Hur jag inte räcker till

Vi har varit nära några dagar. Han vill ha min uppmärksamhet, att jag ska se honom, bekräfta honom. Han säger, vad gör du på torsdag klockan tre? Jag här här och jobbar, svarar jag, varför undrar du? Han drar på svaret, mumlar, säger sedan, du kanske vill se när jag är på Cirkusskolan? 

Och det är klart att jag vill. Så jag kommer på torsdagen kl 15. Trasslar av mig skorna och jackan och lägger ner den på det gröna golvet. Hälsar på ledarna och säger varför jag är där. Ungarna härjar och undrar, är du här? Någon syn på mig och ropar hej eller vinkar. Jag är fokuserad på honom. Han vet att jag är där för att han frågade. Han slänger då och då en blick mot mig, kollar om jag ser. Ser att han kan. Ser vad han kan. Ser honom. Det virvlar i mitt huvud av ljudnivån, ungar som frågar, visar upp, slår volter och jonglerar.

Kan du filma mig undrar han.

Jag filmar. 

Han kastar en blick på mig varje gång han har gjort ett försök. Jag hittar inga ord för det som jag känner då. Ingen kommer och tittar på honom. Aldrig. Och nu står jag här och filmar. Jag står här och ser. 

När jag tittar på filmerna i min telefon några dagar senare blir det så tydligt. Hur han visste precis vart jag stod, hur han sneglade, tittade om jag såg. Det gör så ont på något sätt. För hans gester är ofta små. Jag måste vara fokuserad för att se vad han vill när det är svårt för honom. Och nu, så naket.

Större

Denna gången ska jag lyckas, jag ska försöka hårt som fan.
Sjunger Steget och jag försöker hårt som fan.
Tänker, att snart är det min tur.

Jag vänder blicken, tittar ut på skolgården, ungar i regnet och tänker att jag vet varför jag är här. Jag vänder bort blicken för vi ser så olika saker. Tar mina nycklar och går ut. 

Sanna kan vi jobba med min bok nu? 

Och så pratar vi om hur internet kommer in i iphonen. 

På rasten vevar jag hopprep. Fast de är stora nu. Och vi skrattar. 

Alla tankar som finns i ett barn. 

Så lyssnar jag. Kramar. Klappar. Nickar. 

Det största och viktigaste. Viljan och känslan av att duga.

Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Alla har inte en egen cykel

Och så skickar man hem en lista med punkter med allt som ska köpas till och fixas med cykeln. 

Så får man inte göra.

Se mig

Bollen flyger över staketet. De samlas och tittar efter den. Efter en kort stund kommer han med bollen, överlämnar den till de som spelar. Hans kompis dyker upp bakom. De glider runt, blicken mot de som spelar.

Hej! Jag såg hur schysst du var med bollen innan!

Leendet jag får.

De är kvar, tittar mot de som spelar. Jag frågar vill ni kanske vara med? Nickar och ler osäkert. Kom, säger jag. De släpper in de två nya i spelet.

Han släpper inte in en enda boll. Han har känsla för det. Kan koordinera kroppen. Läser spelet.

Jag tjoar beröm. Han skiner upp. Stoltheten.

Om honom säger man han förstår ingenting. Han kan ingenting. Man ser förvånad ut när jag beskriver vad jag sett. Bristsynen.

Han vinkar när han ser mig på håll. Han vinkar.

Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.

Helheten och flexibiliteten

Kan man läsa om här.

Jag tycker om hur man möter behoven.

När vuxna pratar...

Och de tror att barn inte hör.

Så gör de det ändå.

Och så lär de sig. Vem som är ett problem. För det är det synsättet som är. Och så berättar de om det för sina kompisar. Och då blir det någon som inte får vara med och viska eller prata i en klunga en bit bort. Och då kommer fröken. Och säger att så får man inte göra.

Fast att det var hon som började.

Det måste lärasförståsgörastänkas

men...

kanske inte på samma sätt som det alltid gjorts?

Utvärdera hur:et.
Fundera kring varför.

För jag vill nå alla. Inte släppa igenom någon.

Skolan som utslagningsmekanism. Det funderar jag på. Ganska mycket efter att ha läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset för några år sedan.

Se och våga?

Jag minns boken Min blå soffa av Lise W Egholm. Den handlar om integration i skolan. Den är bra.

Hela läroplanen?

Jag vill prata om värdegrunden. Om uppdraget. Kursplanerna. Om perspektiven. Helheten.

Hela läroplanen.

Jag har frågor, tankar. Jag undrar.

Så jag frågar och frågar.

Och blir hänvisad. Pratar ni inte om det då och då?

Nää…

Ja... det är klart det är ju en viktig diskussion men den passar inte nu (heller).

Jag känner inte till det så mycket (VARFÖR inte?).

Blå rosen, jag ville inte

Jag bläddrar, tittar på teckningar som jag gjort innan jag började skolan. Krumelurer, figurer, bokstäver, namn och ord. Ordnyfikenhet. Ordprovande.

Jag lärde mig inte läsa i ettan. Så man sa att man skulle försöka i tvåan. Man sa att jag skulle mogna.

