Några vill gå undan, dit man egentligen inte brukar få. Men jag tänker att det är lite lite plats här… Tittar på de två ungarna framför mig. Säger, nu får ni ett förtroende av mig, vet ni vad det är? En nickar, en skakar på huvudet. Jag säger, det betyder att jag litar på er, tror på att ni kommer sköta leken på ett bra sätt. Tittar på ungarna. Stora ögon, lyssnar. Om, det är något som ni undrar eller om något händer, då kommer ni till mig. Förstår ni hur jag menar? Nickar. De förstår allvaret.
Återkopplingen kommer när någon rycker mig lite försiktigt i tröjan och säger, vi är här igen nu och vi har plockat undan. Jag ler och säger att det tycker jag var bra gjort, frågar ni förstod? En nick till svar.
Träna på ansvar. Få veta innan hur ramarna ser, förväntningarna. Det är mycket lättare att leva upp till dem då.
Och jag tycker att det är insiktsfullt att säga till om man vill gå undan en stund. Det vill jag uppmuntra.
Ensam i ett grupprum med femton förskolebarn, första dagen. Jag känner inte barnen, men framförallt så känner barnen inte mig. Konstant testande av gränser, pratar i mun. Vi ska sjunga tillsammans tydligen, och jag gillar inte ens att sjunga. Någon vill hjälpa till och förklara, någon vill välja sång, någon gråter över sina strumpor- allt bara försvinner i oljudet. Jag känner mig handfallen!
SvaraRaderaJag känner igen... Och svårigheten i att säga, nej ni kan inte lägga detta ansvaret på mig, det är inte rättvist mot någon.
SvaraRadera