Min skola

Ett jobb. Det som jag tänkt på i fyra år. Tänkt snart är det min tur. Och nu står jag här. Nu är det min tur...

Bloggen får vila nu och det har varit glest det sista. Kanske återkommer den i annan form längre fram?

Tack ni som läst.

Hur jag inte räcker till

Vi har varit nära några dagar. Han vill ha min uppmärksamhet, att jag ska se honom, bekräfta honom. Han säger, vad gör du på torsdag klockan tre? Jag här här och jobbar, svarar jag, varför undrar du? Han drar på svaret, mumlar, säger sedan, du kanske vill se när jag är på Cirkusskolan? 

Och det är klart att jag vill. Så jag kommer på torsdagen kl 15. Trasslar av mig skorna och jackan och lägger ner den på det gröna golvet. Hälsar på ledarna och säger varför jag är där. Ungarna härjar och undrar, är du här? Någon syn på mig och ropar hej eller vinkar. Jag är fokuserad på honom. Han vet att jag är där för att han frågade. Han slänger då och då en blick mot mig, kollar om jag ser. Ser att han kan. Ser vad han kan. Ser honom. Det virvlar i mitt huvud av ljudnivån, ungar som frågar, visar upp, slår volter och jonglerar.

Kan du filma mig undrar han.

Jag filmar. 

Han kastar en blick på mig varje gång han har gjort ett försök. Jag hittar inga ord för det som jag känner då. Ingen kommer och tittar på honom. Aldrig. Och nu står jag här och filmar. Jag står här och ser. 

När jag tittar på filmerna i min telefon några dagar senare blir det så tydligt. Hur han visste precis vart jag stod, hur han sneglade, tittade om jag såg. Det gör så ont på något sätt. För hans gester är ofta små. Jag måste vara fokuserad för att se vad han vill när det är svårt för honom. Och nu, så naket.

Att få äta i skolan

Asylsökande barn på en skola i Borgholm får inte äta i skolan berättar man på nyheterna. De har redan fått bidrag av staten för mat förklarar utbildningschefen. 

Eller nä, det är av praktiska skäl kommer man på sen. Det lät ju så illa det där första.

Och jag blir så arg att jag stänger av.

Tur för skolan att den är obligatorisk

Jag arbetar med mitt examensarbete och smälter intrycken från praktiken.

I examensarbetet ska jag få prova en av mina idéer tillsammans med engagerade och kunniga  människor utanför högskolans väggar och det är spännande. Arbetet är även en del av KLIV 2.0. 

Just läser jag Tur för skolan att den är obligatorisk skriven av Anders Härdevik.

She is not sick, she is a dancer

Det här klippet tittar jag på då och då.

Sanna är en härlig tjej

Orden kommer tillbaka till mig. Lämnar mig inte ifred. Jag mumlar dem tyst för mig själv. 

Det är sista dagen på praktiken och handledaren ska skriva ett omdöme. Bedöma mig. MIG. Jag. Jag vet väl ungefär hur det kommer att vara. Men jag blir ändå sådär. Frustrerad. 

Sanna är en härlig tjej.

Jag vill skrika rakt ut.

Sanna är en härlig tjej.

Det är jag som person som blir bedömd. Jag som hämtat kaffe.  Jag som varit rastvakt istället för. Jag som burit lådor. Jag som vikarierat utan betalt. Jag som fått hårda ord i ansiktet inför alla, barnen, vuxna. Jag som kopierat och hämtat utskrifter. Och det handlar inte om pedagogisk kompetens. Inte om prestationer. Inte om kunskaper. Det där godtycket.

Sanna är en härlig tjej.

I januari är jag färdig med min utbildning. Tre och ett halvt år.

Sanna är en härlig tjej.

Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Hur han ler när han möter små barn.

De ser problem. Hur han stökar och bråkar. Fel och brister. Förutsätter misslyckanden.

Jag ser kreativiteten. Glittret i ögonen och hur han kramar sin bror.

Dagens

Nu tänker jag anmäla dig till likabehandlingsteamet!!

Sex veckor är ingenting

Vill mer, vill större. Sex veckor är ingenting. Sex veckor är frustration. Sex veckor är jag äger dig när du är här. Sex veckor är kramar och förtroenden. Sex veckor är leenden. Sex veckor är att vända bort blicken. Sex veckor är trötthet. Sex veckor är övning i att sänka ambitionerna för att orka. Sex veckor är utsatthet. Sex veckor är ingenting.

Om att bli bedömd och arga ögon

Det blev så svårt att jag blev tyst.

Får inte.
Ska inte.
Tro inte.

Bara inte jag

På praktiken läser vikarien högt ur klassens högläsningsbok, stakar sig, läser utan att förstå innehållet. Plötsligt minns jag hur det kändes där i klassrummet med parketten när jag skulle läsa högt.  Hur frökens blick vandrade, vem skulle hon välja nu?

Skräcken. Bara inte jag. Inför hela klassen och frökens blick. Bara inte jag.

Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Hänger vid dörrposten efter lektionens slut

Säger, Sanna och tittar på mig. Jag förstår att jag ska komma närmare. Hon ler.

Sanna, du borde vara glad över din lektion för alla gillade den.

Hon ler stort. Och jag besvarar hennes leende. Säger att jag är glad att ni tycker att det är roligt.

Jag är snurrig av två och en halv timmas projektuppstart. Snurrig och upprymd. Tar med mig hennes ord och det faktum att hon tagit mitt perspektiv, tänkt på att jag är ny för dem och att jag försökte möta dem.

Det blir ett vi, ett tillsammans.

Läxor gör man hemma!

Så är det bara! Ryter hon.

Ungarna gör läxor liggandes på utomhuspingisbordet. På rasten. I kapprummet. I en klunga i solen efter skoldagens slut. Parallellt med annat skolarbete. Fyller i lite hela dagen.

Men det får man bara inte.