torsdag 19 januari 2012

Kommer du imorgon?

Barnet fotade.



Tunga ögon. Ledsna. Liten människa i ny, stor miljö. Nya människor. Nallen ligger i väskan. Och längtas efter.

Jag vikarierar på hösten, när allt börjar precis. Förskoleklass. Nya ungar. Spännande.
Den lilla människan med de ledsna ögonen och de tunga vibrationerna söker trygghet i mig. Vill hålla min hand. Vara nära. Frågar, när ska jag gå hem? Är det långt kvar? Du ska gå hem fem tänker jag. Och det är långt kvar. Klockan är ett.
Efter mellanmålet och lite mer efter det...du hinner få en frukt med, svarar jag. När går du hem? Undrar barnet. Halv fem, lite före dig. Tystnad. Ska vi gå ut till de andra nu? Undrar jag.
Ute. Flera är de som söker, letar efter mig med blicken. Hittar, springer fram. Tar min hand. Tittar i backen.
Det gör fysiskt ont i mig. Jag kan inte förhålla mig. Jag tar in det. Lika öppen och utan perspektiv som de.
Eftermiddagen går. Min tur att ta en paus. Det behöver jag. Men en liten hand vill inte släppa. Jag övertygar, tillfälligt.
Inne sitter jag och äter lite, andas lite. I deras lokal för alla är ute. Efter en stund hör jag steg. Barnet kommer in och sätter sig jämte mig i soffan, utan ett ord. Tittar på mig. Du kan sitta här om du vill säger jag. Barnet sitter tyst. Säger sedan. Jag letade efter dig. Kom här säger jag och ungen kryper upp nära mig. Gråter tyst några stora tårar. Sedan pratar vi lite om husdjur, syskon och om vem som ska hämta.
Jag vill styra om barnets fokus. Lämnar min telefon i händerna på barnet, säger, fota lite om du vill? Barnet knallar iväg. Snart nära mig igen. Och sen kommer det in två till som vill vara nära.
Jag känner att jag behöver kunna förhålla mig, inte ta in det så. För mig är det inte bara inskolning-lägg-nallen-i-väskan. Jag ser andra saker i det. Tar oron på allvar. Därför tar det så i mig. Och jag vet att det kommer bli annorlunda, vana och rutiner kommer att ge trygghet, jag vet det. Men. För barnet är det stort just nu, just där. Stort med ny plats. Stor plats. Allt är nytt. Och dagarna långa.
Kommer du imorgon undrar barnet. Ja det gör jag svarar jag. Barnet kramar min hand.
En sak i taget. En dag i taget. Vi börjar där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar