Vem är lappen för?

Hela läroplanen?

Jag vill prata om värdegrunden. Om uppdraget. Kursplanerna. Om perspektiven. Helheten.

Hela läroplanen.

Jag har frågor, tankar. Jag undrar.

Så jag frågar och frågar.

Och blir hänvisad. Pratar ni inte om det då och då?

Nää…

Ja... det är klart det är ju en viktig diskussion men den passar inte nu (heller).

Jag känner inte till det så mycket (VARFÖR inte?).

Vad är han bra på?

Sanna kan du vara med denna ungen nu på förmiddagen för det har varit så stökigt där?

Ehm ja jo.. (tänker du menar vakta)

Bra gå direkt när de börjar då.

Så jag är med, hela förmiddagen. Tillrättalägger. Lyssnar. Styr av styr in. Stöttar. Uppmuntrar. Jag tänker, vad var det jag skulle vakta? Tänker denna ungen är så otroligt kreativ, blir fylld av beundran. Någon klasskompis surar för jag öppnar upp för den kreativa ungen. Inte van vid det. Glänser. Kan. Verkar bli glad av sin egen insats.

Hur har det gått?

Verkligen bra. Fokuserad. Ansträngde sig. Valde bort provokationer. Kunde mer än flera andra...

Oj jaså ja vad bra då.

Och jag tänker på det. Massor. För jag hör om problemen. Alla orden som är så tunga. Utredning. Diagnos. Konflikter. Utbrott.

Det maler i mig, allt det negativa. Det är ju ett barn...

Så jag frågar, vad är han bra på?

Ehm jaaa det vet jag inte riktigt...

Jag är tyst. Jag vet redan flera saker.

Så frågar igen, envist, en annan lärare.

Vad är han bra på?

Tystnad. Tittar på mig, förvånat. 

Obekvämt tyst nu.

Det är ju svårt...svarar läraren osäkert.

Tänk att inte vara bra på något i andras ögon.

Sval?

Svenska för alla heter kursen som börjar idag. Vi ska läsa samtala skriva fundera kursplanen i svenska. Det är roligt. Det känns på riktigt. Skolnära. Jag vill prata mer läroplan. Orden. Begreppen. Kopplingen till verkligheten.

Välja

För många val är svårt?

Ja.

Dom måste få vinna lite

Sa en handledare när vi pratade om konflikthantering mitt i stormen.

Dom måste få vinna lite, det spelar ingen roll hur rätt du har eller hur fel dom har gjort, dom måste få vinna lite.

Det funderar jag på. Orden, värderingarna bakom. Komplexiteten.

Och så förtroendet.

Så går jag hem till mitt hem, tillrättalagt fint tryggt

Mamman med barnen, tätt mellan dem, många små. Trött mamma. Hon säger det, trött, tråkigt, hemma hemma. Hennes känslor kommer så nära mig, jag kan andas in dem. Jag passerar över gårdarna mellan huskomplexen. Den lilla filten. En stor påse med chips. Toviga hår. Orden som får mig häpna, du kan knappt prata men du kan orden. Rivaliteten. Vi mot er. Puttar, måttar en spark. Fina lilla barn.

Jag stannar och pratar. Känner mig liten. Maktlös. Så liten.

Och sen fortsätter jag, går vidare. Lättheten i det. Bara med mina steg så lämnar jag det fysiskt. Jag kan, har möjligheten. Det är svårt och tankarna är tunga.

Fulla, påtända vuxna i parken. Kraftfulla hundar. Kedjor om halsen. En stor man rycker i kedjan så den kraftiga hunden tjuter. Blicken mannen har. Skrämmande. Högljudda. De slåss. Fast inte på riktigt. Folk väljer, går omvägar. Kvinna med cigg i handen. Hundarna skäller. Tomma flaskor. Och så barnen, barnen jag känner. Vet din mamma att du är här tänker jag. Barnen som brukar cykla runt. Barnen som brukar bråka på gårdarna. Barnen som somnar i mina armar när jag stänger på fritids. Barnen.

