onsdag 30 november 2011

Kära Navet Science Center


KONKRET.

Jag biter mig i tungan. Nej nej nej Sanna. Jag är så nära att säga för mycket när jag sitter på en miniatyrstol och försöker hjälpa med geometri. Det är så teoretiskt. Hur upptäcker man sambanden när man sitter still på en stol, med sin mattebok, sitt räknehäfte, tyst, själv, och suddar ut sneda linjer i marginalen för att de måste vara perfektsupermega raka? (Det var ju inte ens raka linjer man skulle lära sig)

Navet, lärarstudenter, workshop.
Escher. Bild och matematik. Motiverad inspirerad Navet-pedagog leder.
Tesselering.

Aahaaasäger jag och tittar Navet-pedagogen i ögonen. Jag har precis förstått något som jag klarat en tenta på. När man faktiskt använder det som vi pratar om. Vart vi kan se det vi pratar om. För det är inte självklart för mig. (Varför? För jag har inte mött det under min skoltid och det är inget man använder när man läser ekonomi och det är inget man använder i vardagen i de sammanhang där jag rör mig. Därför.)

Vad jag menar är att min lärarroll blir finare om jag låter mina elever upptäcka, driva av egen kraft. Hur spännande är boken som du kämpat från pärm till pärm i olika utföranden sedan tvåan?

Navet = IRL* vända vrida prova prata fråga.
Min roll förändras. Vi kommer bort från att lärande handlar om kapitel och diagnoser. Lektioner och minuter. Då blir lärande något som händer, som man gör, är i, tänker, pratar.

När det blir konkret praktiskt något du kan ta i och inte stumt platt så händer det något. Den inre kraften och intresset vaknar.

Så, där i klassrummet, när jag bitit mig i tungan flera gånger ger jag upp. Här! Säger jag och plockar upp lite prylar ur min väska (obs mycket tråkiga prylar för en 10 åring) Och vad händer? Ett leende! Testa, säger jag och ler tillbaka. Hur kan något så enkelt som en mobiltelefon, en burk russin och en klocka väcka lusten att ge sig på en krånglig uppgift igen? Varför varför sitter de då där utan prylar att använda i tänkandet?


* In real life

tisdag 29 november 2011

Angående förhållningssätt och orden vi använder

Orden är så viktiga.

En lärare på en Monetssoriskola jag besökte sa, skilsmässobarn, invandrarbarn, problembarn.


En förskollärare jag lyssnade på sa barn.


Skillnad, visst?

Gästföreläsning Historia och bildanalys

Sanna illustrerar (haha)


Det sades något som jag tycker är viktigt – ”När eleverna söker information på nätet möter de ett enormt flöde av information som de behöver kunna sortera och förhålla sig till”.

(annars sades det inte mycket nytt..)

Så då tänker jag.

Här har vi i skolan ett stort ansvar, om du googlar/kör en you tube sökning på "islam" får du mängder med träffar. Här behövs läraren, undervisning och stöttning. Hur vet man om det som står är sant? Vem har skrivit det? Samma sak för böcker!

Idé= GG på storbild typ smartboard eller liknande, vad ser vi, läsa delar, fånga upp spontana tankar, vad vet vi redan? Sedan gruppvis, 4 texter/info, tillsammans vid datorn, är sidan trovärdig? Hur bedömer du det? 

(Jag hade en fantastisk juridiklärare när jag läste inköp, han sa,
”vem säger vad i vilket syfte?”
och det glömmer jag aldrig. Och det är så aktuellt idag. I skolan där vi formar framtidens invånare. Som lever i ett mediabrus.)

Tillämpa, ta upp när vi några morgnar i veckan screenar nyheter på storbild. Ge feedback vid eget skrivande, har du granskat?

Gips och betong

Först gipsa mitt ansikte, sedan låta stelna, gjut min ansiktsform.
En del vill jobba stort, andra smått. Samma område kan bearbetas med delvis individuella delar delvis gemensamma. Jag tänker att projektet är en grund med mål som är för alla, hur vi når dem varierar, allt enligt läroplanen.

Visst formas vi, utvecklas vi när vi får jobba på det sätt som passar oss, IDENTITETEN formas, man lär känna sig själv. Precis som genom utmaningar lär man känna sig själv.
REFLEKTION tror jag på, att få fundera över i, under, efter processen. Reflektion ska inte vara ett tomt ord, det ska vara ett stöd i lärandet, en inre kraft.
Jag tänker att gjutandet i betong skulle passa perfekt att köra åldersblandat, hjälpas åt, det är tungt, räkna ut hur mycket behövs? Hur stor ska vi bygga? Hur mäter man då? Vad ska den vara till? Ska vi måla sedan? Går det?

Röhsska och modefoton av Carl Bengtsson

Röhsskas mäktiga port fotad med med darrig hand ur skev vinkel MEN apropå visuella kulturer och den tredje pedagogen... Vad säger porten oss?


