fredag 16 november 2012

Hur jag inte räcker till

Vi har varit nära några dagar. Han vill ha min uppmärksamhet, att jag ska se honom, bekräfta honom. Han säger, vad gör du på torsdag klockan tre? Jag här här och jobbar, svarar jag, varför undrar du? Han drar på svaret, mumlar, säger sedan, du kanske vill se när jag är på Cirkusskolan? 

Och det är klart att jag vill. Så jag kommer på torsdagen kl 15. Trasslar av mig skorna och jackan och lägger ner den på det gröna golvet. Hälsar på ledarna och säger varför jag är där. Ungarna härjar och undrar, är du här? Någon syn på mig och ropar hej eller vinkar. Jag är fokuserad på honom. Han vet att jag är där för att han frågade. Han slänger då och då en blick mot mig, kollar om jag ser. Ser att han kan. Ser vad han kan. Ser honom. Det virvlar i mitt huvud av ljudnivån, ungar som frågar, visar upp, slår volter och jonglerar.

Kan du filma mig undrar han.

Jag filmar. 

Han kastar en blick på mig varje gång han har gjort ett försök. Jag hittar inga ord för det som jag känner då. Ingen kommer och tittar på honom. Aldrig. Och nu står jag här och filmar. Jag står här och ser. 

När jag tittar på filmerna i min telefon några dagar senare blir det så tydligt. Hur han visste precis vart jag stod, hur han sneglade, tittade om jag såg. Det gör så ont på något sätt. För hans gester är ofta små. Jag måste vara fokuserad för att se vad han vill när det är svårt för honom. Och nu, så naket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar