Hon kan inte ens det enklaste

Kan inte. Inte lärt sig något. Inte följt med. Efter de andra. Inget fastnar. Hemma kan man inte heller.

Det har snart gått en termin och eleven har inte nått målen i engelska. Jag är satt att ”hjälpa”. Så där sitter vi och tragglar samma ord, fraser som eleven tragglat på samma sätt hela terminen. Fast det inte uppenbarligen inte var ett bra sätt för den eleven, mer av samma.

Och eleven ska få extra läxor. Fast man ”inte kan hemma heller”. Eleven är tålmodig och det beundrar jag.

Känsla av att vara dum, okunnig. Det sätter sig på självkänslan och självförtroendet.

Jag frågar, modersmålsundervisning? Hur stöttar man svenska som andra språk? Hur är svenskan? Det brukar ju hänga ihop, modersmålet och det nya språket. Man vet inte riktigt. Jag frågar, vad kan eleven?

Kan vi börja där, i kunskaperna? Och sedan går vi tillsammans vidare. Pedagogerna tar det övergripande ansvaret för hur hjälpa. Fråga eleven, vad vill du lära dig? Meningsfullt.