Praktik. Inga egna nycklar. Allt är låst för mig. Måste fråga om allt. Klassrummet. Toalettbesök. Materialskåpet. Kopieringsmaskinen. Matsalen. Lärarrummet.
Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.
Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.
Det är låst.
Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.
Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.
Det är låst.
Vad säger en stängd dörr?
Igenkänningsfaktorn är hög! Ibland känns det som om man behöver godkännande för allt. Tänk om man hade en nyckel, då kunde man utforska materialrummen. Man kunde inspireras utav det låsta (som då blev upplåst) och man skulle framförallt inte känna sig som ett barn som behövde be om att gå på toa.
SvaraRadera