kollegor tycka att jag är obekväm. Igen. För de här barnen är ju problem.

Jaaa de var ju hemskt populära de där lapparna och de undrade om de kunde få på min lektion med men då sa jag att det räcker. Annars kommer det gå inflation i lapparna.

Skulle det vara något dåligt då tänker jag...