Hjälpas åt

Spontant samarbete. Eget initiativ. Driv. Lösningsletande. Samtal kring matematiken. Provar själva.

Vem ser dig på Youtube?

Jag ser ett Youtube-klipp jag önskar att jag sluppit se. Ett barn som inte förstår internet. Ett barn som sätter mycket på spel. Själv på sitt rum med webcam och hela internet. Svordomar på engelska. Lååånga ramsor. Riktat hot, utförligt. En kniv.
 

Runt 180 000 visningar på den versionen av klippet… Flera hundra kommentarer. Någon vädjar i kommentarsfältet, sluta sprida detta klipp. Någon annan svarar ironiskt att, ja så fungerar ju internet, ber man folk att sluta sprida så gör de det…
 

Och det är ju sant, internet fungerar inte så.
 

Parodier, många versioner av klippet, spin offs.
 

Klimatet, jargongen, inspirationen från film och tv-spel, andra klipp.
 

Jag tänker på lek, hur barn i leken kan utforska gränser. Det sociala samspelet finns inte där på barnets rum, inga en eller två kompis som markerar så får du inte göra. Bakom skärmen finn många många människor och utsattheten är ett faktum. Det är inte tre kompisar på fritids som säger dumma saker. Det är 300 personer i alla åldrar som utan pardon talar om för dig och alla andra vad de tycker om dig, hela din person, dina föräldrar, din familj, din hemort, ditt land. Hårda hårda ord.
 

Måste måste undervisa om internet och verktygen för kommunikation. Måste måste prata om vad barnet ser, möter, vara där själva. Internet är inte snällt. Anonyma människor bakom en skärm är inte alltid snälla. Speciellt inte om du går över gränsen. Speciellt inte då.

Det är personligt

Man ger av sig själv. Det kräver det.

Empatin. Man berörs, olika mycket, man berörs. Oro. Glädje. Frustration. Tillfredställese. Känslor för andras barn, skolans, sina elever.

Jag tar med mig det hem. Det tror jag alla göra. Och det blir något större.

Plåster och blött papper

Jag hukar, frågar vad som hände, vart gör det mest ont? Lyssnar. Säger att jag förstår. Kom så går in och sätter på ett plåster, fattar den lilla handen. Jag tvättar det lilla såret men mest tröstar jag den ledsna. Plåstrar om. Klappar om. Tar mig tid. Petar ut mikroskopiska flisor med en pincett, eller försöker i alla fall. Jag blöter papper att hålla på små små röda märken. Förmanar inte, ofta förstår man ju själv om det blev fel...

Ibland händer det att en kompis följer med och plåstrar om och då brukar jag berätta om den fina visade omtanken för den som hämtar sen.

Ibland händer det att någon kommer dagen efter och visar att det har läkt lite eller kanske vill ha mer hjälp med flisorna.

Hon kan inte ens det enklaste

Kan inte. Inte lärt sig något. Inte följt med. Efter de andra. Inget fastnar. Hemma kan man inte heller.

Det har snart gått en termin och eleven har inte nått målen i engelska. Jag är satt att ”hjälpa”. Så där sitter vi och tragglar samma ord, fraser som eleven tragglat på samma sätt hela terminen. Fast det inte uppenbarligen inte var ett bra sätt för den eleven, mer av samma.

Och eleven ska få extra läxor. Fast man ”inte kan hemma heller”. Eleven är tålmodig och det beundrar jag.

Känsla av att vara dum, okunnig. Det sätter sig på självkänslan och självförtroendet.

Jag frågar, modersmålsundervisning? Hur stöttar man svenska som andra språk? Hur är svenskan? Det brukar ju hänga ihop, modersmålet och det nya språket. Man vet inte riktigt. Jag frågar, vad kan eleven?

Kan vi börja där, i kunskaperna? Och sedan går vi tillsammans vidare. Pedagogerna tar det övergripande ansvaret för hur hjälpa. Fråga eleven, vad vill du lära dig? Meningsfullt.

Att få bli den man vill vara

Vad innebär det?

Skolans roll som möjliggörare. Det stora ansvaret i det. Hur vi i skolan på något sätt lägger grunden.

Vad har hänt här?

Vad är det för bilder? Är de från en tidning, nyhetssändning, bok eller film? Vad har hänt? Vem har skrivit ”HJÄLP!”? Vad är det för plats? Hur låter det här? Vilken årstid är det? Hur känns det att vara här? Hur känns det i kroppen? Vill du vara här? Hur kommer man hit? Hur kommer man härifrån, går det? Vart är platsen, i vilket land, stad, på jorden? Vilka är på platsen? Vem bestämmer här?

Alla texter inleds med ”HJÄLP!”, hur kan man göra det på olika sätt?

Bearbeta, skriva om, igen, mer, ändra. Läsa varandras texter, tipsa, hjälpas åt. Vilka ord är spännande, glada, rädda, pirriga? Vad är bra att tänka på? Processa texten. Skapa egna bilder till? Hur kan man använda bilderna till texten eller texten till bilderna? Finns det någon matematisk gåta?

Ska vi kanske dramatisera någon text? Hur gör vi det? Hur visar man känslor, händelser, tid?

Ska vi göra film? Hur gör vi det? Animera på iPaden?

Möjligheterna!

Inspiration från Körling

Finns det här och här!

Det väcker skollängtan.

Vink vink

Jag har precis gått från fritids och står och väntar på bussen. På håll ser jag hur ett barn kommer släntrande efter sin farfar. Jag ler. Står och tittar på dem. De är på väg mot mitt håll. När de är tillräckligt nära känner barnet igen mig från andra sidan gatan. Ler. Tittar på mig och ler. Går samtidigt. Jag börjar skratta. Vi håller ögonkontakt, båda leende, som om vi hade en hemlighet. Delar glädjen över att gå hem tidigt.

Jag ser hur lyktstolpen närmare sig. Väja! Tänker jag. Ungen tittar mig fortfarande i ögonen. Och där! Upptäcker lyktstolpen. Stannar upp och skrattar med hela kroppen.

Farfar vänder sig om, ropar kom nu! Ungen vänder sig mot mig och vinkar. Jag ler och vinkar tillbaka.

Tills vi inte längre kan se varandra vänder ungen sig om och vinkar.

Hosta

Bild lånad från liber.se

Den grådassiga bilden av svanen i min Ärtan Pärtan-bok är prickig av saliv. Jag har en sådan där hostattack, ni vet, när man inte kan sluta. Det bara killar och killar i halsen. Jag försöker hålla för munnen men vill inte visa att jag hostar. Det är helt tyst i klassrummet, bara min hosta hörs. Och jag vill verkligen inte hosta. Jag är uppfylld av känslan av att jag inte får hosta. Inte hosta i tystnaden.

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.

Jag kände mig dum i huvudet

Jag är mycket nervös. Det är obehagligt. Jag känner som att jag inte kan tänka när jag försöker göra den enkla manövern att sätta in mina skor i mitt fack. Det är trångt och marmorgolvet är blött av snöslask, snöslak jag inte vill trampa i.

Skorna måste stå i facket!! Uppfodrande. Två lärare i blus, knälånga kjolar och högklackat går runt bland oss barn och kontrollerar.

Jag är rädd fast jag ställt skorna på rätt plats. Tänker skynda dig nu om den fumliga klasskamraten jämte mig. Stannar där vi står och trängs. Armarna i kors, spänner blicken i den fumliga. Han hann inte fixa in skorna i facket. Åh nej, hinner jag tänka.

Då går vi ut och börjar om!!

Alla får ta på sig igen. Det är trångt och jag blir knuffad igen. Ut på skolgården, ställa upp och så in igen.  Denna gången hinner alla sätta in skorna i facken innan kontrollen och vi får gå upp till våra klassrum.

Vad gjorde det med oss och vår känsla av skolan? Var det bara jag som var rädd? Obehaget som jag kände där i den stora entrén gjorde att jag kände som att jag inte kunde tänka. Jag kände mig dum i huvudet.

Ärliga ögon och badglädje

Så! Nu vill jag att ni lyssnar på mig. Vad ska man tänka på nu när vi kommer in till badet?

Vilka regler är det som gäller? Jag nickar när olika svar kommer. Sedan sägs det som jag gärna vill trycka extra på, att man duschar innan man hoppar i. Är det klart? Jag söker ögonkontakt. De flesta nickar, någon petar på en död fågel med filp flop-tofflan, en annan blåser upp sina armpuffar, någon blickar mot bassängen. Jag nöjer mig och säger då går vi in.

Och vad händer? Samma unge som flera dagar i rad har sprungit in genom grinden och kastat handduken all världens väg för att sedan tjutande hoppa i bassängen, gör precis samma sak igen.

Jag går fram till bassängkanten, får ögonkontakt, visar med armen, kom. Frågar, glömde du något nu? Stora ärliga ögon tittar på mig när ungen klamrar sig fast vid bassängkanten. Vaddå? 

Vart är dina kompisar nu? Frågar jag. Något skiftar i ögonen. Nästa gång kommer du ihåg det säger jag och ungen är redan under vattnet igen.

Det är något befriande med det där. Obekymrat.

Anna sa,

man kallar inte någon man har en relation till för jävla kärring.

Angående förhållningssätt och förtroende i klassrummet. Och visst ligger det något i det? Sen kan man ju bli arg men det är ju en annan sak…

FÅR man det?!

Vilka verktyg finns om man inte kan ett ord? Frågar jag.

Slå upp? Säger en elev tveksamt. 

Alla andra sitter tysta. Jag skriver på tavlan, tyda.se? fråga en kompis? Google Translate? Vart leta? Tittar frågande ut över klassen.

FÅR man det?! 

Hur menar du får? Undrar jag.

Kör hela låttexten i Translate.

Jag är klar! Räcker fram texten till mig.

Jag börjar läsa högt. 

Eleven börjar skratta högt.

Jag lämnar tillbaka den Google Translate-översatta texten till eleven.

Sanna jag översatte hela texten själv för den blev ju inte bra… Eleven ler snett. Jag använde Tyda och Translate för några ord och så men jag har gjort det själv.

Hur låter det på svenska nu? Man förstår? Hur låter det?

En nick till svar. Nöjda ögon.