Bara inte jag

På praktiken läser vikarien högt ur klassens högläsningsbok, stakar sig, läser utan att förstå innehållet. Plötsligt minns jag hur det kändes där i klassrummet med parketten när jag skulle läsa högt.  Hur frökens blick vandrade, vem skulle hon välja nu?

Skräcken. Bara inte jag. Inför hela klassen och frökens blick. Bara inte jag.

Slita och dra en unge ut ur ett klassrum

Skrik och gap. Stämningen som blir när vi är kvar i klassrummet, sekunderna innan det släpper. Ljudnivån. Det kraftfulla trummandet i bänkarna. Ungarna är vana. Kaxigt, triumferande. Vi vann. Hon tappade behärskningen. Känner de sig starka? Speglar sig i varandras ansikten.

Det där att få vinna över den som man tycker illa om, att få ge igen, stärkt av gruppen.

Kanske tänker någon, bara det inte blir jag nästa gång...

Kanske tänker ungen som drogs ut, undra vad de säger om mig nu...

Barnet bakom allt det där vill inte bli utsatt på det sättet av en vuxen. Barnet bakom attityden säger dig något om hur hen mår. Om hur du bemöter, om hur skolan känns, om hur livet känns.

Man måste vara rädd om barnen.

Hänger vid dörrposten efter lektionens slut

Säger, Sanna och tittar på mig. Jag förstår att jag ska komma närmare. Hon ler.

Sanna, du borde vara glad över din lektion för alla gillade den.

Hon ler stort. Och jag besvarar hennes leende. Säger att jag är glad att ni tycker att det är roligt.

Jag är snurrig av två och en halv timmas projektuppstart. Snurrig och upprymd. Tar med mig hennes ord och det faktum att hon tagit mitt perspektiv, tänkt på att jag är ny för dem och att jag försökte möta dem.

Det blir ett vi, ett tillsammans.

Läxor gör man hemma!

Så är det bara! Ryter hon.

Ungarna gör läxor liggandes på utomhuspingisbordet. På rasten. I kapprummet. I en klunga i solen efter skoldagens slut. Parallellt med annat skolarbete. Fyller i lite hela dagen.

Men det får man bara inte.

Ögonen 2

Jag tittar på de vuxnas ansikten, deras ögon, när de är med barnen. 

När vi passerar dem på skolgården.

Ögonkontakten när stolen välts.

När skorna ligger slängda i kapprummet.

Första ögonkontakten på morgonen.

Blicken över klassrummet, jag har koll på dig, passa dig.

Det oseende.

Det arga i ögonen när en unge släpas genom klassrummet.

Ögonen när dagen är slut och frågorna kommer. Har jag varit duktig idag? Kommer du ringa hem?

Så arga ögon.

Tänk att bära den blicken varje dag. Tänk.

Och skulle ni tro mig om jag sa att jag tror att jag ser misstro? Gnistrande raseri. Missnöje. Något som påminner om förakt. 

Man måste vara rädd om barnen.

Bubblan

Sätt dig här säger ungarna, pekar på en stol, ta den. Och det gör jag. Läraren drar igång dagens sista lektion och det flammar upp precis som vanligt. Sitt ner. Tyst. Sätt dig. Gå och sätt. SCCHHH. Sluta flamsa. Sitt ner. Gå till din plats. Skriker. Ögonen är så arga.

Men vi märker inte det för vi är så koncentrerade på det vi gör, vi arbetar med uppgiften. Jag kan se flera möjligheter att förbättra uppgiften rent pedagogiskt och det är väl därför det samlas fler och fler barn runt oss. Vi provar. Diskuterar. Funderar. Provar igen. Hjälps åt. Tillsammans. Och hela tiden. Gå och sätt dig. Varför står ni här? Hög röst. Irriterat. Gång på gång. Men det kommer inte in för vi har flow.

Jag svävar hem.

Lapparna

Jag skrev små meddelanden till de som ansträngt sig, som gjort en insats. Som kan men som inte kan fokusera, inte vill fokusera, som inte orkar bry sig. Jag ville visa att jag ser dig när du gör någonting positivt.

De små lapparna visades upp. För de som brukar skälla mest. Att, titta jag har gjort någonting bra, det står här. Osäkert, försiktigt och stolt. 

Shit tänkte jag. Nu kommer mina kollegor tycka att jag är obekväm. Igen. För de här barnen är ju problem.

Jaaa de var ju hemskt populära de där lapparna och de undrade om de kunde få på min lektion med men då sa jag att det räcker. Annars kommer det gå inflation i lapparna.

Skulle det vara något dåligt då tänker jag...

Nu. Nu är sista praktiken.

Och jag försöker inte ens. Hålen är förstora. Och något har jag ju lärt på lärarutbildningen. Så jag försöker inte ens.

Sex veckor. Du skulle hålla i en (vecka) va? Du tar väl min planering?

Man ska ju inte tro att man kan komma ut och förändra något. Hahaha näääeee så funkar det ju inte.Men jag skrattar inte. Jag tittar bort och önskar att jag var någon annanstans. Sex veckor. Långa veckor. Och så tänker jag, har du läst den senaste läroplanen? Jag ser inte en enda här i arbetsrummet. Inte en enda läroplan...

Handikappad. Zigenare. Din mamma. Primalskrik. Rasist. Jävla unge. Faaaan. Puttar. Slår. Skriker.

Sitt ner. Tyst nu. Ställ i ordning dina skor. Vilken röra det är i din låda. Begär ordet. Nu står jag här och vaktar dig. Men prata inte rakt ut. Tyst. Nu ringer jag snart din pappa.

Skrik. Fniss. Hån. Blickar. Suckar.

Nu skriver alla av dessa orden. Säg efter mig. Vart är din glosbok? Håll pennan riktigt. Sluta. Men nej. Sitt still.

Sparkar iväg en stol. Långa ramsor. Fniss. Blickar.

Gör det. Gå dit. Stå upp. Sitt ner. Vart har du varit? Jobba nu. Var tyst nu. Sluta. Nej. Sluta. Vart är din glosbok?

Din mamma. 

Och elevassistenten surfar Aftonbladet vid katedern och eleven frågar och frågar och frågar på andra sidan klassrummet. Men det hör ju ingen. För det är ett sånt liv. Och assistenten är ju upptagen med annat.

När ungarna går hem så tar det andra vid. Nu ska allt diskuteras noggrant. Vem har fredagsfikat? När går de jobbigaste eleverna iväg på någon form av diffust stöd? Hur skriver man ut på den här datorn? Ja men vem har fredagsfikat? Ska vi gå kl 11 eller kl 11.15 på utedagen? Vem ska vikariera när vi ska på möte?

Jag längtar efter pedagogiska diskussioner men har inte hört en enda under mina vfu-veckor här. Inte en enda. Kunskapssynen. Barnsynen. Viljan. Omtanken.

Hålen är förstora.

Hej