Jag hukar, frågar vad som hände, vart gör det mest ont? Lyssnar. Säger att jag förstår. Kom så går in och sätter på ett plåster, fattar den lilla handen. Jag tvättar det lilla såret men mest tröstar jag den ledsna. Plåstrar om. Klappar om. Tar mig tid. Petar ut mikroskopiska flisor med en pincett, eller försöker i alla fall. Jag blöter papper att hålla på små små röda märken. Förmanar inte, ofta förstår man ju själv om det blev fel...
Ibland händer det att en kompis följer med och plåstrar om och då brukar jag berätta om den fina visade omtanken för den som hämtar sen.
Ibland händer det att någon kommer dagen efter och visar att det har läkt lite eller kanske vill ha mer hjälp med flisorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar