Jag går och pratar med din kompis nu och när jag kommer tillbaka då ska du ha börjat städa

Och så ser det ut så här när jag kommer tillbaka efter fem minuter.

Jag börjar skratta högt samtidgt som jag blir lite matt. Det är 30 andra ungar jag ska finnas till för, ha koll på, föräldrar att möta.

Näää säger jag gnälligt.
Förvånade ögon på mig.
Meen...säger jag. Du skulle ju städa.
Mhm svarar ungen.
Vad gör du nu då? undrar jag trött.
Blandar färg. Kort och tydligt svar.
Vill du göra det en stund nu då frågar jag och tittar för förödelsen på bordet, stolen och kläderna. Ångrar att jag lät dem måla på en annan plats en där de brukar få måla. Och hör hur det skriker någonstans runt mig, jag borde kolla upp det tänker jag.
Nää jag är klar nu säger ungen och fortsätter kladda.
Då städar vi nu då?
Jaa.
Jag går och hämtar papper och trasor så sitter du still tills jag kommer tillbaka ger jag order om. Det är liksom klibbig svårattfåbortfärg på allt.
Här, börjar du torka säger jag, och vänder mig mot det intensiva fnissandet som hörs, ska kolla vad som händer.

När jag är tillbaka två minuter senare är det svårattfåbortfärg utsmetat över hela bordet.

Nääääää tänker jag.
Kom, ställ dig upp ska jag hjälpa dig säger jag trött.
I en rörelse välter ungen ut färgburken med mörklila sörja i, tappar ner färgindränkta papperstussar på golvet, trampar i färgen, gör så små färgfotspår på golvet och kladdar ner hela sin högersida..
Ånej! utbrister ungen, jag har fått färg på strumporna.

Så vi trasslar av det färgkladdiga förklädet, korvar ur ungen ur kläderna. Och innan jag hinner blinka är ungen på språng.
Ta på dig något annat! ropar jag efter virvelvinden.

Och sen börjar jag torka svårattfåbortfärg från golv, skåp, väggar, stolar och bord. Och förbannar mig själv lite i hemlighet.

20 minuter och en lapp till städerskorna senare hittar jag ungen iklädd t-shirt, kalsonger och strumpor med ett par byxor i handen  och en tröja hängandes på huvudet pratandes med kompisar. Glad, oberörd och full av energi. Tur är väl det. För det är ju egentligen jag som ställt till det för mig. Och inte ungen.