Otydliga minnesbilder. Läseboken Blå rosen. Parkettgolvet i klassrummet. Raderna av bänkar. Fröken på podiet vid sin kateder. Den gröna tavlan. Orgeln.

Mamma lärde mig läsa under några veckor på sommarlovet. Med mutor. Glass efter varje gång vi tränat. Och roligare böcker.

Mamma lärde mig läsa.

Vem ser dig på Youtube?

Jag ser ett Youtube-klipp jag önskar att jag sluppit se. Ett barn som inte förstår internet. Ett barn som sätter mycket på spel. Själv på sitt rum med webcam och hela internet. Svordomar på engelska. Lååånga ramsor. Riktat hot, utförligt. En kniv.
 

Runt 180 000 visningar på den versionen av klippet… Flera hundra kommentarer. Någon vädjar i kommentarsfältet, sluta sprida detta klipp. Någon annan svarar ironiskt att, ja så fungerar ju internet, ber man folk att sluta sprida så gör de det…
 

Och det är ju sant, internet fungerar inte så.
 

Parodier, många versioner av klippet, spin offs.
 

Klimatet, jargongen, inspirationen från film och tv-spel, andra klipp.
 

Jag tänker på lek, hur barn i leken kan utforska gränser. Det sociala samspelet finns inte där på barnets rum, inga en eller två kompis som markerar så får du inte göra. Bakom skärmen finn många många människor och utsattheten är ett faktum. Det är inte tre kompisar på fritids som säger dumma saker. Det är 300 personer i alla åldrar som utan pardon talar om för dig och alla andra vad de tycker om dig, hela din person, dina föräldrar, din familj, din hemort, ditt land. Hårda hårda ord.
 

Måste måste undervisa om internet och verktygen för kommunikation. Måste måste prata om vad barnet ser, möter, vara där själva. Internet är inte snällt. Anonyma människor bakom en skärm är inte alltid snälla. Speciellt inte om du går över gränsen. Speciellt inte då.

Jag kan inte tänka säger ungen och somnar på läxhjälpen

Varje dag kämpar. Tar sig till skolan. Stannar på läxhjälpen. Försöker. Jag har djup respekt för det.
 

Här blir ansvaret stort. Samverka. Tillrättalägga. Stötta. Anpassa efter barnet, efter situationen. Vara flexibel och trygg. 

Samverka, för jag kan inte göra allt. Vart går den gränsen? Egentligen? Gränsen när ansvaret för sömn inte längre är mitt? Och om det inte händer något? Fast jag gör mitt? Och mer?

Kommer du imorgon?

Barnet fotade.

Tunga ögon. Ledsna. Liten människa i ny, stor miljö. Nya människor. Nallen ligger i väskan. Och längtas efter.

Jag vikarierar på hösten, när allt börjar precis. Förskoleklass. Nya ungar. Spännande.

Den lilla människan med de ledsna ögonen och de tunga vibrationerna söker trygghet i mig. Vill hålla min hand. Vara nära. Frågar, när ska jag gå hem? Är det långt kvar? Du ska gå hem fem tänker jag. Och det är långt kvar. Klockan är ett.

Efter mellanmålet och lite mer efter det...du hinner få en frukt med, svarar jag. När går du hem? Undrar barnet. Halv fem, lite före dig. Tystnad. Ska vi gå ut till de andra nu? Undrar jag.

Ute. Flera är de som söker, letar efter mig med blicken. Hittar, springer fram. Tar min hand. Tittar i backen.

Det gör fysiskt ont i mig. Jag kan inte förhålla mig. Jag tar in det. Lika öppen och utan perspektiv som de.

Eftermiddagen går. Min tur att ta en paus. Det behöver jag. Men en liten hand vill inte släppa. Jag övertygar, tillfälligt.

Inne sitter jag och äter lite, andas lite. I deras lokal för alla är ute. Efter en stund hör jag steg. Barnet kommer in och sätter sig jämte mig i soffan, utan ett ord. Tittar på mig. Du kan sitta här om du vill säger jag. Barnet sitter tyst. Säger sedan. Jag letade efter dig. Kom här säger jag och ungen kryper upp nära mig. Gråter tyst några stora tårar. Sedan pratar vi lite om husdjur, syskon och om vem som ska hämta.

Jag vill styra om barnets fokus. Lämnar min telefon i händerna på barnet, säger, fota lite om du vill? Barnet knallar iväg. Snart nära mig igen. Och sen kommer det in två till som vill vara nära.

Jag känner att jag behöver kunna förhålla mig, inte ta in det så. För mig är det inte bara inskolning-lägg-nallen-i-väskan. Jag ser andra saker i det. Tar oron på allvar. Därför tar det så i mig. Och jag vet att det kommer bli annorlunda, vana och rutiner kommer att ge trygghet, jag vet det. Men. För barnet är det stort just nu, just där. Stort med ny plats. Stor plats. Allt är nytt. Och dagarna långa.
Kommer du imorgon undrar barnet. Ja det gör jag svarar jag. Barnet kramar min hand.

En sak i taget. En dag i taget. Vi börjar där.