En äldre grupp. Bild. Sv. Vi väljer ut några bilder att diskutera. Jag tänker Ann Philgrens Sokratiska samtal. Frågor jag vill ställa är, är mode/foto/modefoto ett tjejintresse? Vem bestämmer hur bilderna ska se ut? Vilka drivkrafter? Vad tror du fotografen vill förmedla? Vad är skillnaden mellan ett modefoto och en reportagebild som är en del i ett reportage om en person? Vilket uppdrag tror du att modellerna har? Lyssna. Berätta. Sedan tänker att jag gruppen skriver en reflekterande text, kring besöket, kring samtalet, kring sin egen insats, sina egna tankar.

Läroplanen är med lite här o var. I samtalen. I tänkandet. I skrivandet. Och återigen i REFLEKTIONEN som jag tycker är viktig.

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. VIKTIGT tycker jag.
Kursplanen i svenska säger (4-6), (7-9):
-Anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,
-Argumentera i olika samtalssituationer och beslutsprocesser.
-Ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter. 
-Ords och begrepps nyanser och värdeladdning.

måndag 28 november 2011

Hund råtta björn marsvin ekorre bäver katt mus

Jag har så svårt att förhålla mig till dessa läromedel som jag ser används i skolorna. Jag blir liksom obekväm. Typen känner ni säkert igen, en taskigt ritad figur med en rad under där du ska skriva vad det är du ser. En elev, engelskaprogrammet på datorn ska användas. Sanna, vad är detta? Jag har provat med björn med det är fel. Det kan inte va bäver för det ordet jobbar vi inte med nu. Jag börjar gissa, hund? Katt? Marsvin? Råtta? Mus? Ekorre? Säker på att det inte är en björn? Dodooo piper programmet på tjockdatorn. Nä det är ingen björn. Det är ju helt klart? Vi kanske har stavat fel på ekorre? Googla eller kolla på tyda.se försöker jag. Får man det? Förvånat. Uhm ja? Svarar jag. Vaddå ska tjejen gå igenom hela klassrummet och hämta ett lexikon och sätta sig och bläddra? Mhm ja. Passar på att peta någon i huvudet på vägen, viska något till en annan. Precis vad vi vill uppnå ju.

I skolan lär man sig gå i skolan.

tisdag 22 november 2011

Hur är det att vara elev på din skola?

Vad kan eleverna berätta för oss en genom bilder? Och vad kan vi göra med svaren?

Nedan, mina enkla skisser, hur det var att vara elev på min skola.

torsdag 17 november 2011

Papier machie



I olika former. På olika sätt. Enligt en lång och tydlig instruktion. Många steg. Jag tänker att no, ma, bild och sv har omfattats av det vi jobbat med. Arbeta med händerna och att skapa "egna" material kräver ett tänkande som går i flera steg "om jag gör såhär nu hur blir det då?"

Att få testa och att själv få bära ansvaret för de beslut man tar i arbetsprocessen är en viktig erfarenhet och ett pedagogiskt tankesätt som jag vill använda när jag jobbar, mer övergripande. Lära sig att tänka själv, göra bedömningar är en viktig kompetens. Att bekanta sig med olika material är också en sinnerlig upplevelse, precis som att jobba med händerna och att se att det blir något ger något av en grundläggande tillfredsställelse. Även om jag inte anser att produkten är det viktigaste i alla sammanhang…här blir ju produkten något mer än de hundratals teckningar som produceras på fritids på vitt papper med dåliga tuschpennor.

Stegen visar på att projektet inte bara är en sak. Mångsidighet, möjligheter man förmedlar ett tänkande - "inte ett rätt svar". Uppgiften ger struktur och tydlighet men styr inte i detalj den enskilda skapande. Resultatet visar = vi är olika...det hävdar man i konflikt situationer, här syns det tydligt... När man sätter upp 24 likadana skelett, markerar mot den som har pirr i kroppen och är verbal inför gruppen, säger man en sak och gör en annan. Jag tänker att man inte ska underskatta barns förmåga att se igenom och bakom.

Läroplanen är överallt i detta, vilar på dess grunder. Jag tänker också att denna typ av uppgift lägger upp för överföring av kunskap från ett område till ett annat...att använda sina kunskaper i ett naturligt sammanhang.

När, rent konkret, skulle detta funka då? Som en del i ett projekt om miljö/naturen/konst i olika former, kanske år 1-3, ma/no/sv, lära känna volym, måttenheter informellt och formellt, former, bildtekniker, möta kulturutbud…


- Jämförelser och uppskattningar av matematiska storheter. 
- Mätning av längd, massa
- Volym och tid med vanliga nutida och äldre måttenheter.

