Mitt i...

Examinationer, hemtenta och jobb tar jag sommarlov på bloggen.

Kom gärna tillbaka i höst!

Inga krav utan en relation...

Lite så tänker jag.

Traditionen

Traditionen oreflekterat.

Förutsättningarna har förändrats men inte skolans innehåll? Det som alltid gjorts görs. Så här gör vi. Och de som kommer i kläm bär själva skulden. De måste lära sig att så här gör vi här.

De identifierar sig inte med det som görs i skolan. Då blir det lätt att köra över tillbaka. Och några glömmer helt barnet bakom attityden. Barnet bakom som vill göra bra, vill vara med, vill vara ok.

Lyssna på mig

Bilderna på bordet är material ur Ann Philgrens Våra bästa samtal.

Se mig.
Bekräfta mig.

När de kom ut till mig i grupprummet där jag fick vara med mitt innehåll så var det så tydligt. De ville att jag skulle se dem. Lyssna på vad de hade att säga.

Förbi över fram upp vidare förbi läroplansmålsteg.

Så du ska ha hand om snoriga ungar?

Säger han och skrattar åt sitt eget skämt.

Det är så mycket du inte vet tänker jag då. Jag har valt att bli lärare. Vill. Vilja. Det är något stort i att jobba med barn. Alla ser inte det. Storheten.

Jag ler ansträngt mot honom och säger att jag inte riktigt ser det så. Han skrattar fortfarande åt sitt skämt. Flinar.

Vad är det för hund?

Säg att vi läser en bok gemensamt. Högläsning, vägledd, tyst. Vi pratar om innehållet, förutspår, sammanfattar, studerar och funderar över. Bearbetar med bilder, egna texter och drama. Troligtvis går vi också ut ur klassrummet och ut i skogen, samhället, ut i, till, med. Kanske kan vi få skypa med författaren?

Läroplanen säger,

Språkets struktur med meningsbyggnad, huvudsatser, bisatser, stavningsregler, skiljetecken, ords böjningsformer och ordklasser. Textuppbyggnad med hjälp av sambandsord.

Kanske kan vi näraläsa, titta efter bindeorden? Vad kan en mening innehålla? Hur kan en mening se ut? Vad händer med texten om vi inte använder några sklijetecken och inga stora bokstäver? Göra den texten läslig - hur? Göra den till en dialog? Till en dikt? Vad händer med en text om jag tar bort alla sambandsord, hur låter det? Har författaren många ord som beslriver hur något är? Vad gör de orden med texten? Det blir mer nära om man har en relation till texten och innehållet?

Grammatiken i innehållet.

Långsiktigheten och den yttre motivationen

De som ligger på gränserna. De som behöver någon nära. De som inte vill försöka. 

Det är tråkigt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Nej. 

Liten bit i taget puttar vi fram dem. Hotar. Mutar. Genom svårigheter och motgångar. Och det blir så skört. Skört och tillsägelserna är många. Vad som händer med dem längre fram i skolsystemet? Ger de upp när motgångarna och stigmat blir för mycket? När allt växt utom självförtroende och självkänslan? Eller puttar de sig själva igenom? Om inte, vart hamnar de då? 

Jag har en bild i huvudet som jag inte kan släppa. Han som trasslar fokuserade fullt. Tog ansvar för sin uppgift. Ville. Kunde. Rycktes inte med i virvlet. Det går alltså tänker jag. 

Den inre motivationen och allvaret. Det vi gör här är viktigt för alla här inne. Vi är en del av helheten. Alla.

Problembarn

Orden.
Och visst märker barnen det, att du ser dem så.

Innan dräkten - mittimellan

Tjugo minuter varje morgon innan dräkten åker på. Tittar på mig med stora ögon. Länge. Sömnigt. Naket. Jag ser barnet. Lugnet.

Tjugo minuter innan allt börjar.

Kan inte du ha klänning?

Läraren passerar.

Ungen,

-Du, kan inte du ha klänning? Lätt. Vasst.

Läraren, irriterat,

- Men snälla du det är ju alldels för kallt! Nääe!

Så tittar han mig i ögonen under tystnad. Kollar om jag förstår.

Relationen och förtroendet.

Led

Stå på led gör man fortfarande. Ofta. Trassel är det varje gång. Men ändå dessa led.

Välja platser

Ni får välja. Spelet. Som vi ger utrymme.

Tårar. Tystnad. Blickar.

Alla har inte en egen cykel

Och så skickar man hem en lista med punkter med allt som ska köpas till och fixas med cykeln. 

Så får man inte göra.

Rymmas i bänkraderna

Snurrar in i klassrummet. Svävar fram. Slår till kompisen lätt i ryggen. Glider vidare. Jag möter upp vid lådan och frågar tyst, vet du vad du ska göra? Ungen är hela tiden i rörelse, rotar i lådan och pekar på tavlan. Där står instruktionen för jag har skrivit den där. Det står aldrig instruktioner där annars. Den ungen har alltid koll. Det är de ständiga rörelserna som gör att jag tror motsatsen. Men jag har fel.

Det är den otroliga kapaciteten som har svårt att rymmas i bänkraderna.

Vi kan ju inte förutsätta att de kommer misslyckas

Säger hon.

Konstig tystnad. Någon hummar.

Samtalet fortsätter.

Men! Vi kan ju inte förutsätta att de kommer misslyckas! Irriterat nu.

Den där tystnaden igen.

Hon ger sig inte och till slut,

jaa näe hur gör vi med matsalstiderna?