Jag har sett dem i några dagar nu

Sida vid sida går de. Han vuxen och han liten. Ett barn.

Inte på väg hem från fritids. 

Inte med en skolväska. 

Inte hoppa in i bilen eller kom så går vi hem. 

Inte på väg hem från skolan.

Lager på lager. Kläderna är egentligen inte tillräckligt varma. Så han har många tröjor.

Jag ser dem först på håll, tänker, varför korsar han vägen där? Mitt i all trafik? Lyfter i något i vägrenen. Varför? Sen ser jag. De letar burkar.

Inte ett barn, tänker jag. Inte ett barn.

Och här går jag med min glada hund och mina varma kläder.

Jag kommer ikapp dem efter någon minut. Passerar dem i höjd med fina designmöbelbutiken. De söker inkomst i buskagen. Utanför. Kontrasterna. Fysiskreaktion på det.

Jag söker barnets blick när jag går upp jämte honom, kanske vill han klappa min glada hund? Jag ler försiktigt, vill visa, jag är vänlig.

Litet ansikte. Stora ögon. Ärr.

Han möter inte min blick. Inte hans vuxna heller. Deras blickar passerar mig. Efter burkar.

Säg inte till mig att någon väljer det. Säg inte det till mig.