Och så går jag hem. Jag går hem.

Alla barn får inte glasögon

Det tycker jag är svårt.

De fina orden och den obligatoriska närvaron

Gällande arbetsplaner. Reflekterar kring rektorsområdets planer för demokrati. Styrdokument. Tar del av. Genomför. Kommunikation. Läraruppdraget. Vårdnadshavare. Samverka. Utvecklingsnivå. Främja. Kännetecknas. Utvärdera. Omsätta. Reflektera. Formulera. Nationella mål. Ämnesteoretiska. Ämnesdidaktiska. Tillämpa. Självständigt. Utvecklingsarbete. Observera. Bedöma och värdera. Lyhörd. Perspektiv. Tydlig ledare.

Och obligatorisk närvaro. Inte självklar närvaro.

Jag gillar orden, de högt ställda målen. Jag gillar tanken. Jag gillar inte obligatorisk närvaro. Jag undrar varför finns det? Vad säger orden om utbildningen, om oss? Vad lär vi oss av strukturen?

Vill. Ser värdet av. Tar ansvar för. Gör egna bedömningar. Gör sitt bästa. Förhåller sig till. Vill.

Glappet.

Glappet.

Glappet.

Jag går och pratar med din kompis nu och när jag kommer tillbaka då ska du ha börjat städa

Och så ser det ut så här när jag kommer tillbaka efter fem minuter.

Jag börjar skratta högt samtidgt som jag blir lite matt. Det är 30 andra ungar jag ska finnas till för, ha koll på, föräldrar att möta.

Näää säger jag gnälligt.
Förvånade ögon på mig.
Meen...säger jag. Du skulle ju städa.
Mhm svarar ungen.
Vad gör du nu då? undrar jag trött.
Blandar färg. Kort och tydligt svar.
Vill du göra det en stund nu då frågar jag och tittar för förödelsen på bordet, stolen och kläderna. Ångrar att jag lät dem måla på en annan plats en där de brukar få måla. Och hör hur det skriker någonstans runt mig, jag borde kolla upp det tänker jag.
Nää jag är klar nu säger ungen och fortsätter kladda.
Då städar vi nu då?
Jaa.
Jag går och hämtar papper och trasor så sitter du still tills jag kommer tillbaka ger jag order om. Det är liksom klibbig svårattfåbortfärg på allt.
Här, börjar du torka säger jag, och vänder mig mot det intensiva fnissandet som hörs, ska kolla vad som händer.

När jag är tillbaka två minuter senare är det svårattfåbortfärg utsmetat över hela bordet.

Nääääää tänker jag.
Kom, ställ dig upp ska jag hjälpa dig säger jag trött.
I en rörelse välter ungen ut färgburken med mörklila sörja i, tappar ner färgindränkta papperstussar på golvet, trampar i färgen, gör så små färgfotspår på golvet och kladdar ner hela sin högersida..
Ånej! utbrister ungen, jag har fått färg på strumporna.

Så vi trasslar av det färgkladdiga förklädet, korvar ur ungen ur kläderna. Och innan jag hinner blinka är ungen på språng.
Ta på dig något annat! ropar jag efter virvelvinden.

Och sen börjar jag torka svårattfåbortfärg från golv, skåp, väggar, stolar och bord. Och förbannar mig själv lite i hemlighet.

20 minuter och en lapp till städerskorna senare hittar jag ungen iklädd t-shirt, kalsonger och strumpor med ett par byxor i handen  och en tröja hängandes på huvudet pratandes med kompisar. Glad, oberörd och full av energi. Tur är väl det. För det är ju egentligen jag som ställt till det för mig. Och inte ungen.

Man får inte göra det här fast det gör vi ändå

De sitter och spelar Nintendo DS. Tystnar när jag kommer. Mumlar till svar. Går undan.

Jag undrar, hur ska jag göra för att de ska vilja prata med mig? Varför vill de inte?

