Helheten och flexibiliteten

Kan man läsa om här.

Jag tycker om hur man möter behoven.

Mittemellan

Hon fotade...

Hon förklarar för mig vad hon ritar, hur hon tänker. Berättar för sina kompisar vem jag är eftersom att jag är ny för dem. Så blir vi avbrutna av en vuxen mitt i samtalet. Ungen fortsätter prata med mig, bestämt, hon var faktiskt mitt i ett samtal. Sedan ger hon upp. Väntar och tröttnar. Det tar för lång tid. Säger:

Sanna var det va?

Ja. Okoncentrerat, tittar knappt på henne när jag svarar.

Så blir hon tyst i några sekunder.

Kolla!! Uppfordrande.

Håller upp det lilla locket till sin pennask, visar insidan. 

Hon etablerade kontakten, visade att hon brydde sig om att jag var där. Krävde att jag skulle se henne tillbaka.

Och det höll jag på att missa.

Ett rätt sätt

Rätt fel. Bra dåligt. 

Ett rätt sätt innebär att de andra är fel? Innebär det att alla måste göra på samma sätt då? Vad får det för konsekvenser? För eleverna? För undervisningen? Vad händer med helheten kring eleverna? Vad tar de med sig hem? Vad lär de sig? Vad händer i klassrummet när vi inte ser?

Det här med VFU

Högskolan bestämmer. Handledaren bestämmer. Jag vill, önskar, undrar om.

Mitt namn hundra gånger

Det vore bra om de kunde fråga varandra tänker jag när jag hört mitt namn hundra gånger på en och en halv timma. Det där med ask three before me. Och så blir min roll mindre bestämmaren. Och det vi gör blir mer deras.

De vill ju bli bekräftade också, att jag ska se dem. Inte bara ha hjälp. Kanske mest bekräftade?

Vad vi väljer att se

Vi är tre som ska till lärarrummet. Möter ett barn i dörren på väg mot skolgården och vidare. Hon är själv. Alla de andra i hennes klass spelar fotboll. Alla andra.

Så bra att du har ordentligt med kläder på dig! Utbrister en av oss tre.

Gå och lek nu säger en annan.

Man orkar inte. Och ibland kan jag förstå det.
 

Så söker hon min blick. För hon vet att jag har sett. Det svider i mig. Blicken är intensiv.

Blicken letar efter mig i klassrummet, på bussen, på utflykten, i matsalen, på skolgården, i korridorerna. Söker tafatt min hand.

När vuxna pratar...

Och de tror att barn inte hör.

Så gör de det ändå.

Och så lär de sig. Vem som är ett problem. För det är det synsättet som är. Och så berättar de om det för sina kompisar. Och då blir det någon som inte får vara med och viska eller prata i en klunga en bit bort. Och då kommer fröken. Och säger att så får man inte göra.

Fast att det var hon som började.

Diamanterna

Jag har en diamant i fickan. Allvarligt. Tittar mig i ögonen.

Åh har du!? Utbrister jag.

Ja! Vill du se?

Ja gärna, får jag det?

Han plockar upp en diamant. Jag ber att få hålla den. Andra barn blir nyfikna. Vad är det där? Han säger, jag har fler. Plockar upp fler ur fickan. De samlas runt diamanterna. Vill hålla.

Tänk om man skulle vara med och ge byggstenar till lek, som bygger på diamanterna? Några prylar som är spännande? Kanske kan vi skapa något? Läsa om diamanter, fakta, sagor? Film? Kan sagan inspirera till lek?

Hur det flyter ihop.

Det måste lärasförståsgörastänkas

men...

kanske inte på samma sätt som det alltid gjorts?

Utvärdera hur:et.
Fundera kring varför.

För jag vill nå alla. Inte släppa igenom någon.

Skolan som utslagningsmekanism. Det funderar jag på. Ganska mycket efter att ha läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset för några år sedan.

Plastögon och limpistol

Ett bra pyssel kännetecknas av att fröken väljer ut vad som är bra. Gör det mesta så resultatet blir snyggt. Något att visa upp. Det innehåller gärna detaljarbete så fröken får trassla med limpistolen och de små plastögonen samtidigt som några ungar pillar med limkladdiga fingrar i fjäderlådan. Det är viktigt att alla kycklingar ser likadana ut så att det blir rättvist, att alla fått lika mycket av allt material. Och just det, gärna alla barn samtidigt.

Jag gillar inte pyssel.

Får jag göra så här då?

Nej. Försiktigt. Tänk på kompisarna. Nej. Inte så.

Nä tänker jag. Jag kan ju inte bara säga nej.

Han kan inte sluta trumma.

Med huvudet. Benen. Armarna. Hela kroppen. Fingrarna. Foten.

Kompisarna säger SLUUUTA i kör.

Jag försöker dämpa lite.

Han vänder huvudet mot mig, tittar på mig, helt öppen, frågar,

Får jag göra så här då?

Trummar svagt med foten, nästan inte märkbart.

Det vill jag vara rädd om. Det där tillmötesgåendet, viljan att göra bra.

Mittemellan

Det var du som lärde mig säga mitt namn på engelska säger han när vi sitter och äter mellanmål.

Jag nickar. Tänker, att han minns. Det var en trött, grå eftermiddag på fritids för tre år sedan och han var sex år. Jag var trött och han pratglad. Vi satt i soffan med en bok i mitt knä men han pratade mest om allt möjligt. Och frågade. Då kom vi in på det där med hans namn.

När mamma hämtar flera år senare och många timmar efter mellanmålet presenterar han mig som hon som lärde mig säga mitt namn på engelska. Mamma ler. Vi har ju träffats flera gånger tidigare. Han säger sitt namn på engelska och mamma nickar bekräftande och skrattar lite, säger vissa saker minns man hela livet.

Det där som händer i mittemellan. Jag gjorde avtryck när vi satt där. Han gjorde avtryck. Det var bara en trött eftermiddag på fritids.

 

Pennaipadbokdatorpapper

Blanda?

Ja!

Med vilka ögon ser de på dig?

Jag får följa en klass en dag. Går efter deras schema. Med dem. Lyssnar. Iakttar. Sitter i bänkraderna. Ser dem i olika situationer.

På en lektion lutar sig en elev mot mig viskar:

Kolla nu, först tjejerna, sen svenskarna, sen vi.

Hur menar du? 

Vi får de kassa böckerna, de som är slitna, paj.

Jag tittar.

Böckerna delas ut.
Och ja, denna gången stämmer det.

Läraren tipsar mig efter lektionen,

när jag delar ut böcker så är det ingen idé att ge till dem för de bara förstör böckerna ändå, är inte rädda om dem.

Fångat

Körling beskriver det så fint, det där som händer men som är så lätt att missa.