- Olika proportionella samband, däribland dubbelt och hälften. 
- Matematisk formulering av frågeställningar utifrån enkla vardagliga situationer.
Utdrag ur Lgr 11, kursplanen för matematik

Hundsakerna

Sanna? Sannaaaaa?! Ja vad är det ni undrar? Får vi ha hundarna? Plirar och lägger huvudet på sne. Jag anar oråd, frågar, vad har de andra vuxna sagt? Tystnad, men får vi det? Lite irriterat nu. Jag ska prata med de andra vuxna innan jag bestämmer det, ok, så säger jag till er när jag vet svaret, svarar jag.

Jo såhär. Man får inte längre (efter 2 dagar) leka med hundarna och hundkoppel. Varför? Jo för det är farligt. Farligt? frågar jag. Ja!! De har dem runt halsen och klättrar!! Men...om vi är med och visar? 
Är med i leken? Ger ramarna? Styr leken in på säkrare områden? Undrar jag. Men! 
Då måste man ju hålla kolla på dem.


Jag har med mig några gamla hundkoppel och lite annat hundkrafs till fritids. Hade sett att flera barn lekt med medhavda gosedjurshundar så jag tänkte att det kanske skulle uppskattas. Mycket riktigt, alla vill nu leka hund. Nyhetens behag. Men inspiration sitter i, fler barn på andra avdelningar har sett leken och vill nu också leka med de tre hundkopplen, två vattenskålar i plast och ett hundben. Oansenliga, billiga saker som låg hemma och skräpade. Och nu, populära, en lek ca 15-20 barn i åldrarna 6-10 vill leka. En lek som sysselsätter dem, de är fokuserade, den funkar ute, inne, på liten yta, rollerna byts allt eftersom det faller bort och tillkommer barn. Perfekt tänker jag.


Men leken förbjuds. För att det är farligt heter det. Barnen har inte skött det, heter det i arg ton. Oförstående ögon tittar upp på den förmanande vuxna. Vad har de gjort för fel?


Leken förutsätter, precis som all lek, att vuxna finns till hands, sätter de yttre ramarna, håller ett öga, hjälper, visar. Vem släpper ner ett nytt material till ungarna och sedan går? Varför gör man det?

När jag första gången hade med hundsakerna som de sedan kom att kallas, förklarade jag tydligt att man har kopplet runt handen, såhär, visade jag. Hur ska man inte ha den? Vad tror ni? Klart de visste! Förnuftiga som de är. Om de behövde påminnas vid något tillfälle i leken? Ja, inget konstigt med det? Det ingår väl i vårt jobb?


Hur uppfattar barnen skolan? Vad säger vi genom våra handlingar? Hur formar vi barnens tänkande genom vår verksamhet?

tisdag 15 november 2011

Välj ett fack, tack.

Detta måste man ju bara prata om med barnen. För det är ju överallt.
I grönsakshyllan också...

tisdag 8 november 2011

Så här!

Önskar att det var jag som skrev detta .

Den där magin. Det är därför jag vill jobba inom skolan. Därför.

Gästföreläsare från Verkligheten

Sara och Nina talar utifrån ett annat perspektiv än vad jag är van vid att lyssna på och det kändes mer nära. Verklighetsperspektivet. Som en komplettering till allt det teoretiska. Inte för att undervisningen HB saknar förankring utan för att det är skillnad på att prata om och göra. Jag tänker att det flyter ihop bättre då i tanken. Det är stor skillnad mellan det inkörda tänket på HB och hur det är när man äntligen får komma ut i skolan. Alla funderingar och endel oro faller bort när man får en riktig respons på det man gör.

Föreläsningen lyfter läraryrkets komplexitet, värdet av att ständigt jobba med sig själv och sitt eget förhållningssätt för att kunna vara en duktig pedagog. Det pratas för lite om det?

Collage

Collage som ett sätt att jobba med jag mig du vi. Ett annat sätt att presentera sig... Jag har tankar kring om det passar alla? Hur gör man med utsatthet? När någon har en svår roll i gruppen? Fast alla kanske vill dela med sig om något?

Collage kan ju användas på andra områden tänker jag, bildflödet i media behöver man ju kunna förhålla sig till. Bestäm kategorier (tex västbild, al-jazirabild, bloggfrukost, mäklarbild, sympatibild, bilddagbokenbild) samla bilder, sortera bilder, skapa collage i grupper, någon bild som är speciellt intressant? Hur jobba vidare med den? Individanpassa- några behöver träna på ord och skrivande, några med engelska, några med uträkningar... Vad i bilden kan bli en räknesaga? Prata matte...det flyter liksom ihop, det vi hänger ihop, är kopplat till omvärlden, elevens fritid, tidigare kunskaper.

Plocka ner eller plocka upp momentet beroende på åldersgrupp och hur mycket tid man vill lägga. Material, verktyg bestäms av sammanhanget, gruppen, momentets omfattning, tidsplaneringen.