Knuffar mig ner i soffan jämte högen med ungar. Hänger över axeln. Börja fråga. Förvånad blick. Ärligt förvånad blick. Börjar berätta samtidigt som han spelar. Flera hänger på, fyller i , utvecklar, pekar. Jag tittar på den lilla skärmen. Är med en stund. Intresserar mig.

Nästa dag jag kommer hör jag några nya "Hej Sanna!"...

Är inte det fantastiskt? Hur ungarna vill vara en del av. Hur de vill göra "rätt, det vuxna tycker är "rätt". Viljan.

Rankning

GP 17/2-12

Det diskuteras hur statusen på läraryrket ska höjas. Skolverket driver För det vidare . Det diskuteras hur fler toppstudenter ska söka sig till läraryrket.

När jag jobbade på en storbank firande man när man fick höga rankningar som attraktiv arbetsgivare bland studenter, med andra ord potentiella värvningar. Man firande för media publicerade rankingen, skrev positivt, man firade för det var viktigt att vara en attraktiv arbetsgivare. Publiciteten var viktig.

Konstrasterna i det.

Djupet i problematiken.

Skillnaderna.

Blå rosen, jag ville inte

Jag bläddrar, tittar på teckningar som jag gjort innan jag började skolan. Krumelurer, figurer, bokstäver, namn och ord. Ordnyfikenhet. Ordprovande.

Jag lärde mig inte läsa i ettan. Så man sa att man skulle försöka i tvåan. Man sa att jag skulle mogna.

Otydliga minnesbilder. Läseboken Blå rosen. Parkettgolvet i klassrummet. Raderna av bänkar. Fröken på podiet vid sin kateder. Den gröna tavlan. Orgeln.

Mamma lärde mig läsa under några veckor på sommarlovet. Med mutor. Glass efter varje gång vi tränat. Och roligare böcker.

Mamma lärde mig läsa.

Många ungar samtidigt och jag är en

Några vill gå undan, dit man egentligen inte brukar få. Men jag tänker att det är lite lite plats här… Tittar på de två ungarna framför mig. Säger, nu får ni ett förtroende av mig, vet ni vad det är? En nickar, en skakar på huvudet. Jag säger, det betyder att jag litar på er, tror på att ni kommer sköta leken på ett bra sätt. Tittar på ungarna. Stora ögon, lyssnar. Om, det är något som ni undrar eller om något händer, då kommer ni till mig. Förstår ni hur jag menar? Nickar. De förstår allvaret. 

Återkopplingen kommer när någon rycker mig lite försiktigt i tröjan och säger, vi är här igen nu och vi har plockat undan. Jag ler och säger att det tycker jag var bra gjort, frågar ni förstod? En nick till svar.
 

Träna på ansvar. Få veta innan hur ramarna ser, förväntningarna. Det är mycket lättare att leva upp till dem då.
 

Och jag tycker att det är insiktsfullt att säga till om man vill gå undan en stund. Det vill jag uppmuntra.

A l l a hjärtans dag?

Text lånad från gammal annons för utställningen Destination X  på Världskulturmuseet

Första klass, fönsterplats, kall Alsace.

Lastbilsflak, åsnebak. Kalla fötter, hutter.

Hunger i natten och smutigt vatten.

Skinnportfölj, bekväm fåtölj, Dagems Industri, kex och brie. Fri.

Sol, stol och swimmingpool. Arrivederci, see you soon. 

Helpension. Pass och pengar.

Förköpt vingar över ängar. Till egna sängar.

Stängda gränser, kontroller, ombytta roller. 

Hemlig främling, vilsen vagabond. Gömd.

Glömd. Dömd.

Sval terminal, människor med val. Pussas, slussas. Vidare. Utan vidare.

Landlös, lottlös. Iväg. Påväg. Till dem.

Välkommen hem.

Tänker på denna text ibland. Tänker på den idag. På Alla hjärtans dag. Alla hjärtans dag. Tänker att den kan användas i skolan. Sokratiska samtal. De fyra perspektiven. Man skulle kunna prata om mycket utifrån denna texten? Och tänk sedan att besöka utställningen? Staden som klassrum.

Utställningen Destination X på Världskulturmuseet.